Dorés bibel

Jag har nu lyssnat på Dorés bibel av Torgny Lindgren. Ända sedan den kom ut och jag läste en recension om den i Norran har jag funderat på att läsa den, men det har aldrig blivit av förrän nu då jag tyckte att den kunde vara lämplig att lyssna på medan jag jobbar. Nu har jag också själv sett en bibel med bilder av Gustave Doré och det kändes därför som att det kunde ge extra krydda åt läsningen/lyssningen.

En anledning till att jag väntat så länge med att läsa den är att vi på gymnasiet tvingades både läsa och lyssna på Torgny Lindgren (Ormens väg på hälleberget, om jag inte minns helt fel) och jag tyckte inte alls att han skrev bra. Jag var övertygad om att vi läste honom bara för att han är västerbottensförfattare, inte för att han skrev bra. Jag har dock med åren lärt mig att uppskatta en annan typ av litteratur och jag har läst en del av Åke Lundgren och gillar att läsa om platser som jag känner igen.

Och jag gillade verkligen den här romanen. Den handlar om en person, som inte är namngiven, som berättar sin historia om sin relation till Dorés bibel. Han har växt upp med den och älskar att titta på bilderna i den. Han lär sig aldrig att läsa, men tycker sig inte heller ha behov av det. Tvärtom menar han att bokstäverna dödar, det är bilderna som ger liv.

Det, och mycket annat, är värt att fundera på. Och som bekant så gillar jag romaner som får mig att fundera. Religionen är förstås en viktig del av romanen, men jag gillar att den ifrågasätts. Jag gillar också att det finns lite humor i romanen. Jag skrattade t ex åt skolfröken som sa att "Hos oss lär sig alla att läsa. Ja, utom de obildbara förstås". En bortförklaring som förmodligen använts av många lärare genom tiderna (och säkert också än idag).

Romanens karaktärer känns trovärdiga och sympatiska, samtidigt som hela berättelsen känns nästan som en skröna. Jag fastnade i alla fall för den på en gång och kan verkligen rekommendera den. I efterhand har jag fått veta att detta är den tredje delen i en triptyk, så det kan kanske vara en god idé att läsa de två första delarna, Hummelhonung och Pölsan, först, men det störde inte mig att jag inte gjort det (bortsett från en känsla av att jag borde ha vetat vem Manfred Marklund var, så märkte jag inte ens att detta var en del i en serie.

Uppläsare av romanen var författaren själv och det tyckte jag var bra. Det känns som att uppläsningen blir mera "rätt" på det viset och Torgny Lindgren har en bra röst att lyssna till. Spåren av västerbottensdialekten gör också att det känns ännu mera autentiskt, nästan som att författaren är identisk med huvudpersonen. På det stora hela känns romanen nästan lite som en självbiografi, även den förstås inte är det.