Det tysta huset

Det tysta huset av Orhan Pamuk kretsar kring sex huvudpersoner i 70-talets Turkiet. Det är Fatma, en gammal änka, som bor i ett stort hus tillsammans med sin tjänare, dvärgen Recep. På sommaren kommer också hennes tre barnbarn Metin, Nilgün och Faruk. Den sjätte berättaren är Hasan, Receps brorson och gammal barndomsvän till de tre barnbarnen. Hemligheter från det förflutna får ödesdigra konsekvenser för nutiden.

De sex olika huvudpersonerna alternerar med att vara berättarjag i olika kapitel. I början tyckte jag att det var lite svårt att förstå vem som var berättaren i varje nytt kapitel, men efter ett tag blev jag bättre på att känna igen dem. Jag gillar dock det sättet att skriva, eftersom man får bättre inblick i händelserna på så vis.

Jag tycker också att författaren lyckas bra med att skildra livet i Turkiet både på 70-talet och tidigare. Romanen innehåller också en del filosofiska tankar om livet. Jag gillade dock inte Orhan Pamuks sätt att skriva speciellt mycket. Han är ingen vän av punkter, så vissa meningar kunde vara flera sidor långa. Han använder förstås en hel del kommatecken, vilket gör att det för det mesta blir uthärdligt att läsa, men ibland blev det alldeles för jobbigt. Jag som tycker om ett korrekt språk har väldigt svårt för författare som bryter mot skrivregler i den grad som Pamuk gör.

Romanen var också väldigt dyster och hade en lågt tempo. Dock gillade jag slutet på romanen. Jag hade inte heller mycket till övers för karaktärerna; de var alla mer eller mindre osympatiska. Den enda jag kände någon sympati för var dotterdottern Nilgün och möjligen lite grann för dvärgen Recep. Men mest kände jag mig uttråkad när jag läste, även om den bitvis blev lite mer intressant.