The Lollipop Shoes

Joanne Harris är en av mina favoritförfattare och jag tvekade därför inte att köpa hennes senaste roman, The Lollipop Shoes, när jag hittade den i Leeds. Den är en slags uppföljare till Chocolat och handlar om Vianne Rocher och hennes två döttrar Anouk och Rosetta. I ett försök att få ett vanligt, normalt liv har hon sökt sig till Montmartre och slutat tillverka choklad. Men en dag kommer Zozie in i deras liv och hon förändrar saker och ting.

Detta kan sägas vara en berättelse om två häxor, en ond och en god. Det gjorde att jag när jag började läsa var lite skeptisk till den här romanen. Men som vanligt lyckas Joanne Harris ändå fånga mig och i slutet hade jag svårt att lägga boken ifrån mig. Man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för huvudpersonerna. Ska Vianne börja använda magi igen? Ska Anouk börja använda svart magi? Vad ska hända på julfesten på deras chocolatérie?

Joanne Harris skriver väldigt bra och den här romanen är inget undantag. Den är välskriven med ett vackert och nästan poetiskt språk. Den är också bra upplagd i åtta delar som består av ganska korta kapitel. Jag gillar när romaner är upplagda på det viset eftersom det ger naturliga ställen att göra avbrott i läsningen. Inte alltid för att jag vill sluta läsa, men för att man ibland måste...

Det som var lite knepigt med den här romanen var att det är tre huvudpersoner som berättar om händelser ur sin synvinkel i olika kapitel. Svårigheten med detta var att alla dessa tre- Vianne, Anouk och Zozie- berättar i jag-form, vilket gör att det ibland är svårt att med en gång förstå vem av dessa tre som berättar i varje nytt kapitel. Hon använder sig av samma teknik i Kärlekens dårar. Men efter ett tag lär man sig att känna igen de tre olika personerna så att man nästan genast förstår vem berättaren i det aktuella kapitlet är.

Förutom att Joanne Harris är bra på att skriva rent språkligt använder hon sig också mycket av symbolik. Det är t ex Viannes fotriktiga svarta skor mot Zozies högklackade röda och svarta kläder mot röda, som här symboliserar det förnuftiga och tryggheten mot det äventyrliga och fria.

Jag gillar karaktärerna i den här romanen. Det är kul att återse Vianne och Anouk samt även en annan karaktär från Chocolat, samtidigt som det är kul att göra ny bekantskaper. Den här romanen påminner väldigt mycket om Harris tidigare romaner, men är till och med bättre än föregångaren Chocolat (som enligt min mening är hennes hittills sämsta). Fast den här romanen, trots att den var mycket bra, är inte hennes bästa. Men Joanne Harris är som sagt en av mina favoritförfattare och den ställningen har hon fortfarande och jag kommer även i fortsättningen att läsa hennes romaner (och jag ångrar djupt att jag inte köpte även My Pale Sister, som är hennes debutroman som ännu inte översatts till svenska).