Caipirinha med Döden

Jag har tidigare läst Busters öron, Kleopatras kam och Alltid hos dig av Maria Ernestam och jag har gillat det jag läst. Jag har dock medvetet låtit bli att läsa hennes debutroman Caipirinha med Döden eftersom jag inte tyckte att handlingen verkade bra när jag läste baksidestexten.

Romanen handlar om Erica, som just separerat från sin sambo. En kväll ringer det på dörren och utanför står Döden. De blir vänner och han flyttar tillfälligt in hos henne och lagar fantastiska middagar och bjuder på gott vin. De pratar med varandra och Erica får också chansen att hjälpa honom i hans arbete och därmed också chansen att ordna upp lite i sin omgivning. Men hon begår också en del misstag.

Trots att jag inte var så sugen på att läsa den här romanen köpte jag den ändå på bokrean och nu har jag alltså läst den. Den påminner rätt mycket om TV-serien Dead like me och påminner också om Mort, Reaper Man och Hogfather av Terry Pratchett. Terry Pratchetts böcker är ju humoristisk fantasy och detta är en seriös roman och det var därför som jag kände att handlingen skulle bli för overklig. Men den var faktiskt mycket bättre än vad jag hade trott.

Detta är en roman som tar upp allvarliga ämnen som etik och moral och en del existentiella frågor, med ett visst mått av humor. Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen när jag läste 'Du talade om Sisselas själ. Har du en själv eller har du sålt den till Djävulen i utbyte mot evigt liv?'
Döden fick ett irriterat uttryck i ansiktet.
'Blanda inte ihop mig med den kvinnan, för henne har jag inget att göra med annat än i yttersta nödfall.

Boken är ju inte speciellt trovärdig, men den får mig ändå att tänka på den del saker. Huvudpersonen Erica får chansen att välja en person som ska dö och det fick mig att fundera på vem jag skulle välja. Till skillnad från huvudpersonen funderade jag också på möjliga konsekvenser av mitt (hypotetiska) val. Det är en intressant tanke.

En annan tanke som jag fastnade vid var själarnas färg. I romanen fångar Döden själarna i en flaska, för att spara och sedan oftast återanvända efter kortare eller längre tid. Dessa själar har olika färger och jag kan inte låta bli att fundera över vilken färg min egen själ kan tänkas ha (inte för att jag tror att människor har några själar, men det är kul att fundera ändå). Slutligen kom jag fram till att min själ (om jag nu hade någon) nog är blå, kanske mörkt blå eller möjligen åt det lila hållet.

Jag gillade verkligen omslaget på den här romanen och jag tyckte också om det överraskande slutet. Kanske beror det på att jag var ganska negativt inställd när jag började läsa, men den här romanen var faktiskt en positiv överraskning.