Igår, idag, imorgon

Igår, idag, imorgon av Barbara och Stephanie Keating utspelar sig mellan åren 1957 till 1966 och handlar om väninnorna Sarah, Camilla och Hannah, som växer upp i ett Kenya som kämpar för sin självständighet. De har helt olika bakgrund, men träffas på internatskolan och blir bästa vänner. Men när skolan är slut sätts vänskapen på prov genom konflikter, svartsjuka och missförstånd. Vännerna går skilda vägar. Camilla blir fotomodell och reser runt i världen. Sarah åker hem till Irland studerar vid universitetet i Dublin. Hannah stannar kvar i Kenya och driver familjens farm Langani tillsammans med sin bror Piet. Men den politiska oron i landet hotar deras och farmens framtid. Men de unga kvinnorna har alla en dröm om att återses på Langani en dag.

Detta var en ganska tjock roman, över 600 sidor lång. Jag hade också lite svårt att engagera mig i berättelsen. Inte för att den inte var intressant, för det var den, men jag tror att det beror på att författarna berättar istället för att gestalta. Med det menar jag att författarna inte låter handlingar och repliker tala om vad karaktärerna tänker och känner, utan att de skriver ut det direkt. Det tycker jag gör att det blir tråkigt och ointressant. T ex så får man aldrig veta varför flickorna tycker så mycket om Langani; enda anledningen att man vet att det är deras favoritplats på jorden är att det står att de tycker det.

Dessutom tyckte jag inte att författarna tog tag i det politiska resonemanget tillräckligt. Det politiska klimatet i Kenya spelar en mycket stor roll i romanen, men författarna behandlar det alldeles för ytligt. Dessutom talar de om den engelska imperiet i lite väl poistiva ordalag, som att de fortfarande tror att England gjorde en välgärning som "tog hand om" Kenya (och andra länder). Det är något som jag absolut inte håller med om.

Karaktärerna i romanen var också ganska tråkiga och det var inte någon av dem som jag kände särskilt mycket för. Camilla är den enda som känns i alla fall lite dynamisk och levande, annars är alla karaktärer väldigt intetsägande. Miljön är rätt bra beskriven, så jag antar att författarna själva har varit, kanske till och med växt upp i, Kenya. Men samtidigt tycker jag att de förmedlar en något för romantiserad bild av landet.

Jag brukar tycka att det blir ett sämre resultat när två personer skriver tillsammans, men i den här romanen tycker jag inte alls att det märks att det är två författare. De verkar skriva på samma sätt båda två. Men jag kan inte påstå att jag tyckte att den här romanen var särskilt bra. Grundidén är bra, men författarna lyckas inte förvalta den på grund av att de inte är tillräcklig bra på att skriva.