Alkemisten

Jag har hört mycket gott om Alkemisten av Paulo Coelho, men också mycket dåligt. Jag har läst ett par av hans andra romaner, Veronika bestämmer sig för att dö och Elva minuter, och dem tyckte jag rätt mycket om. Därför bestämde jag mig för att ge även Alkemisten en chans.

Den handlar om den andalusiske herdepojken Santiago som en natt drömmer samma dröm två gånger. I drömmen hittar han en skatt vid Egyptens pyramider och han bestämmer sig för att följa drömmen. Han beger sig från Spanien till Tanger och vidare genom Saharaöknen, där hans möte med alkemisten blir livsavgörande. På sin resa får han lära sig en del visdomar om livet.

Jag har alltid tyckt om sagor och det här är en riktigt bra saga. Berättelsen är tidlös och språket är vackert och enkelt. Romanen är också väldigt lättläst. Jag sträckläste den och det tog inte särskilt många timmar att läsa ut den. Fast den är heller inte särskilt lång, bara 180 sidor.

Men det är också som saga som jag uppskattar den. Romanens budskap, att man ska lyssna till sitt hjärta och följa sina drömmar, är väl visserligen ett bra budskap, men knappast något som kommer att förändra hela mitt liv. Dock får jag en känsla av att författaren vill förmedla något slags livsavgörande visdom till läsarna, vilket bekräftas i bokens efterord där författaren själv berättar att han tror på de tankar han förmedlar i boken. Personligen tycker jag dock att tankarna om livselixiret, de vises sten, världssjälen och ett universiellt världsspråk är flummiga och new age-aktiga och det är inte något som passar mig. Och som den ateist jag är är naturligtvis tankarna om Gud och Bibeln precis lika flummig.

Jag gillar inte heller författarens människosyn, som kommer till uttryck bland annat i tanken att om man vill någonting tillräckligt mycket så vill hela universum att denna persons önskningar ska uppfyllas. Detta upplever jag som ett hån mot människor som har det svårt, eftersom detta tankesätt går ut på att de får skylla sig själva eftersom de tydligen inte önskar tillräckligt mycket att de skulle slippa ha det svårt. Och med lite kunskap om världen så inser man ju naturligtvis också att det är omöjligt, det finns strukturer som förhindrar att alla människor kan få det de önskar.

Men jag uppskattar böcker som ger mig något att tänka på och det gör ju den här, även om mina tankar blir att jag inte alls håller med författaren. Coelho skriver på ett sätt som påminner om Hemingways isbergsteknik, d v s att texten bara är en liten del av berättelsen, ungefär som toppen på ett isberg; det mesta finns att läsa mellan raderna, ungefär som den stora ismassan som finns under ytan. Den här tekniken gör att romanen kan kännas lite ytlig om man inte läser mellan raderna. Det är därför en roman som kräver lite grann av sin läsare.

Det är ingen tvekan om att den här romanen bör räknas som en modern klassiker. Även om jag inte håller med honom om hans tankar så kan jag tänka mig att använda mig av romanen i skolan, eftersom den är lättläst och är i formen av en tidlös saga, vilket jag tror gör den läsvänlig för ungdomar. Det finns också saker att diskutera i den. Jag tyckte i alla fall mycket om Alkemisten som saga, även om den inte på något sätt varit livsavgörande för mig.