Never let me go

Kazuo Ishiguros senaste roman kom ut 2005 och heter Never let me go (inte ens i översättning har den fått en svensk titel). Den handlar om Kathy H som är 31 år gammal och hon berättar i den här romanen om sin uppväxt på Hailsham, en ganska ovanlig internatskola. Eleverna där uppmuntras till att producera olika typer av konst och deras bästa verk hämtas med jämna mellanrum av den mystiska Madame. De utsätts också ständigt för olika hälsokontroller och lärarna försöker inpränta i dem att en god hälsa är viktig. Romanen utspelar sig i ett dystopiskt Storbritannien, kanske i nutiden, kanske i framtiden. Man får följa Kathys och hennes bästa vänner Ruth och Tommy och se vad som händer med dem i livet. Kathy är en ganska romantisk flicka som drömmer om att bli mamma (även om man tidigt i romanen får veta att det inte går), Tommy är skolans mobbningsoffer och Ruth är en flicka med starka åsikter.

Jag blev väldigt nyfiken av att läsa baksidestexten och när jag började läsa väcktes ännu fler frågor. Vad är detta för skola? Varför är konst så viktigt? Vad gör en skötare, som Kathy H är? Man vill läsa vidare för att få svar på dessa frågor. Det får man också, men samtidigt uppstår nya frågor. Med en stil som är ganska typisk för Kazuo Ishiguro avslöjas svaren bara gradvis och i små portioner.

Romanen är uppdelad i tre delar som var och en representerar en del i Kathy och hennes vänners liv- skolan Hailsham, Cottages, ett slags "halvvägshus" och sedan deras vuxna liv. Den här romanen fångade mitt intresse redan från början och den var väldigt intressant och väckte många tankar.

Ett av romanens teman är ödet vs fri vilja. Även om fri vilja inte är något som romanens huvudpersoner funderar på så gör ändå läsaren det. Kärlek och vänskap är också ett av romanens teman. Men det viktigaste av allt är nog de etiska och moraliska frågeställningar som denna roman väcker.

Språkligt är denna roman precis lika bra som The remains of the day och den är en njutning att läsa. Jag uppskattar också att den här romanen fick mig att börja fundera och att dessa funderingar finns kvar även långt efter att jag läst ut romanen. Nu har jag läst allt som Ishiguro skrivit och jag har gillat det mesta, men några romaner har ändå fastnat mer i minnet än andra. Detta är en av dem. Tillsammans med The remains of the day är detta Kazuo Ishiguros bästa roman hittills (för jag hoppas verkligen att han tänker skriva fler).