Sonat till Miriam

Jag har velat läsa Sonat till Miriam av Linda Olsson ända sedan jag läste hennes förra roman Nu vill jag sjunga dig milda sånger eftersom jag gillade den.

Sonat till Miriam handlar om Adam, som efter sin dotters död försöker ta reda på lite om sitt förflutna. Han träffar en gammal kvinna och reser sedan till Krakow, där han träffar ett par gamla män som överlevt Förintelsen. Han reser sedan till Sverige för att träffa kvinnan han älskar.

Jag måste tyvärr säga att jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om hennes förra. Det var en dyster stämning genom hela romanen och bitvis tyckte jag att den blev rent av tråkig. Jag gillade inte heller riktigt att hon ändrade berättarperspektiv i slutet av romanen. Jag tycker visserligen att det är helt okej att ha två jag-perspektiv i en roman, men jag föredrar att det då är parallella perspektiv. Det kändes bara konstig att efter att ha läst om Adams tankar och satt sig in i hans liv plötsligt skulle sätta sig in i Cecilias liv och tankar.

Det kändes inte heller som att det förde historien framåt och det kändes inte nödvändigt att ha det med i romanen överhuvudtaget. Det blev på något vis två berättelser, som i och för sig hade lite med varandra att göra, men som båda hade klarat sig utan den andra.

Det jag gillar med romanen var att den var uppdelad i mindre delar och i lagom långa kapitel. Precis som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger börjar författaren varje ny del (utom en- varför?) med en dikt. Språket är lika poetiskt som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men i den här romanen kändes det mer tillgjort.

Möjligtvis kan det bero på översättningen. Linda Olsson är visserligen svensk, men har bott länge på Nya Zeeland och romanen är skriven på engelska. Eftersom jag fick tag på den på bokrean blev det att jag läste den på svenska, men annars hade jag gärna läst den på engelska. Berättarjaget Adam reflekterar över detta med språk: Det påminde om den egendomliga upplevelsen när jag första gången hörde svenska talas som främmande språk, när det inte längre var en fysisk del av mig. Jag minns själv första gången jag hörde svenska som ett främmande språk och det var/är verkligen en egendomlig upplevelse.

Första gången var när jag såg en film där en svensk hamnarbetare svor på svenska och jag förstod inte vad han sa, utan blev tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Det händer nästan varje gång någon talar svenska i en engelskspråkig film/TV-serie och det hände ett flertal gånger när jag bodde i England i 6 veckor. Det känns konstigt, men det är också väldigt intressant att få ett annat perspektiv på sitt eget språk.

Romanen gav också lite grann att fundera på och det gillar jag. Hon hade en intressant reflektion om minnen som stämmer ganska bra med min egen föreställning om minnen: Minnen är opålitliga. Jag bär på minnen som numera är så nötta att jag absolut inte kan avgöra om de är riktiga. Jag är övertygad om att de ha formats genom mitt sätt att hantera dem. Mitt besatta ältande av några av dem. Dessutom tillkommer minnen som bevarades åt mig av andra och som gavs till mig efter mycket lång tid. Jag kan omöjligt avgöra deras riktighet, men jag måste godta dem som gåvor och försöka införliva dem med mina egna. Tillsammans medverkar de till att ge mig ett slags förflutet. Ett lapptäcke av olika bitar: somliga har jag gjort själv, andra har jag fått, och ytterligare andra har jag hittat av en slump. Det finns hål där det saknas bitar som jag aldrig kommer att hitta. Vid det här laget träder helhetsmönstret fram, ändå är tolkningen fortfarande svår att få grepp om.