One Day

Det var länge sedan jag läste en bok som jag verkligen gillade, men One Day av David Nicholls var en sådan bok. Jag köpte den när jag var i London, mest för att jag visste att den just blivit till film och jag ville helst läsa boken före jag såg filmen.

One Day handlar om Emma och Dexter- Dex och Em, Em och Dex- som träffas och spenderar en natt tillsammans när de tagit studenten. Deras liv skils sedan åt, men deras vägar korsas genom de följande 20 åren. Dex reser, gör karriär inom media och lever ett gott liv, medan Emma först sliter på en mexikansk restaurang och sedan pluggar och börjar jobba som lärare. Men senare ändras rollerna lite när Emma får framgång som författare och Dexters karriär börjar dala.

Emma och Dexter träffades den 15 juli, St Swithin's Day, 1988 och varje kapitel utspelar sig den dagen varje år i kronologisk ordning. Det är inte ett enkelt upplägg, men jag tycker att David Nicholls klarar det lysande. Det känns inte alls som att man missar information om vad som hänt Dexter och Emma under året som gått.

Nicholls skriver mycket bra och jag fastnade i den här romanen med en gång. Jag uppskattar också väldigt mycket att den inte slutade exakt som jag hade förväntat mig. Jag gillade också att författaren väver in en del av kulturen i landet i romanen på ett sätt som gör att man tydligt märker hur samhället har förändrats under den ganska korta tiden av 20 år.

Sedan så gillar jag självklart att romanen utspelar sig i London. Trots att jag bara varit där tre gånger känns London nästan som hemma och det är kul att känna igen sig i miljöerna (även om jag förstås inte varit på alla platser som nämns). Denna roman kan egentligen bara sammanfattas på ett enda sätt: I loved it!

Flyga högt

Flyga högt av Katarina von Bredow är en ungdomsroman som handlar om Vendela, som går i nian. Vendela är bästis med Tove och de umgås mycket med Nils och Loke. Tove och Loke blir tillsammans och Vendela vill gärna bli tillsammans med Nils, men han verkar vara lite för blyg.

Plötsligt en dag kommer en ny tjej, Silja, till klassen och inget blir sig likt. Silja tar plats och struntar i oskrivna regler och helt plötsligt gäller inte längre den givna rangordningen i klassen. Rollerna förändras och Vendela måste välja mellan kärlek och vänskap.

Jag har läst Katarina von Bredows tidigare romaner och jag har gillat de flesta.  Hennes romaner ger alltid något att tänka på och det gillar jag. Jag gillade verkligen den här  romanen också. Den är lättläst och det händer saker hela tiden. Jag känner igen mycket av mina egna funderingar kring de roller man har i klassen. Jag upplevde själv att jag på högstadiet "fastnat" i en roll som kanske var jag på låg- och mellanstadiet, men som jag inte kunde ta mig ur förrän jag började på gymnasiet.

Jag uppskattar också att läsa om ungdomars liv för att få uppleva allt det jag själv aldrig fick uppleva när jag själv var i den åldern. Trots att det är en ungdomsroman har den mycket att ge även en vuxen läsare. Jag gillade som sagt den här romanen och jag kommer absolut att rekommendera den, och Katarina von Bredows andra romaner, till mina elever.

Baristas-andra boken

Jag har nu läst den andra delen i Denise Rudbergs undomsserie Baristas. Jag läste första delen av Baristas för ganska länge sedan och den hade inte gjort något större intryck eftersom jag knappt kom ihåg vad den handlade om när jag tänkte tillbaka. Men så fort jag började läsa kom jag ihåg det mesta och jag kände igen karaktärerna.

Precis som den första boken handlar den här om Nicolas, Ruben och Ludvig som jobbar på kaffebaren Pronto. I den här boken åker de alla tre + ett stort gäng vänner till en stuga i fjällen för att fira lucia. Och då händer det förstås en hel del- några blir fulla, någon blir för full, det avslöjas att någon har använt droger, ett par gör slut och någon ligger med sitt ex och en ny tjej under helgen m m.

Dock tycker jag att det skulle kunna hända mer eller i alla fall att författaren hade kunnat gå lite mer på djupet med vissa saker. Jag tycker också att författaren skriver lite för övertydligt; hon hade gärna kunnat gestalta mer och låta läsaren tänka lite själv.

Men trots detta tycker jag att detta är en utmärkt ungdomsroman. Den är lätt att läsa, det händer saker hela tiden och den tar upp ämnen som är aktuella för ungdomar (ja, inte bara för ungdomar för den delen). Därför tänker jag rekommendera den här serien till mina elever när vi ska ha bokcafé om ett par veckor och jag kommer säkert också att läsa nästa del i serien när den kommer.

Änglamakerskan

Trots att jag valt att lägga in en bild på boken, så har jag lyssnat på Änglamakerskan av Camilla Läckberg som ljudbok. På så vis kan jag lyssna medan jag jobbar och dessutom upplever jag att deckare blir bättre när jag lyssnar på dem istället för läser.

Deckare är inte min favoritgenre och därför har jag heller aldrig varken läst eller lyssnat på något av Camilla Läckberg (dock har jag nog sett en filmatisering av den första romanen). Men jag tilltalades både av omslaget och baksidestexten, så jag valde att lyssna på den. Den utspelar sig i Fjällbacka och handlar om polisen Patrik och hans sambo Erika, vilket alla hennes böcker gör, såvitt jag förstår.

I denna åttonde roman får en gammal gåta sin upplösning. 1974 försvinner en hel familj, bortsett från tvååriga Ebba, spårlöst och polisen misstänker brott men hittar inga bevis. Ebba har nu återvänt för att med sin man Mårten renovera den gamla barnkolonin och starta pensionat. När någon försöker sätta eld på huset blir polisen inkopplad.

Man får parallellt läsa/höra om händelser som inträffade i början av 1900-talet och vad som händer i nutiden och däremellan vecklas också gåtan om vad som hände Ebbas familj ut. Jag tycker att handlingen är helt okej och det är inte givet från början hur det hela ska sluta (som det många gånger är i deckare). De flesta karaktärer är ytliga och stereotypa och språket är enkelt. Detta är en ganska lagom roman- det är varken storartad eller dålig litteratur.

Filosofiska söndagsklubben

Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith är den första i en serie om Isabel Dalhousie, som är en medelålders, ekonomiskt oberoende kvinna som bor i Edinbrugh och är redaktör för en filosofisk tidskrift. Isabel blir vittne till att en ung man faller till sin död och hon blir nyfiken på omständigheterna kring detta och börjar snoka runt lite.

Detta är den första romanen av Alexander McCall Smith som jag läser, trots att jag hört mycket gott om hans andra serie om Damernas Detektivbyrå. Men det är alldeles säkert inte den sista jag läser, eftersom jag köpte flera böcker av honom på bokrean.

Författaren känns lite som en blandning av Agatha Christie och Jostein Gaarder och resultatet blir inte alls tokigt. Detta är dock inte riktigt en deckare, eftersom den handlar minst lika mycket om filosofiska funderingar och moraliska aspekter som om själva brottet. Jag, som inte är så förtjust i deckare, gillar det.

Jag gillar ju böcker som får mig att tänka och det fanns en del tänkvärt i den här romanen: Isabel hade läst att kvinnor för det mesta attackerar sina män när de upptäcker att de varit otrogna, medan männen i samma situation riktar sin fientlighet mot mannen, inkräktaren. Detta tycker jag dock inte riktigt stämmer; jag tycker att kvinnor också ofta skyller på den andra kvinnan.

En annan tänkvärd sak var konversationen som Isabel hade med en piercad ung man om varför han hade piercingar: 'Det visar att jag har min egen stil. Det här är jag. Jag är inte uniformerad.' Isabel log mot honom. Hon uppskattade hans rättframhet och hon tyckte om hans röst med det sjungande tonfallet. 'Bra', sa hon. 'Att vara uniformerad är inget att stå efter.' Hon tystnade. Solen fick ett av stiften att glittra och kasta en pytteliten, guppande reflex mot hans överläpp. 'Såvida du inte har tagit på dig en annan uniform i rena ivern att undvika uniformering. Det liiger något i det, eller hur?'

Ytterligare en sak som jag håller med om är detta om namn och identitet: Detta var förvisso sant: våra namn är viktiga för oss, de utgör själva kärnan hos oss. Vi är rädda om våra namn och blir sårade när de förvanskas. Charles kanske inte gillar att kallas Chuck och Margaret kanske inte godkänner Maggie. Att kalla en Charles eller en Margaret för Chuck eller Maggie trots att det vållar dem obehag är att kränka dem på ett synnerligen personligt sätt; det är att självsvåldigt åstadkomma en förändring av de människor de egentligen är. Jag är i och för sig själv ganska obrydd om mitt namn och bryr mig inte om att vissa stavar det med c eller till och med ck och svarar till och med på tilltal när jag blir kallad Veronica eller Viveka, men jag hävdar ändå att namn är viktiga och jag bemödar mig alltid om att lära mig mina elevers/kursdeltagares namn. Och jag använder även smeknamn om det är ett önskemål, även om jag läst att lärare inte bör göra det eftersom man då blir mer kompis än lärare med eleverna.

Det fanns som sagt en del att fundera på i den här romanen och det gillade jag. Bitvis blev den dock lite tråkig och jag tycker nog att handlingen kunde ha kretsat lite mer kring killen som föll från balkongen i konserthuset istället för kring lösryckta filosofiska funderingar. Men jag kommer definitivt att läsa även nästa bok om Isabel Dalhousie och det skulle jag ha gjort även om jag inte redan hade köpt den.

Sol och vår

Sol och vår av Viveka Lärn är den fjärde boken i serien om Saltöborna. I den här flyttar Emily tillbaka till Saltön och Christer, men har också skaffat sig en älskare i brandmannen Odd. Odd visar sig vara släkt med Kabben. Emily får också plötsligt en bror. Sara och MacFie planerar att flytta till Paris och får en liten glad överraskning.

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om den här romanen som jag inte redan sagt om Midsommarvals, Hummerfesten och En fröjdefull jul- det händer fortfarande inte speciellt mycket, det är för många karaktärer och jag har svårt att gilla och engagera mig i dem. Vissa karaktärer har jag dock lärt känna lite, men andra har jag svårt för att hålla isär.

The Particular Sadness Of Lemon Cake

Jag köpte den här romanen i London, av misstag. Jag slank in på WH Smiths på stationen på Liverpool Street för att köpa något att läsa och hade valt ut två böcker (för det var köp en, få en för halva priset) och eftersom jag hade lite bråttom råkade jag i hastigheten ta fel bok eftersom den här hade ett omslag som liknade den bok jag hade valt ut.

Men det visade sig vara ett bra misstag, för The Particular Sadness Of Lemon Cake av Aimee Bender var riktigt bra. Den handlar om Rose Edelstein som på sin nionde födelsedag har bett sin mamma baka en citronkaka, men när hon smakar på den upptäcker hon att hon inte bara kan känna smaken av kakan utan också kan känna smaken av sin mammas känslor i kakan.

Detta gör förstås Roses liv besvärligt, för varje gång hon äter kan vad som helst avslöjas om den som har lagat maten. Hennes förmåga gör att hon konfronteras med sin familjs hemligheter; sin mammas otrohet, sin pappas avståndstagande och sin brors världsfrånvändhet.

Jag gillade verkligen den här romanen, trots att magisk realism inte precis är min grej. Det jag främst gillade med den var Aimee Benders sätt att skriva. Hon har ett mycket bra språk som verkligen tillatalade mig. Det enda som jag har att invända mot språket är att hon inte markerar repliker på något sätt. Det gör att läsningen försvåras något, även om hon faktiskt ändå lyckas göra det ganska tydligt vad som är repliker och inte.

Jag har aldrig sett någon roman av Aimee Bender i Sverige, så jag tror inte att de har blivit översatta till svenska. Men jag kommer nästan alldeles säkert att köpa någon fler roman av henne nästa gång jag åker till London.

Barfota änglar

Barfota änglar av Linnea Willén är en sann historia om ett självdestruktivt liv med alkohol, droger och prostitution. Linnea och hennes kompis Emma lämnar allt och rymmer till Japan för att bli värdinnor på olika klubbar. Värdinnornas jobb är att vara trevliga för att få männen att dricka mer, men det är en hårfin gräns på hur trevlig man måste vara. De stjäl, dricker för mycket, förlorar jobb och retar upp folk så att de ofta måste resa vidare.

Boken är kort, bara 116 sidor, och går därför ganska fort att läsa. Den är inte uppdelad i kapitel, utan är i stället uppdelad i stycken: Japan, före Japan och efter Japan. Jag brukar inte gilla böcker som inte har kapitelindelning, men eftersom denna är så kort så gör det ingenting. Den påminner rätt mycket om 14 år till salu; vissa saker i den här boken tyckte jag att jag kände igen men när jag tänkte efter insåg jag att jag läst det i 14 år till salu.

Jag gillar också att berättelsen inte är kronologisk. Att man får små tillbakablickar till hennes barndom och hur hon utsattes för sexuella övergrepp gör att man bättre förstår hennes handlande i Japan. Det är också bra att man får veta lite om vad som händer efter Japan.

Det är nog viktigt att berätta sådana här berättelser, att de som är utsatta får berätta sin historia. Jag har dock väldigt svårt att förstå mig på personer som Linnea (som påminner om ett flertal personer som jag känt/känner). Men det är kanske just därför som det är viktigt att läsa sådana här böcker, för att förstå att det finns människor som haft ett annat liv och inte tänker och handlar på samma sätt som jag.

Jag kan dock inte annat än tycka att den här boken, trots att den är självupplevd, känns ytlig. Linnea Willén berättar vad som händer i Japan, vad som hänt henne före Japan och efter Japan, men det blir liksom aldrig riktigt personligt. Hon skriver för lite om vad hon tänker och känner för att verkligen beröra mig. Linnea Willén är dock mycket duktig på att skriva. Språket är vackert och flyter bra.

Flickan från ingenstans

Jag har tittat på Flickan från ingenstans av Justin Cronin flera gånger när jag varit in på bokhandeln och varit sugen på att köpa den. Jag hade tänkt att vänta tills den kom i pocket eller låna på biblioteket, men eftersom jag väldigt sällan köper nya, inbundna böcker så bestämde jag mig till slut för att köpa den.

Och det ångrar jag absolut inte. Jag fastnade redan efter ett par sidor och intresset höll i sig i de 900 sidor som boken var på. Jag drömde till och med om den på nätterna (mardrömmar).

Handlingen i romanen utspelar sig i framtiden, då ett militärt experiment har gått fel och ett virus, som förvandlar människor till ett slags vampyrliknande varelser, har spritt sig. De få överlevande människorna får kämpa för sin fortsatta överlevnad. Men plötsligt dyker en flicka upp från ingenstans och en grupp människor beger sig på en farlig resa för att de tror att flickan, Amy, kan vara nyckeln till mänsklighetens fortlevnad.

Det är omöjligt att inte jämföra den här romanen med Stephen Kings Pestens tid, men även om det är länge sedan jag läste den så tycker jag att denna är snäppet bättre. Jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till filmen I am legend, som jag också tyckte var mycket bra.

Trots att romanen är väldigt lång blev den aldrig tråkig. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Romanen slutade dock väldigt tvärt och utan att man egentligen fick veta hur det gick, men jag tycker inte att det gör något. Men jag skulle tro att det är många som inte håller med mig om det. Det abrupta slutet beror dock på att detta är den första delen i en trilogi. Det framkommer inte någonstans på boken, utan jag hittade den informationen när jag googlade, och det är lite synd. Om läsaren vet att det kommer en fortsättning retar man sig kanske mindre på slutet.

Jag gillade sättet som boken var skriven på, speciellt att sättet att driva berättelsen framåt varierade. För det mesta vanlig prosatext, men ibland dagboksanteckningar och andra dokument. Det gör läsningen lättare och med en så lång roman är det ganska viktigt att den inte blir tråkig. Dock kunde romanen eventuellt ha kunnat kortas ner något, även om jag inte egentligen tyckte att det blev tråkig någon gång, även om tempot var lite lägre på vissa ställen.

Jag gillar romaner som utspelar sig efter stora katastrofer, där människorna måste bygga upp ett nytt samhälle, en ny värld. Det är intressant att tänka och fundera på hur människor lever tillsammans, hur man skapar samhällen och kulturer o s v.

En annan sak som jag gillade med den här romanen var att vampyrerna faktiskt var fula, onda och något att verkligen vara rädd för. Jag har väldigt svårt för den vampyrromantik som är så populär just nu och tycker att denna roman var skönt befriad från det.

Trots ett par saker som gjorde romanen lite mindre trovärdig så tycker att jag att den här boken var mycket läsvärd. Medan jag läste tänkte jag att den skulle göra sig mycket bra som film och mycket riktigt så är filmrättigheterna köpta. Jag kommer säkert att se den om/när den kommer som film och jag kommer absolut att läsa nästa del, som tyvärr inte kommer förrän nästa år.

Vårlik

Jag har nu läst Vårlik av Mons Kallentoft, vilket är den fjärde boken i serien om polisen Malin Fors. Jag har läst de tre tidigare- Midvinterblod, Sommardåd och Höstoffer- och har väl inte varit odelat förtjust i dem. Den här deckaren följer precis samma mönster som de tidigare och nu börjar jag inte bara tycka att det är fantasilöst, utan tyder på författarens talanglöshet.

I den här deckaren sprängs en bomb i Linköpings centrum och två små flickor dör och deras mamma blir svårt skadad. Malin Fors och hennes kollegor måste nu ta reda på vem som är ansvarig för bombdådet och varför. Utredningen leder dem både till politiska extremister och in i finansvärlden.

Det positiva i den här romanen är att Malin Fors inte längre super. Hon funderar visserligen mycket på det, men hon dricker inte och relationen med dottern Tove håller på att förbättras. Dock har hon istället relationsproblem med sin pappa (och sin mamma, trots att hon är död).

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte för någon av dem och jag tycker fortfarande inte om det övernaturliga inslaget, som i den här romanen känns ännu mer påtagligt då inte bara Malin utan även andra börjar höra de dödas röster. Jag tycker också att kritiken mot finansvärlden blir nästan lite löjlig. Till slut får man nästan en känsla av att rikedom är lika med ondska.

Språket i romanen är enkelt och lättläst, men jag irriterar mig väldigt på karaktären Zeke, som hela tiden slänger sig med löjliga uttryck som får mig att tänka på amerikanska TV-serier. Som vanligt tycker jag också att även den här deckaren är alldeles för förutsägbar. Författaren gör också ett misstag när en karaktär säger något som leder fram till upplösningen av det hela, när denna person i själva verket inte hade den informationen och det stör mig väldigt mycket.

Den första boken i serien tyckte jag var okej, men eftersom de övriga följer exakt samma mönster tycker jag att de bara blir sämre och sämre och denna är den helt klart sämsta hittills.

Stolen

Stolen av Lesley Pearse köpte jag när jag var i London, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den handlar om en kvinna som hittas medvetslös på stranden. Det visar sig att hon har tappat minnet och en läkarundersökning visar dessutom att hon nyligen fött barn. Vem är hon? Och var finns barnet? Vem hon är avslöjas tidigt då hon blir igenkänd av sina vänner, men sedan måste hon återfå minnet för att få veta vad som hänt barnet.

Engelskan i den här romanen är otroligt enkel, vilket gör att den blir rent av tråkig att läsa. Författaren försöker dock göra språket mer avancerat genom att t ex använda for istället för because, men eftersom hon gör det hela tiden blir det ändå lika enformigt.

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte att jag kan engagera mig eller identifiera mig med någon av dem. Jag tycker inte heller att handlingen är speciellt spännande. Redan tidigt fick jag en aning om vad som hade hänt Lotte och jag irriterade mig också på att hennes minne kom tillbaka i kronologisk ordning. Det kändes inte särskilt trovärdigt och det var inte mycket annat i den här romanen som kändes trovärdigt.

Den blå dagboken

Den blå dagboken av James A. Levine handlar om Batuk, som såldes till prostitution av sin pappa. Hon lever på en bordell i Mumbai tillsammans med några andra prostituerade barn, däribland hennes bästa vän Paneet som är extra värdefull eftersom han är pojke. Batuk har lärt sig skriva och när hon en dag får tag på en blå skrivbok och en penna börjar hon skriva om sina upplevelser, både i nuet och det förflutna.

James A. Levine är läkare och forskare och i samarbete med FN och WHO har han specialiserat sig på barn och kvinnor i utsatta situationer. Idén till den här romanen fick han när han när han under en resa till Mumbai besökte "Burarnas gata" och träffade en flicka som blev förebild för Batuk.

Jag tyckte att det var positivt att författaren hade en verklig förebild till romanens huvudperson och hade väntat mig att få läsa en gripande berättelse om ett hemskt människoöde. Jag tyckte dock att bokens språk förstörde läsupplevelsen. Språket, som ska föreställa vara Batuks, är alldeles för poetiskt. Det känns alldeles för osannolikt att en 9-åring som lärt sig läsa och skriva på en missionsstation skulle skriva med sådana formuleringar.

Men även om det skulle vara så att ett prostituerat barn skulle kunna uttrycka sig på det viset så tycker jag att det poetiska språket skapar en distans mellan läsaren och Batuk och man får en känsla av att hennes liv inte är så hemskt som det naturligtvis är. Visst, det är lite gulligt att hon kallar det för att "baka kaka" när hon har kunder och att hon kallar sitt kön för "lilla kaninen", men jag hade velat ha lite mera realism. Den blev dock bättre i slutet.

Jag hade nog väntat mig att den här boken skulle likna Majgull Axelssons Rosario är död, som också handlar om barnprostitution, men den var betydligt mer realistisk och därmed också mera gripande och minnesvärd. Bitvis var dock också denna bok informativ om en värld som är så främmande, men som man ändå behöver bli påmind om: En gång fick en flicka slidan ihopsydd därför att hon hade haft samlag för sin egen njutnings skull. Den hela utfördes av en stor kvinnlig yazak med nål och tråd medan hon satt på flickan och hade andra barn att hålla fast armar och ben. Ett hål lämnades för urin men det betyder för det mesta ingenting, antingen därför att flickan tar bort stygnen själv med en kniv eller glasskärva, eller för att såret blir infekterat på den oundvikliga vägen mot soptippen. På andragångsförbrytare skärs klitoris bort och slidan sys ihop helt och hållet; inte särskilt många av de flickorna lever till vuxen ålder. Man kan ju tycka att det inte är vettigt eftersom flickan då faller bort ur poolen av prostituerade. Där har ni fel, för straffet skapar en sådan stark rädsla hos de andra flickorna- och det finns många flickor- att de aldrig lurar sina yazaker. Att stänga en flicka, som proceduren kallas, är därför en ren investering. Dessutom blir de "stängda flickor" som överlever specialister på att tjäna med sina munnar och bruna hål och betingar ett högre pris från kunderna.

Det tysta huset

Det tysta huset av Orhan Pamuk kretsar kring sex huvudpersoner i 70-talets Turkiet. Det är Fatma, en gammal änka, som bor i ett stort hus tillsammans med sin tjänare, dvärgen Recep. På sommaren kommer också hennes tre barnbarn Metin, Nilgün och Faruk. Den sjätte berättaren är Hasan, Receps brorson och gammal barndomsvän till de tre barnbarnen. Hemligheter från det förflutna får ödesdigra konsekvenser för nutiden.

De sex olika huvudpersonerna alternerar med att vara berättarjag i olika kapitel. I början tyckte jag att det var lite svårt att förstå vem som var berättaren i varje nytt kapitel, men efter ett tag blev jag bättre på att känna igen dem. Jag gillar dock det sättet att skriva, eftersom man får bättre inblick i händelserna på så vis.

Jag tycker också att författaren lyckas bra med att skildra livet i Turkiet både på 70-talet och tidigare. Romanen innehåller också en del filosofiska tankar om livet. Jag gillade dock inte Orhan Pamuks sätt att skriva speciellt mycket. Han är ingen vän av punkter, så vissa meningar kunde vara flera sidor långa. Han använder förstås en hel del kommatecken, vilket gör att det för det mesta blir uthärdligt att läsa, men ibland blev det alldeles för jobbigt. Jag som tycker om ett korrekt språk har väldigt svårt för författare som bryter mot skrivregler i den grad som Pamuk gör.

Romanen var också väldigt dyster och hade en lågt tempo. Dock gillade jag slutet på romanen. Jag hade inte heller mycket till övers för karaktärerna; de var alla mer eller mindre osympatiska. Den enda jag kände någon sympati för var dotterdottern Nilgün och möjligen lite grann för dvärgen Recep. Men mest kände jag mig uttråkad när jag läste, även om den bitvis blev lite mer intressant.

Sonat till Miriam

Jag har velat läsa Sonat till Miriam av Linda Olsson ända sedan jag läste hennes förra roman Nu vill jag sjunga dig milda sånger eftersom jag gillade den.

Sonat till Miriam handlar om Adam, som efter sin dotters död försöker ta reda på lite om sitt förflutna. Han träffar en gammal kvinna och reser sedan till Krakow, där han träffar ett par gamla män som överlevt Förintelsen. Han reser sedan till Sverige för att träffa kvinnan han älskar.

Jag måste tyvärr säga att jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om hennes förra. Det var en dyster stämning genom hela romanen och bitvis tyckte jag att den blev rent av tråkig. Jag gillade inte heller riktigt att hon ändrade berättarperspektiv i slutet av romanen. Jag tycker visserligen att det är helt okej att ha två jag-perspektiv i en roman, men jag föredrar att det då är parallella perspektiv. Det kändes bara konstig att efter att ha läst om Adams tankar och satt sig in i hans liv plötsligt skulle sätta sig in i Cecilias liv och tankar.

Det kändes inte heller som att det förde historien framåt och det kändes inte nödvändigt att ha det med i romanen överhuvudtaget. Det blev på något vis två berättelser, som i och för sig hade lite med varandra att göra, men som båda hade klarat sig utan den andra.

Det jag gillar med romanen var att den var uppdelad i mindre delar och i lagom långa kapitel. Precis som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger börjar författaren varje ny del (utom en- varför?) med en dikt. Språket är lika poetiskt som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men i den här romanen kändes det mer tillgjort.

Möjligtvis kan det bero på översättningen. Linda Olsson är visserligen svensk, men har bott länge på Nya Zeeland och romanen är skriven på engelska. Eftersom jag fick tag på den på bokrean blev det att jag läste den på svenska, men annars hade jag gärna läst den på engelska. Berättarjaget Adam reflekterar över detta med språk: Det påminde om den egendomliga upplevelsen när jag första gången hörde svenska talas som främmande språk, när det inte längre var en fysisk del av mig. Jag minns själv första gången jag hörde svenska som ett främmande språk och det var/är verkligen en egendomlig upplevelse.

Första gången var när jag såg en film där en svensk hamnarbetare svor på svenska och jag förstod inte vad han sa, utan blev tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Det händer nästan varje gång någon talar svenska i en engelskspråkig film/TV-serie och det hände ett flertal gånger när jag bodde i England i 6 veckor. Det känns konstigt, men det är också väldigt intressant att få ett annat perspektiv på sitt eget språk.

Romanen gav också lite grann att fundera på och det gillar jag. Hon hade en intressant reflektion om minnen som stämmer ganska bra med min egen föreställning om minnen: Minnen är opålitliga. Jag bär på minnen som numera är så nötta att jag absolut inte kan avgöra om de är riktiga. Jag är övertygad om att de ha formats genom mitt sätt att hantera dem. Mitt besatta ältande av några av dem. Dessutom tillkommer minnen som bevarades åt mig av andra och som gavs till mig efter mycket lång tid. Jag kan omöjligt avgöra deras riktighet, men jag måste godta dem som gåvor och försöka införliva dem med mina egna. Tillsammans medverkar de till att ge mig ett slags förflutet. Ett lapptäcke av olika bitar: somliga har jag gjort själv, andra har jag fått, och ytterligare andra har jag hittat av en slump. Det finns hål där det saknas bitar som jag aldrig kommer att hitta. Vid det här laget träder helhetsmönstret fram, ändå är tolkningen fortfarande svår att få grepp om.

Den glömda trädgården

Det var länge sedan jag blev så uppslukad av en bok som jag blev av Den glömda trädgården av Kate Morton. Boken utspelar sig i tre olika tider. 1913 hittas en liten flicka på ett passagerarfartyg på väg till Australien. Hon minns inte vem hon är utan vet bara att Sagoberätterskan ska ta hand om henne, men hon är försvunnen. Flickan tas om hand av en familj och får namnet Nell. 1975 åker Nell tillbaka till England för att ta reda på sanningen om sin familj och sitt förflutna. 2005 ärver Nells dotterdotter Cassandra en stuga i England samt en bok med gamla sagor. I stugan upptäcker Cassandra en hemlig trädgård och finner sanningen om sin mormor och hennes familj.

Den här boken påminner väldigt mycket om böcker som jag tyckte om att läsa när jag var liten, t ex Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett (som för övrigt finns med i romanen, som gäst på en trädgårdsfest). Jag tror att det är just för att den påminner om böcker jag gillade att läsa när jag var barn som jag gillade den så mycket. Jag gillar också sagorna som finns med i romanen. De visar på författaren verkligen kan skriva och det gör även de olika tidsperspektiven. Romanen berättas inte i kronologisk ordning och i de olika tidsepokerna får man ledtrådar som slutligen leder fram till att man får veta sanningen om Nells härkomst.

Det som överraskade mig mest var nog egentligen att jag fastnade så i boken, trots att jag ganska tidigt listade ut hur det låg till. Men man vill ju alltid läsa vidare för att veta om man har rätt och det var kanske det som drev läsningen framåt. Detta är knappast någon storslagen litteratur, men det var länge sedan jag läste en bok som jag gillade så här mycket.

Vanligtvis brukar böcker jag gillar ge en hel del att tänka på, men det kan jag inte påstå att Den glömda trädgården gör. Fast det var ändå några citat som jag fastnade för. Ett av dessa är -ingen gillade intelligenta kvinnor- eftersom jag faktiskt själv upplevt sanningen i det, då en kille gjort slut p g a att han tyckte att jag var för intelligent och en annan inte ens ville bli tillsammans med mig för att han tyckte att jag var för intelligent (inte för att jag tycker att jag är så intelligent, men det gjorde tydligen de).

Det är hemligheterna som gör människor intressanta är ett annat citat som jag gillade eftersom det också stämmer bra. Människor som berättar allt om sig själva är oftast rätt ointressanta. Ett annat citat som jag också fastnade för eftersom det också är sant var 'När fler än två personer känner till en sak är det ingen hemlighet längre/.../

Ta den du vill ha

Ta den du vill ha av Jill Mansell är en typisk chic lit-roman som passade alldeles utmärkt att läsa i solstolen. Den handlar om Lottie, som är en ensamstående mamma till två barn. När hon träffar sin nya chef och börjar inleda en romans med honom protesterar barnen och hon väljer att avsluta förhållandet innan det börjat. Den handlar också om Lotties väninna Cressida, som träffar en man på semester med sin son och om Lotties ex-man Mario som har kärleksproblem med sin flickvän Amanda. Den handlar också om Lotties f d chef, som är döende och behöver hennes hjälp att få kontakt med vissa personer ur sitt förflutna.

Som alla andra böcker i den här genren är denna lättläst och förutsägbar. Jag tycker dock att det är lite för många personer och relationer att hålla reda på. Det känns som om boken är uppbyggd av flera böcker med tunn handling. Att slå ihop alla parallella handlingar gör inte att boken blir mer innehållsrik och intressant. Men den är i alla fall lite rolig på sina ställen och den duger gott och väl som lättsmält sommarläsning.

Dödligt villospår

På omslaget till Dödligt villospår av Nora Roberts står det Det är en spännande, romantisk och lättläst bok och mer behöver jag egentligen inte säga om den.

Den handlar om Cooper Sullivan och Lil Chance, som blev vänner när Coop som barn skickades att bo hos sin mormor och morfar ute på landet. Som tonåringar blir de förälskade, men romansen tar slut. När Coop sedan flyttar dit för att ta hand om morföräldrarnas gård blir de påminda både om romansen och om det kvinnolik de hittade uppe i bergen som tonåringar. Det sker nya mord och allt tyder på att någon är ute efter Lil.

Nora Roberts har skrivit massor med romaner och jag har läst några av dem, dock inte speciellt många. Men av de jag har läst så har jag helt klart gillat spänningsromanerna mest. Den här romanen passade alldeles utmärkt som lättsam sommarläsning. Den var lättsam, lagom spännande och lite romantisk, precis som Skaraborgs Allehanda lovade i texten på omslaget.

Hypnotisören

Jag har länge funderat på att läsa Hypnotisören av Lars Kepler, så när jag hittade den på rea + att en del av bokpriset gick till bröstcancerfonden så slog jag till och köpte den. Den har stått i bokhyllan ett bra tag, men det kändes som att den kunde vara lämplig sommarläsning.

Den handlar om kriminalkommissarie Joona Linna och psykologen/hypnotisören Erik Maria Bark. En man hittas mördad på en idrottsplats och hans fru och dotter har brutalt mördats i familjens villa. Sonen överlever, men är svårt skadad. Den äldsta systern är försvunnen och för att hitta henne så snabbt som möjligt använder man sig av hypnos, trots att Erik Maria Bark lovat att aldrig hypnotisera igen. Det blir början till en rad av skrämmande händelser.

Lars Kepler är en pseudonym för författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. När en roman har två författare brukar det märkas i form av stilskillnader, men det gör det inte i Hypnotisören, som faktiskt är ganska välskriven för att vara en deckare. Jag är ju dock inte speciellt förtjust i deckare och den här var bara något bättre än de flesta deckare.

Jag gillar att polisen inte är den stereotypiska ensamma och halvt nedsupna gubben (fast istället har psykologen vissa drogproblem) och jag gillade att den var skriven i presens. Men det var lite för många personer i romanen och ibland var det svårt att komma ihåg vem som var vem. I början tyckte jag att den var riktigt spännande, men mitt i romanen började historien spreta åt många olika håll och i slutet handlade den inte alls om det den handlade om i början. Slutet gillade jag inte heller; det blev alldeles för likt en actionfilm och jag tappade en hel del i koncentration.

Men på det stora hela var detta en helt okej deckare, som passade alldeles utmärkt att läsa i solen ute på gräsmattan. Jag tycker dock inte alls att den var som bra som recensioner och topplistor antytt. Kanske läser jag fler böcker i den planerade serien i framtiden, men inte förrän jag kommer över dem billigt som pocketböcker.

The Hotel New Hampshire

Jag bytte till mig The Hotel New Hampshire av John Irving i bibliotekets bokbytarväska förra sommaren. Jag har dock inte kommit mig för att läsa den förrän och hade det inte varit för att någon verkligen rekommenderade den så hade det säkert dröjt ännu längre innan jag läst den. Och det hade verkligen varit synd, för jag tyckte väldigt mycket om den.

Den handlar om familjen Berry. Fadern, Win Berry, är en drömmare. Det börjar med att han får överta en björn vid namn State o' Maine (som sedan får namnet Earl) och en gammal motorcykel och tack vare deras turnéer får han pengar nog att studera på Harvard och gifta sig och skaffa familj. Tillsammans med frun Mary och barnen Frank, Franny, John, Lilly och Egg startar han det första Hotel New Hampshire. Med tiden blir det två till Hotel New Hampshire och en ung kvinna förklädd till björn, blinda hotellägare, våldtagna kvinnor, radikala världsförbättrare, en uppstoppad hund och en grupp prostituerade gör vardagen bisarrt dramatisk.

Den här romanen är osannolik och inte det minsta trovärdig när det gäller handlingen, men under allt det galna finns en kärna av allvar som i allra högsta grad är trovärdig. Jag har aldrig läst något av John Irving förut (fast jag har sett filmen Garp och hans värld och Ciderhusreglerna), men han skriver verkligen bra. Jag tycker om att han lyckas skriva en så rolig och ändå så allvarlig roman.

Illusioner/drömmar vs verklighet är ett tema som han tar upp i romanen, som faktisk är lite sagolik ibland. Jag gillar speciellt det sagolikt bisarra i scenen där de hämnas på Frannys våldtäktsman. Ett annat tema som han tar upp i den här romanen är syskonkärlek; syskonen Berry slåss som de flesta syskon gör men håller ihop när andra ger sig på någon av dem (dock är jag inte så förtjust i den incestuösa kärleken mellan Franny och berättarjaget John). Ytterligare ett tema är sexualitet på olika sätt: homosexualitet, prostitution och sexuellt våld. Det verkar som att John Irving är ganska sexuellt frigjord för att vara amerikan och att han verkligen värnar om sexuellt utsatta och det gillar jag.

Jag gillar också att han, trots att han är amerikan, lyckas kritisera det amerikanska samhället: 'My God', Franny would say later. 'They would bring their daughter to see a murder, but they wouldn't even let her hear about an orgasm. Americans sure are strange.'

Den här romanen är rolig och jag skrattade högt flera gånger (förolämpningen You turd in a birdbath tyckte jag t ex var väldigt rolig), men den är så mycket mer än så. Detta är en roman som gör att man måste tänka och fundera, och gärna också diskutera, och det gillar jag.

The Queen of New Beginnings

Jag köpte The Queen of New Beginnings av Erica James när jag var i London i somras. På Waterstones fanns det hur många böcker som helst av henne och jag köpte ett par stycken. Jag undrade hur det kom sig att hennes böcker inte finns översatta till svenska, men efter att ha läst The Holiday av henne så förstod jag varför.

Denna roman var dock en aning bättre än The Holiday, men någon bra litteratur är det inte. Författaren kan inte konsten att gestalta, utan skriver allting precis som om jag som läsare är alldeles för dum för att läsa mellan raderna. Dessutom tycker jag inte att hon lyckas speciellt bra med att skapa karaktärer som jag tycker om och engagerar mig i.

Den här romanen handlar om Alice, som på grund av sitt förflutna börjat ett nytt liv, och Clayton, som på grund av omständigheterna tvingats börja ett nytt liv. De träffas till en början under falska identiteter, men när de väl lär känna varandra faller de för varandra. Men självklart händer det saker som komplicerar det hela.

Den här romanen hade en liten antydan till humor, som inte fanns i The Holiday och det är förstås ett plus. Handlingen var också intressantare och karaktärerna var mer trovärdiga än i The Holiday. Språkligt är den enkel och lättläst, fast jag irriterar mig på att författaren överanvänder vissa ord och uttryck. "Kill your darlings" fick jag lära mig på kursen i litterär gestaltning på KomVux och det borde även Erica James få lära sig.

Den här romanen var bättre än den förra jag läste av samma författare, men det innebär inte att den var bra. Jag kommer knappast att läsa fler böcker av Erica James.

The Truth About Melody Browne

The Truth About Melody Browne av Lisa Jewell handlar om Melody Browne som förlorar allt hon ägde när deras hus brann ner. Hon förlorar också minnet från allt som hänt före branden. När hon är i trettioårsåldern lever hon i London med sin son som hon blev gravid med när hon var 15 och har uppfostrat helt själv. När en dejt tar henne med på en show med en hypnotisör svimmar hon och efter det börjar minnen komma tillbaka och hon börjar undersöka sitt förflutna.

Jag har tidigare läst flera böcker av Lisa Jewell och gillat dem så därför köpte jag denna när jag var i London. Den här skilde sig en del från hennes tidigare romaner, som är typiska chic lit-romaner. Detta är förstås också chic lit, men med mindre romantik. Jag känner dock att jag saknar det lite grann, eftersom det hade funnits en god möjlighet att väva in lite mer romantik i historien.

På det stora hela tycker jag dock att detta är en helt okej roman. Den är lättläst och ger god underhållning så länge romanen varar.

Blue eyed boy

Jag har tidigare läst nästan alla Joanne Harris böcker och när jag var i London köpte jag hennes senaste, Blue eyed boy. Jag har gillat hennes tidigare böcker, men den här skiljer sig ganska mycket från dem eftersom den är mycket mörkare.

Den handlar om B.B, som är 42 år och bor fortfarande hemma hos sin mamma i en by i Yorkshire. Han lever den största delen av sitt liv framför datorn där han på ett forum skriver berättelser och fantasier om hur han mördar människor, bl a sin mamma. B.B:s familj- mamman, två bröder och en frånvarande far- är mycket dysfunktionell och leder fram till hemska händelser: 'Once there was a widow with three sons, and their names were Black, Brown and Blue. Black was the eldest; moody and aggressive. Brown was the middle child; timid and dull. But Blue was his mother's favourite. And he was a murderer.'

Även om denna roman skiljer sig en hel del från Joanne Harris tidigare romaner så tyckte jag väldigt mycket om den. Man ville hela tiden läsa vidare för att få någon reda i de komplicerade vändningar som romanen tog. Jag gillar också Joanne Harris sätt att skriva och henne sätt att väva in sinnena i sina romaner. Hennes tidigare romaner har dock på många sätt varit ganska lika varandra, så därför gillar jag att hon i den här romanen visar att hon även kan skriva en annan typ av litteratur (vilket jag i och för sig tycker mig ha sett i de noveller jag läst av henne).

Little face

Little face av Sophie Hannah handlar om Alice Fancourt, som efter sin första tur utanför huset sedan den två veckor gamla dotterns födelse kommer hem och finner att den lilla flickan i barnkammaren inte är hennes dotter. Hennes man envisas med att det är deras dotter och anser att hon är antingen är psykiskt sjuk eller så ljuger hon. Polisen blir inkopplad och Simon Waterhouse blir mycket förtjust, närmast förälskad, i Alice.

Jag köpte den här boken för att den i stort sett var den enda engelska bok de hade på bokrean, men jag tyckte också att den lät ganska spännande på baksidestexten. Det var den dock inte. Först och främst var karaktärerna i boken otroligt stereotypa och intetsägande. Att jag inte gillade den aggressiva äkta mannen eller den manipulerande svärmodern var väl kanske meningen, men jag hade inga sympatier för huvudpersonen heller. Hon kändes mest bara korkad och hysterisk. Inte ens poliserna som ska lösa fallet känns speciellt trovärdiga eller sympatiska.

Boken alternerar mellan Alice synvinkel och polisen Simons och det gör den ibland jobbig att läsa. Inte för att det är svårt att hålla isär de två perspektiven, men för att det blir den del upprepningar. Den här romanen var helt enkelt bara tråkig, trots författarens försök till twist på slutet.

På andra sidan solen

På andra sidan solen är Maria Ernestams femte roman och jag har tyckt mycket om dem allihop, även om de har varit ganska olika. Den här handlar om Viola som tillsammans med sin familj hyr ett hus i Skåne över påsken. Syftet med att åka dit är att kunna hälsa på Violas svärmor som är dement och bor på ett hem i närheten. På Solgården blir Viola också bekant med Lea, som ger henne några noveller att läsa, och läkaren Mikael. Violas man Axel har varit sjuk och det har påverkat hans beteende så att han har blivit lättirriterad och ibland rent elak. Detta påverkar naturligtvis Viola och döttrarna Linn och Tova.

Den här romanen har en del beröringspunkter med hennes förra roman, Alltid hos dig, eftersom Lea som Viola lär känna på Solgården är en av huvudpersonerna i den. Den är trevligt med igenkännandet, men på sätt och vis känns det som att det blir två berättelser som egentligen inte har så mycket med varandra att göra. Romanen hade funkat bra utan Leas noveller om missionärerna i Kina. Novellerna är visserligen bra, men som stör läsningen lite när man egentligen vill läsa vidare om hur det går för Viola och hennes familj.

Jag gillar verkligen hennes språk och sätt att skriva. Jag saknar dock det lite mer fantasifulla inslaget som finns i t ex Caipirinha med Döden. Den här romanen var bra, men jag kommer inte att minnas den speciellt länge efter att ha läst klart den (vilket jag upptäckte även var fallet med Alltid hos dig; jag kände igen Lea, men hade svårt att minnas vad den handlade om).

The Other

Jag köpte The Other av David Guterson när jag var i London och jag tilltalades inledningsvis av bokens omslag. Sedan såg jag att den var skriven av författaren till Snow Falling On Cedars och Skogsmadonnan, vilka jag gillade, och efter att ha läst baksidestexten bestämde jag mig för att köpa den.

Den handlar om Neil Countryman och John William Barry som kommer från två helt olika bakgrund, men som blir vänner när de träffas vid ett 800-meterslopp. När de blir äldre följer Neil det konventionella mönstret med college, flickvän och senare fru och barn o s v. Den mycket intelligenta och excentriska John William gör dock ett betydligt mer radikalt livsval när han slutar på college och flyttar ut i skogen. Han är övertygad om att det är det enda sättet att leva utan hyckleri och Neil hjälper honom att försvinna och drar in honom i en härva av hemligheter.

Jag gillade verkligen den här romanen. Den är välskriven och den ger läsaren mycket att tänka på, bland annat en del funderingar om religion eftersom John William är gnostiker: 'Gnosticism is elitist'. /.../In the end, they're like the rest', she said. They think it's only them who have the truth.' Jag vet inte mycket om gnosticismen, men de flesta religioner anser sig ju vara de som sitter inne med sanningen. Följande citat får mig dock att undra om jag inte är lite av en gnostiker, för min föreställning om gud, om h*n finns, är ungefär som i följande citat:
She said that, to her, Gnostics sounded crazy. If the Gnostics thought God-if there was a God- was like a big, malicious prison warden, that was 'at least as crazy', she said, 'as all the other religions put together'.

Jag fick också lära mig ett nytt ord, paraskavedekatriafobia, vilket betyder fobi för fredagen den trettonde.

Jag gillar också observationerna om det amerikanska samhället: An argument ensued about abundance, leisure, work, nature, and what a second girl kept calling 'the American way'. When I asked her what she meant by 'the American way', she said, 'Basically, the destruction og everything- the world, your happiness, your soul, everything. The complete package. Evil and war. That's who we are, Mr Countryman.'

En annan, mycket träffande, beskrivning av det amerikanska (eller kanske det västerländska) samhället och som nog stämmer in på både mig själv och de flesta andra: You're a loyal citizen of hamburger world.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Jag hittade Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon på Alla Hjärtans Dag-rea och tyckte att den kunde passa mig. Den handlar om Londontjejen Rachel som just gjort slut med sin gifte pojkvän och sagt upp sig från jobbet. Då ärver hon oväntat sin mosters gamla hus på landet med tillhörande hundstall. Hon är ingen hundmänniska och har ingen tanke på att behålla hundstallet, men åker dit för att rensa upp i mosterns hus och upptäcker att starka band kan skapas under hundpromenaderna.

Detta är förstås ingen roman som bjuder på några större överraskningar, men den är faktiskt riktigt bra för att vara chic lit. Kanske beror det till stor del på hundarna, som även de är karaktärer i romanen, inte bara bifigurer. Jag fastnar speciellt för Gem, border collien som Rachel ärver, men basseten Bertie och labradorvalpen Toffee känns också som riktiga personligheter.

Det märks att författaren tycker om hundar, men tyvärr är det några faktafel som retar mig lite grann, t ex att kungspudel skulle vara en av fyra varianter av pudel (det heter inte kungspudel, utan storpudel). Det kan vara en översättningsmiss, men förtar ändå en del av helhetsintrycket. Men hur som helst är detta en lättsam och lättläst roman som passar att läsa uppkrupen i soffan under en filt med en kopp gott te.

Den ryske vännen

Jag har lyssnat på Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson, uppläst av Pia Johansson. Den handlar om Maria Hamrén, som är gift med den betydligt äldre Henrik som jobbar på UD. När hans chef Katja Löfdahl trasslar till det för sig måste Henrik hjälpa till för att försöka reda ut situationen innan pressen och svenska folket får reda på vad som hänt. Maria och Henrik har äktenskapliga problem och Maria söker sig till Viktor som jobbar på den ryska ambassaden och som är hårt bevakad av SÄPO eftersom han misstänks vara spion.

Jag har läst flera andra böcker av Kajsa Ingemarsson och tyckt att de varit helt okej som lättsam underhållning. Denna har jag dock valt att inte läsa eftersom jag inte alls tilltalas av politiska spionromaner. Men då jag skulle låna en bok att lyssna på medan jag jobbar valde jag trots allt att ge den en chans.

Det ångrade jag ganska snabbt. Den var extremt tråkig och ointressant. Det hände liksom ingenting och det som hade kunnat skapa lite spänning, t ex journalisten som fattar misstankar om historien med barnhemmet, rinner liksom bara ut i sanden. Det känns inte som att romanen egentligen handlar om något, eller kanske som att den handlar om allt möjligt. Romanen har alldeles för många personer och de är alla totalt intetsägande och ointressanta att läsa om.

Jag kan faktiskt inte komma på något positivt att säga om den här romanen och jag kan inte för mitt liv förstå hur den har kunnat få så lysande recensioner. Vid närmare eftertanke finns det något positivt att säga om Den ryske vännen- den tog slut.

I morgon när kriget kom

Jag har länge, ända sedan jag läste engelska och först hörde talas om den, velat läsa ungdomsromanen I morgon när kriget kom av John Marsden. Så när jag hittade den som talbok på biblioteket tvekade jag inte. Den kändes helt perfekt att lyssna på medan jag jobbar och det var den också.

Den handlar om ungdomarna Ellie, Corrie, Kevin, Lee, Fiona, Robin och Homer som ger sig ut på en campingtur i den australiska vildmarken och när de kommer tillbaka upptäcker de att landet blivit invaderat. Soldater håller deras föräldrar och de flesta andra i staden fångna och ungdomarna ger sig ut i bushen igen för att undkomma att bli tillfångatagna de också.

Detta är en väldigt spännande ungdomsroman, med sympatiska karaktärer och en trovärdig handling. Främst tycker jag att författaren har lyckats med att levandegöra karaktärerna, men miljöbeskrivningarna är också mycket bra. Den här romanen är den första delen i en serie på sju böcker och jag är definitivt sugen på att läsa även de andra böckerna i serien för att få veta hur det ska gå för ungdomarna.

Dorés bibel

Jag har nu lyssnat på Dorés bibel av Torgny Lindgren. Ända sedan den kom ut och jag läste en recension om den i Norran har jag funderat på att läsa den, men det har aldrig blivit av förrän nu då jag tyckte att den kunde vara lämplig att lyssna på medan jag jobbar. Nu har jag också själv sett en bibel med bilder av Gustave Doré och det kändes därför som att det kunde ge extra krydda åt läsningen/lyssningen.

En anledning till att jag väntat så länge med att läsa den är att vi på gymnasiet tvingades både läsa och lyssna på Torgny Lindgren (Ormens väg på hälleberget, om jag inte minns helt fel) och jag tyckte inte alls att han skrev bra. Jag var övertygad om att vi läste honom bara för att han är västerbottensförfattare, inte för att han skrev bra. Jag har dock med åren lärt mig att uppskatta en annan typ av litteratur och jag har läst en del av Åke Lundgren och gillar att läsa om platser som jag känner igen.

Och jag gillade verkligen den här romanen. Den handlar om en person, som inte är namngiven, som berättar sin historia om sin relation till Dorés bibel. Han har växt upp med den och älskar att titta på bilderna i den. Han lär sig aldrig att läsa, men tycker sig inte heller ha behov av det. Tvärtom menar han att bokstäverna dödar, det är bilderna som ger liv.

Det, och mycket annat, är värt att fundera på. Och som bekant så gillar jag romaner som får mig att fundera. Religionen är förstås en viktig del av romanen, men jag gillar att den ifrågasätts. Jag gillar också att det finns lite humor i romanen. Jag skrattade t ex åt skolfröken som sa att "Hos oss lär sig alla att läsa. Ja, utom de obildbara förstås". En bortförklaring som förmodligen använts av många lärare genom tiderna (och säkert också än idag).

Romanens karaktärer känns trovärdiga och sympatiska, samtidigt som hela berättelsen känns nästan som en skröna. Jag fastnade i alla fall för den på en gång och kan verkligen rekommendera den. I efterhand har jag fått veta att detta är den tredje delen i en triptyk, så det kan kanske vara en god idé att läsa de två första delarna, Hummelhonung och Pölsan, först, men det störde inte mig att jag inte gjort det (bortsett från en känsla av att jag borde ha vetat vem Manfred Marklund var, så märkte jag inte ens att detta var en del i en serie.

Uppläsare av romanen var författaren själv och det tyckte jag var bra. Det känns som att uppläsningen blir mera "rätt" på det viset och Torgny Lindgren har en bra röst att lyssna till. Spåren av västerbottensdialekten gör också att det känns ännu mera autentiskt, nästan som att författaren är identisk med huvudpersonen. På det stora hela känns romanen nästan lite som en självbiografi, även den förstås inte är det.

Kärlekströst

Kärlekströst av Nicci Gerrard handlar om Irene, som är i fyrtioårsåldern, gift med Adrian och mor till tre döttrar. Den grå vardagen tär på deras äktenskap och Adrian lämnar henne för hennes bästa kompis syster. Irene måste nu hitta sig själv och skapa sig en ny tillvaro.

Nicci Gerrard är ena halvan av författarparet Nicci French och jag har läst ett par av deras böcker. Jag har inte varit överdrivet förtjust i dem, men eftersom jag fick tag på denna väldigt billigt på bokrean tänkte jag ge henne en chans att visa vad hon kan åstadkomma på egen hand.

Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet imponerad. Första tredjedelen orkade jag knappt ta mig igenom, men därefter blev den faktiskt lite bättre. Den blev dock aldrig riktigt bra och jag blev aldrig riktigt fängslad av handlingen. Det jag gillade bäst med den var att den inte går ut på att "hitta sig själv" är detsamma som att "hitta en ny man", som är så vanligt i den här typen av romaner. Men detta var en högst medelmåttig roman.

Det tredje tecknet

När jag läser vill jag hålla i boken, vända blad och tolka orden själv och därför har jag inte fallit för trenden med ljudböcker som så många har gjort. Men eftersom jag numera inte har möjlighet att läsa på jobbet som tidigare kom jag på idén att lyssna på en bok medan jag jobbar. Många uppgifter kan jag utföra med en hörlur i ena örat och att lyssna på en bok är i alla fall snäppet bättre än att inte "läsa" alls.

Jag begav mig alltså till biblioteket för att låna en ljudbok och valet föll på Det tredje tecknet av Yrsa Sigurdardóttir. Jag har tidigare läst Den som gräver en grav av henne och detta är boken som kom före den och är därmed författarens debutroman.

Precis som med Den som gräver en grav gillar jag att boken utspelar sig på Island och jag gillade speciellt att den tog upp en del om Islands historia, eftersom det är något jag är intresserad av. Romanen handlar om advokaten Thora som får uppdrag att utreda mordet på en tysk student tillsammans med en representant till familjen.

Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i deckare, men den här gillade jag faktiskt. Den var en aning förutsägbar, men den var spännande och jag ville lyssna vidare för att få veta vilken vändning handlingen skulle ta härnäst. På vissa ställen var boken ganska rå, t ex i beskrivningarna av hur en tunga delas, men även om jag är lite känslig på så vis att det gör ont i mig när jag läser eller hör sådant så tyckte jag om just det. Råheten och den lite kärva humorn passar i en isländsk roman, som ett arv från de isländska sagorna.

I den här boken tyckte jag att personbeskrivningarna var bättre än i den förra jag läste och det beror förmodligen på att detta är den första romanen om Thora. Det är dock inte några lysande personbeskrivningar och de flesta karaktärerna är ganska stereotypa. Thora känns dock ganska vanlig och trevlig, men även hon är en aning stereotyp. Språket är enkelt och ibland lite överdrivet förklarande, så att man känner sig lite underskattad som läsare/lyssnare.

Att lyssna på en roman var som sagt en ny upplevelse för mig (att jag lyssnade på Rödluvan och andra sagor på bandspelaren och bläddrade i den medföljande boken när det plingade räknas knappast). Det var inte lika bra som att hålla i en bok, men det var ändå rätt okej. Jag tror till och med att det kan vara så att jag uppskattar deckare mer om jag lyssnar på dem. Katarina Ewerlöf är dessutom en mycket bara uppläsare (även om hon uttalar vissa ord på ett annat sätt än vad jag gör, vilket i och för sig inte behöver vara fel).

Caipirinha med Döden

Jag har tidigare läst Busters öron, Kleopatras kam och Alltid hos dig av Maria Ernestam och jag har gillat det jag läst. Jag har dock medvetet låtit bli att läsa hennes debutroman Caipirinha med Döden eftersom jag inte tyckte att handlingen verkade bra när jag läste baksidestexten.

Romanen handlar om Erica, som just separerat från sin sambo. En kväll ringer det på dörren och utanför står Döden. De blir vänner och han flyttar tillfälligt in hos henne och lagar fantastiska middagar och bjuder på gott vin. De pratar med varandra och Erica får också chansen att hjälpa honom i hans arbete och därmed också chansen att ordna upp lite i sin omgivning. Men hon begår också en del misstag.

Trots att jag inte var så sugen på att läsa den här romanen köpte jag den ändå på bokrean och nu har jag alltså läst den. Den påminner rätt mycket om TV-serien Dead like me och påminner också om Mort, Reaper Man och Hogfather av Terry Pratchett. Terry Pratchetts böcker är ju humoristisk fantasy och detta är en seriös roman och det var därför som jag kände att handlingen skulle bli för overklig. Men den var faktiskt mycket bättre än vad jag hade trott.

Detta är en roman som tar upp allvarliga ämnen som etik och moral och en del existentiella frågor, med ett visst mått av humor. Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen när jag läste 'Du talade om Sisselas själ. Har du en själv eller har du sålt den till Djävulen i utbyte mot evigt liv?'
Döden fick ett irriterat uttryck i ansiktet.
'Blanda inte ihop mig med den kvinnan, för henne har jag inget att göra med annat än i yttersta nödfall.

Boken är ju inte speciellt trovärdig, men den får mig ändå att tänka på den del saker. Huvudpersonen Erica får chansen att välja en person som ska dö och det fick mig att fundera på vem jag skulle välja. Till skillnad från huvudpersonen funderade jag också på möjliga konsekvenser av mitt (hypotetiska) val. Det är en intressant tanke.

En annan tanke som jag fastnade vid var själarnas färg. I romanen fångar Döden själarna i en flaska, för att spara och sedan oftast återanvända efter kortare eller längre tid. Dessa själar har olika färger och jag kan inte låta bli att fundera över vilken färg min egen själ kan tänkas ha (inte för att jag tror att människor har några själar, men det är kul att fundera ändå). Slutligen kom jag fram till att min själ (om jag nu hade någon) nog är blå, kanske mörkt blå eller möjligen åt det lila hållet.

Jag gillade verkligen omslaget på den här romanen och jag tyckte också om det överraskande slutet. Kanske beror det på att jag var ganska negativt inställd när jag började läsa, men den här romanen var faktiskt en positiv överraskning.

Häxan från Portobello

Jag har nu läst Häxan från Portobello av Paulo Coelho. Jag har tidigare läst några av hans böcker, Veronika bestämmer sig för att dö, Elva minuter och Alkemisten, och gillat hans enkla, lättlästa stil och filosofiska tankar. När jag såg den här romanen på bokrean fastnade jag omedelbart för omslaget och titeln, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Precis som hans tidigare romaner var den här väldigt lättläst. Den handlar om Athena (eller Sherine, som hon egentligen heter), som är en ung kvinna som söker en mening med livet. Hon gifter sig och skaffar barn, men det räcker inte. Hon letar reda på sin biologiska mamma, men det räcker inte heller. Hon söker sig därför till det ockulta.

Boken är upplagd så att olika personer ur Athenas liv berättar om henne och hennes liv, ungefär som en dokumentär, fast en fiktiv sådan förstås. Det är ett intressant upplägg, men jag tycker att det är lite tråkigt att den är i kronologisk ordning. Det hade varit mer utmanande att själv få pussla ihop historien. Det är också lite trist att alla dessa personer som berättar om Athena "låter" likadant. Man kunde ju tänka sig att en beduin i öknen skulle prata lite mindre bildat än en läkare eller journalist, men Coelho låter allas röster vara likadana.

I början hade jag svårt att intressera mig för romanen; den kändes rörig och osammanhängande. Men ett litet avslöjande väckte mitt intresse och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle leda fram till denna händelse. Bitvis tyckte jag att romanen var ganska intressant, men bitvis var den också ganska tråkig. Jag hade svårt att tycka om och identifiera mig med huvudpersonen; jag skulle aldrig i verkliga livet ha något gemensamt med en så flummig människa som Athena och hon verkar ganska självisk och osympatisk.

Jag gillade inte heller riktigt Coelhos språk. Jag saknar gestaltning och jag irriterar mig många gånger på hans flummigt poetiska språk, som mer känns tillgjort än nyskapande. Ett tema i den här romanen är kärlek, där han kommer fram till vad många andra kommit fram till före honom: Kärleken är.

Ett annat tema i romanen är feminism. Athena ska nog föreställa en stark kvinna, en förebild för andra kvinnor, och hon står i kontakt med den stora Modern, vilket tyder på att Coelho vill vara på kvinnornas sida. Men han motsäger sig själv när han skriver att man kan tillbe den stora Modern genom /.../ tystnaden eller vardagssysslorna- som att följa ditt barn till skolan, laga middag, sköta hemmet. Allt är tillbedjan. Så vad han egentligen menar är att kvinnor får känna sig starka men ska hålla sig på sin plats, d v s sköta hemmet. Inte precis en feministisk tanke.

Detta är nog det sämsta jag läst av Coelho hittills, men därmed inte sagt att boken var dålig. Den var som sagt lättläst och i övrigt helt okej, om än inte någon stor litteratur. Den ger också läsaren en del funderingar om saker och ting och det gillar jag. Jag funderade själv på nödvändigheten i att äga en massa böcker och kom fram till att jag vill ha mina bokhyllor fulla.

Höstoffer

Årets första lästa bok blev Höstoffer av Mons Kallentoft. Jag har läst hans två tidigare böcker, Midvinterblod och Sommardöden och även om jag inte var överförtjust i dem så ville jag ändå fortsätta att läsa serien om polisen Malin Fors. Jag tror också att jag lockas väldigt mycket till de här böckerna av omslagen, som jag tycker väldigt mycket om.

Jag uppskattar också att Kallentoft inte skriver lika enkelt som de flesta deckarförfattare och att han inte underskattar sina läsare genom att förklara precis allt. Dock tycker jag att han nästan går till överdrift med sitt poetiska språk i den här romanen. Det blir liksom lite för överarbetat och känns därför inte naturligt. Jag tycker inte heller att han lyckas speciellt bra med dialogen, som många gånger känns extremt konstlad.

I den första romanen tyckte jag att det var intressant att han lät mordoffret komma till tals i de kursiverade styckena, men att göra om det i den andra tyckte jag var fantasilöst. Att sedan göra exakt samma sak i den tredje boken tycker jag var extremt fantasilöst (fast jag antar att det är ett "tema" han kommer att köra på i alla fyra böckerna om Malin Fors). Jag gillar inte riktigt det övernaturliga i romanerna; att det finns ett liv efter detta från vilket mordoffren kan följa mordutredningen och att Malin Fors skulle vara mottaglig för tecken från de döda.

Detta är den absolut sämsta av hans romaner hittills. Jag hade mycket svårt för att komma in i handlingen, främst för att det egentligen inte händer något i början. Visst, de hittar ett mord, men sedan kommer det bara in fler och fler berättarjag och handlingen drivs inte framåt. Det blir bättre sen, men det är förutsägbart vem som är mördaren. Det känns som att deckargåtan försvinner bland Malin Fors problem med dottern, f d mannen och framför allt hennes spritproblem.

Just hennes spritproblem tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt att läsa om. Jag tycker inte synd om henne för att hon är alkoholist och jag blir mest bara irriterad för att alla i hennes omgivning vet om det, men ingen gör något. Hon tillåts till och med fortsätta utredningen fast kollegan hittade henne stupfull på hallgolvet när hon inte kom till jobbet och fast hon åkt fast för rattfylla.

Dock gillar jag symboliken mellan det blöta vädret (för självklart är det en extremt regnig höst, precis som det var en extremt kall vinter i Midvinterblod och en extremt varm sommar i Sommardöden) och Malins supande. Vädret i romanerna stämmer ganska bra överens med Malins privatliv, vilket tyder på att hon i nästa roman Vårlik kommer att gå en ny vår (nykter, förbättrat förhållande till dottern och kanske hittar hon kärleken hos journalisten Daniel) till mötes. Så självklart kommer jag att läsa även den fjärde och sista boken i serien på fyra delar om Malin Fors, bara för att få veta om jag har rätt i det.