Höstoffer

Årets första lästa bok blev Höstoffer av Mons Kallentoft. Jag har läst hans två tidigare böcker, Midvinterblod och Sommardöden och även om jag inte var överförtjust i dem så ville jag ändå fortsätta att läsa serien om polisen Malin Fors. Jag tror också att jag lockas väldigt mycket till de här böckerna av omslagen, som jag tycker väldigt mycket om.

Jag uppskattar också att Kallentoft inte skriver lika enkelt som de flesta deckarförfattare och att han inte underskattar sina läsare genom att förklara precis allt. Dock tycker jag att han nästan går till överdrift med sitt poetiska språk i den här romanen. Det blir liksom lite för överarbetat och känns därför inte naturligt. Jag tycker inte heller att han lyckas speciellt bra med dialogen, som många gånger känns extremt konstlad.

I den första romanen tyckte jag att det var intressant att han lät mordoffret komma till tals i de kursiverade styckena, men att göra om det i den andra tyckte jag var fantasilöst. Att sedan göra exakt samma sak i den tredje boken tycker jag var extremt fantasilöst (fast jag antar att det är ett "tema" han kommer att köra på i alla fyra böckerna om Malin Fors). Jag gillar inte riktigt det övernaturliga i romanerna; att det finns ett liv efter detta från vilket mordoffren kan följa mordutredningen och att Malin Fors skulle vara mottaglig för tecken från de döda.

Detta är den absolut sämsta av hans romaner hittills. Jag hade mycket svårt för att komma in i handlingen, främst för att det egentligen inte händer något i början. Visst, de hittar ett mord, men sedan kommer det bara in fler och fler berättarjag och handlingen drivs inte framåt. Det blir bättre sen, men det är förutsägbart vem som är mördaren. Det känns som att deckargåtan försvinner bland Malin Fors problem med dottern, f d mannen och framför allt hennes spritproblem.

Just hennes spritproblem tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt att läsa om. Jag tycker inte synd om henne för att hon är alkoholist och jag blir mest bara irriterad för att alla i hennes omgivning vet om det, men ingen gör något. Hon tillåts till och med fortsätta utredningen fast kollegan hittade henne stupfull på hallgolvet när hon inte kom till jobbet och fast hon åkt fast för rattfylla.

Dock gillar jag symboliken mellan det blöta vädret (för självklart är det en extremt regnig höst, precis som det var en extremt kall vinter i Midvinterblod och en extremt varm sommar i Sommardöden) och Malins supande. Vädret i romanerna stämmer ganska bra överens med Malins privatliv, vilket tyder på att hon i nästa roman Vårlik kommer att gå en ny vår (nykter, förbättrat förhållande till dottern och kanske hittar hon kärleken hos journalisten Daniel) till mötes. Så självklart kommer jag att läsa även den fjärde och sista boken i serien på fyra delar om Malin Fors, bara för att få veta om jag har rätt i det.