Det tredje tecknet

När jag läser vill jag hålla i boken, vända blad och tolka orden själv och därför har jag inte fallit för trenden med ljudböcker som så många har gjort. Men eftersom jag numera inte har möjlighet att läsa på jobbet som tidigare kom jag på idén att lyssna på en bok medan jag jobbar. Många uppgifter kan jag utföra med en hörlur i ena örat och att lyssna på en bok är i alla fall snäppet bättre än att inte "läsa" alls.

Jag begav mig alltså till biblioteket för att låna en ljudbok och valet föll på Det tredje tecknet av Yrsa Sigurdardóttir. Jag har tidigare läst Den som gräver en grav av henne och detta är boken som kom före den och är därmed författarens debutroman.

Precis som med Den som gräver en grav gillar jag att boken utspelar sig på Island och jag gillade speciellt att den tog upp en del om Islands historia, eftersom det är något jag är intresserad av. Romanen handlar om advokaten Thora som får uppdrag att utreda mordet på en tysk student tillsammans med en representant till familjen.

Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i deckare, men den här gillade jag faktiskt. Den var en aning förutsägbar, men den var spännande och jag ville lyssna vidare för att få veta vilken vändning handlingen skulle ta härnäst. På vissa ställen var boken ganska rå, t ex i beskrivningarna av hur en tunga delas, men även om jag är lite känslig på så vis att det gör ont i mig när jag läser eller hör sådant så tyckte jag om just det. Råheten och den lite kärva humorn passar i en isländsk roman, som ett arv från de isländska sagorna.

I den här boken tyckte jag att personbeskrivningarna var bättre än i den förra jag läste och det beror förmodligen på att detta är den första romanen om Thora. Det är dock inte några lysande personbeskrivningar och de flesta karaktärerna är ganska stereotypa. Thora känns dock ganska vanlig och trevlig, men även hon är en aning stereotyp. Språket är enkelt och ibland lite överdrivet förklarande, så att man känner sig lite underskattad som läsare/lyssnare.

Att lyssna på en roman var som sagt en ny upplevelse för mig (att jag lyssnade på Rödluvan och andra sagor på bandspelaren och bläddrade i den medföljande boken när det plingade räknas knappast). Det var inte lika bra som att hålla i en bok, men det var ändå rätt okej. Jag tror till och med att det kan vara så att jag uppskattar deckare mer om jag lyssnar på dem. Katarina Ewerlöf är dessutom en mycket bara uppläsare (även om hon uttalar vissa ord på ett annat sätt än vad jag gör, vilket i och för sig inte behöver vara fel).