Jaktsäsong

Jag hade tänkt mig lite lättsmält sommarläsning när jag började läsa Mats Strandbergs Jaktsäsong. På omslaget duggar lovorden tätt; den beskrivs bl a som Årets chick-lit en underbar bok och chick-lit när den är som bäst. Jag vet i och för sig vid det här laget att sådana lovord inte är att lita på, så förväntningarna var inte alltför höga. Jag ville bara ha lite lättsmält läsning.

Romanen handlar om Melinda som vill träffa mannen i sitt liv. Men det är svårt när hon bara umgås med bögar och går på gayklubbar. Magnus är Melindas bästa vän och dessutom hennes chef på Internetsajten där de skriver om TV-program. Han drömmer också om den rätte, men tycker sig ha hittat honom i vännen Sebastian. Sebastian däremot vill hellre ha sin hemlige älskare. När Melinda sedan blir förälskad i Andreas, deras nya medarbetare som dessutom också är bög, inser hon att det kan bli ett problem.

Detta var bland det tråkigaste jag någonsin har läst. Det är visserligen rätt så originellt att bögar får vara huvudpersoner i en sådan här roman, men det räcker liksom inte med det för att det ska bli något speciellt med boken. Den var väldigt tråkig och slätstruken i språket och jag kände inget engagemang för någon av huvudpersonerna (utom möjligen norrlänningen Andreas). Miljön var också helt ointressant för mig. Att rabbla vilka nattklubbar som personerna går på och vilka de träffar (av vilka några är verkliga "kändisar" i Stockholms gayvärld, gissar jag) säger mig ingenting och är mig dessutom helt likgiltigt. Den här boken är helt enkelt så ytlig som någonting kan vara.

Att författaren dessutom refererar till TV-serier som t ex Svenska Top Model 2005, Buffy Vampyrdödaren och Sex and the City gör att boken kommer att bli inaktuell på nolltid (vilket i och för sig inte gör något). Men jag tycker att det är synd att författaren späder på de fördomar som finns om homosexuella. Visst kan det vara så att det finns så här fjolliga bögar (det är till och med troligt att det gör det; efter att ha läst på författarens blog så är han misstänkt lik sina karaktärer), men jag tycker ändå inte att det är de som behöver uppmärksammas. Det hade t ex varit mycket intressantare att få läsa om Andreas erfarenheter om att vara homosexuell i Norrland.

Jag blev inte precis sugen på att läsa mer av Mats Strandberg, men jag kommer nog ändå att göra det eftersom jag faktiskt lånade ytterligare en bok av honom på biblioteket. Jag hoppas på att den är bättre än denna. Detta är ju faktiskt hans debutroman, även om han inte precis är ny på att skriva (frilansjournalist och krönikör på bl a Aftonbladet och QX) och så mycket sämre lär den ju inte kunna bli.