Alltid hos dig

Maria Ernestams senaste roman heter Alltid hos dig och handlar om Inga, vars man plötsligt dör i hjärtinfarkt. I två år förtränger hon sorgen , men en elak kommentar från en kollega gör att hon flyr undan till släktens sommarstuga på Marstrand. Där hittar hon en gammal låda full med papper, tidningsurklipp och ett brev stämplat i Kenya. Detta väcker hennes nyfikenhet och hennes efterforskningar leder henne bakåt i familjens förflutna, till en avgörande händelse vid tiden för första världskriget. Hon förstår att hennes farmors öde har påverkat henne mer än hon kunde ana.

Det här är Ernestams fjärde roman och jag har tidigare läst Busters öron och Kleopatras kam. I den sistnämnda fanns ett utdrag ur Alltid hos dig, som då inte hade kommit ut så jag har väntat och hållit ögonen öppna för den här romanen. Det som gjorde att jag blev intresserad, förutom förstås att jag tyckte att de två tidigare romanerna var bra, var följande citat om fotografering: Men ibland kan perfektionism vara lite tråkig. Har du tänkt på det? Det fulländade är nästan alltid fulländat just för att det inte är perfekt. De här bilderna gör inte anspråk på att sitta inne med den enda sanningen. I stället fångar de en känsla. Det stämmer så bra överens med vad jag själv strävar efter när jag fotograferar.

Alltid hos dig var dock inte riktgt lika bra som jag hade hoppats på, även om den absolut inte var dålig. Romanen har parallella berättelser och en den ena får man läsa om vad som händer Inga i nuet och om hennes efterforskningar. I den andra får man läsa om Ingas farmor Rakel, som tänker tillbaka på vad som hänt på sin dödsbädd 1959. Jag tycker att gåtan med vad som hände den där natten för länge sedan är spännande och jag vill hela tiden läsa vidare för att få veta, men det är ändå något som stör mig med de parallella berättelserna.

Dels tycker jag att det hade varit bra om det hade varit lite stilskillnader i språket i de två olika historierna. Lite tråkigt är det också att Rakels berättelse är så mycket mer intressant än Ingas. Dessutom tycker jag att det blir lite tråkigt att Rakel som tänker tillbaka gör det i prydlig kronologisk ordning. Det hade blivit mycket intressantare om hennes berättelse hade portionerats ut lite mer som tankar kommer och går, så att man hade fått pussla lite mer.

Som det är nu känns allt väldigt tillrättalagt för att Inga ska få reda på exakt vad som hänt. Det gör också att boken inte känns trovärdig och det blir nästan lite tråkigt att det inte finns några hemligheter kvar när romanen är slut. Det finns också en del som känns lite konstigt, t ex hur Inga kan få reda på vissa saker som läsaren vet efter att ha läst Rakels berättelse men som Inga inte borde känna till.

Jag gillade dock att hon fick med lite tankar om klass och kön i romanen, utan att det känns tvunget och konstlat. Det finns också lite tankar om religionen: Det är därför jag säger dig, Rakel, att det där med Bibeln och dess budskap, det ger jag inte mycket för. Inte när den som ska förstå sig på Bibeln bättre än andra och förklara det som är gott beter sig värre än den värste och kränker en annans värdighet.

Språket i romanen är enkelt och lättläst, men jag hade som sagt gärna sett en liten stilskillnad i kapitlen som handlar om nutiden jämfört med dåtiden. Visst, hon lägger in en del ålderdomliga ord, men det räcker inte riktigt. Den här romanen nådde inte upp till samma nivå som Busters öron, men på det stora hela var detta en lättsam läsupplevelse och trevlig underhållning.