Häxan från Portobello

Jag har nu läst Häxan från Portobello av Paulo Coelho. Jag har tidigare läst några av hans böcker, Veronika bestämmer sig för att dö, Elva minuter och Alkemisten, och gillat hans enkla, lättlästa stil och filosofiska tankar. När jag såg den här romanen på bokrean fastnade jag omedelbart för omslaget och titeln, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Precis som hans tidigare romaner var den här väldigt lättläst. Den handlar om Athena (eller Sherine, som hon egentligen heter), som är en ung kvinna som söker en mening med livet. Hon gifter sig och skaffar barn, men det räcker inte. Hon letar reda på sin biologiska mamma, men det räcker inte heller. Hon söker sig därför till det ockulta.

Boken är upplagd så att olika personer ur Athenas liv berättar om henne och hennes liv, ungefär som en dokumentär, fast en fiktiv sådan förstås. Det är ett intressant upplägg, men jag tycker att det är lite tråkigt att den är i kronologisk ordning. Det hade varit mer utmanande att själv få pussla ihop historien. Det är också lite trist att alla dessa personer som berättar om Athena "låter" likadant. Man kunde ju tänka sig att en beduin i öknen skulle prata lite mindre bildat än en läkare eller journalist, men Coelho låter allas röster vara likadana.

I början hade jag svårt att intressera mig för romanen; den kändes rörig och osammanhängande. Men ett litet avslöjande väckte mitt intresse och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle leda fram till denna händelse. Bitvis tyckte jag att romanen var ganska intressant, men bitvis var den också ganska tråkig. Jag hade svårt att tycka om och identifiera mig med huvudpersonen; jag skulle aldrig i verkliga livet ha något gemensamt med en så flummig människa som Athena och hon verkar ganska självisk och osympatisk.

Jag gillade inte heller riktigt Coelhos språk. Jag saknar gestaltning och jag irriterar mig många gånger på hans flummigt poetiska språk, som mer känns tillgjort än nyskapande. Ett tema i den här romanen är kärlek, där han kommer fram till vad många andra kommit fram till före honom: Kärleken är.

Ett annat tema i romanen är feminism. Athena ska nog föreställa en stark kvinna, en förebild för andra kvinnor, och hon står i kontakt med den stora Modern, vilket tyder på att Coelho vill vara på kvinnornas sida. Men han motsäger sig själv när han skriver att man kan tillbe den stora Modern genom /.../ tystnaden eller vardagssysslorna- som att följa ditt barn till skolan, laga middag, sköta hemmet. Allt är tillbedjan. Så vad han egentligen menar är att kvinnor får känna sig starka men ska hålla sig på sin plats, d v s sköta hemmet. Inte precis en feministisk tanke.

Detta är nog det sämsta jag läst av Coelho hittills, men därmed inte sagt att boken var dålig. Den var som sagt lättläst och i övrigt helt okej, om än inte någon stor litteratur. Den ger också läsaren en del funderingar om saker och ting och det gillar jag. Jag funderade själv på nödvändigheten i att äga en massa böcker och kom fram till att jag vill ha mina bokhyllor fulla.