Svart krabba

Svart krabba av Jerker Virdborg utspelar sig i ett nordligt land i en obestämd tid. Det är krig och fyra män får ett uppdrag som för dem ut på havsisen. De ska föra en kapsel med okänt innehåll till en sambandscentral och uppdraget är mycket farligt. De känner inte varandra och frågan är om de kan lita på varandra.

När jag läste baksidestexten på den här romanen var jag tveksam till om jag skulle gilla den. Jag har ingenting emot fantasivärldar, men när det beskrivs som ett land "som påminner om Sverige, i en tid som kan vara vår" och att man inte vet vem som krigar och varöfr kändes det lite för diffust och osannolikt. Men när jag väl började läsa upptäckte jag att jag verkligen gillade den här romanen. Att man inte vet var och när den utspelar sig tilltalar verkligen min fantasi. I min egen tolkning så är detta en framtidsskildring, dock inte så värst långt in i framtiden, där Sverige och Norge är ett land, men ett land där det råder inbördeskrig.

Men det har faktiskt inte särskilt stor betydelse. Romanen är spännande i alla fall; trots att man inte vet vem fienden är så förstår man huvudpersonernas rädsla, för fienden och för varandra. Krigsskildringen känns precis lika realistisk som i någon annan bok, trots att man inte vet något om vilka som krigar och varför de gör det.

Språkligt tyckte jag att den här romanen var rätt bra, speciellt i dialogerna som kändes väldigt autentiska. Jag gillar också hans sätt att med språket förmedla den stress som huvudpersonen känner genom att använda sig av skiljetecken, upprepningar o s v: Kraftig skottlossning alltjämt, han fortatte med frånsparkarna, såg något vid sidan om sig, lika svart där som framför, blev tvungen att blunda, ett kort stycke gled han med stängda ögon, ont! kan inte se! kände bara skridskornas stål glida över isen och fartvinden trycka hårt mot ansiktet innan han åter tittade, fortsatt häftig eldgivning bakom ön, ännu en granatexplosion, han försökte öka tempot ännu mer, pendlade med benen i jämn och mycket kraftfull takt, höll hårt om tubkapselns remmar, kisade, fortsätt! fortare! blinkade gång på gågn, tittade inte förrän det var absolut nödvändigt.

Dock tyckte jag att den ibland kändes lite långdragen. De kunde ha kommit iväg på sitt uppdrag snabbare och de kunde också har kommit fram till sitt mål snabbare. Dock har jag inget emot slutet, som är ganska oklart. Jag har tillräckligt med fantasi för att inte behöva få allting förklarat för mig, men jag gissar att det är många som irriterar sig på slutet.