Den blå dagboken

Den blå dagboken av James A. Levine handlar om Batuk, som såldes till prostitution av sin pappa. Hon lever på en bordell i Mumbai tillsammans med några andra prostituerade barn, däribland hennes bästa vän Paneet som är extra värdefull eftersom han är pojke. Batuk har lärt sig skriva och när hon en dag får tag på en blå skrivbok och en penna börjar hon skriva om sina upplevelser, både i nuet och det förflutna.

James A. Levine är läkare och forskare och i samarbete med FN och WHO har han specialiserat sig på barn och kvinnor i utsatta situationer. Idén till den här romanen fick han när han när han under en resa till Mumbai besökte "Burarnas gata" och träffade en flicka som blev förebild för Batuk.

Jag tyckte att det var positivt att författaren hade en verklig förebild till romanens huvudperson och hade väntat mig att få läsa en gripande berättelse om ett hemskt människoöde. Jag tyckte dock att bokens språk förstörde läsupplevelsen. Språket, som ska föreställa vara Batuks, är alldeles för poetiskt. Det känns alldeles för osannolikt att en 9-åring som lärt sig läsa och skriva på en missionsstation skulle skriva med sådana formuleringar.

Men även om det skulle vara så att ett prostituerat barn skulle kunna uttrycka sig på det viset så tycker jag att det poetiska språket skapar en distans mellan läsaren och Batuk och man får en känsla av att hennes liv inte är så hemskt som det naturligtvis är. Visst, det är lite gulligt att hon kallar det för att "baka kaka" när hon har kunder och att hon kallar sitt kön för "lilla kaninen", men jag hade velat ha lite mera realism. Den blev dock bättre i slutet.

Jag hade nog väntat mig att den här boken skulle likna Majgull Axelssons Rosario är död, som också handlar om barnprostitution, men den var betydligt mer realistisk och därmed också mera gripande och minnesvärd. Bitvis var dock också denna bok informativ om en värld som är så främmande, men som man ändå behöver bli påmind om: En gång fick en flicka slidan ihopsydd därför att hon hade haft samlag för sin egen njutnings skull. Den hela utfördes av en stor kvinnlig yazak med nål och tråd medan hon satt på flickan och hade andra barn att hålla fast armar och ben. Ett hål lämnades för urin men det betyder för det mesta ingenting, antingen därför att flickan tar bort stygnen själv med en kniv eller glasskärva, eller för att såret blir infekterat på den oundvikliga vägen mot soptippen. På andragångsförbrytare skärs klitoris bort och slidan sys ihop helt och hållet; inte särskilt många av de flickorna lever till vuxen ålder. Man kan ju tycka att det inte är vettigt eftersom flickan då faller bort ur poolen av prostituerade. Där har ni fel, för straffet skapar en sådan stark rädsla hos de andra flickorna- och det finns många flickor- att de aldrig lurar sina yazaker. Att stänga en flicka, som proceduren kallas, är därför en ren investering. Dessutom blir de "stängda flickor" som överlever specialister på att tjäna med sina munnar och bruna hål och betingar ett högre pris från kunderna.