Mörker, ta min hand

Mörker, ta min hand av Dennis Lehane är en deckare med privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i huvudrollerna. De åtar sig att skydda sonen till en känd psykiatriker som fått ta emot hotelser. Spåren leder till en seriemördare som sitter i fängelse sedan 20 år tillbaka. Samtidigt inträffar flera ohyggliga mord och när Kenzie och Gennaro dgräver djupare finner de flera likheter med tidigare olösta fall.

Jag har tidigare läst några av Dennis Lehanes böcker, t ex Svart nåd, Gone, baby, gone och Patient 67. Den första jag läste var Patient 67, som inte handlar om Kenzie och Gennaro, och den tyckte jag var väldigt bra. Sedan läste jag Gone, baby, gone och Svart nåd, vilka båda var riktiga besvikelser. Mörker, ta min hand tyckte jag inte heller var bra.

Nu kan det i och för sig bero mycket på att jag verkligen inte gillar den hårdkokta deckargenren, men jag har verkligen svårt att engagera mig i böcker som bara handlar om våld och blod. Det känns som att läsa en dålig film, där man vill ha med så mycket action och våldsamheter som möjligt. Att romanen utspelar sig i USA, närmare bestämt i trakten kring Boston, gör den inte bättre. Allt är så väldigt amerikanskt och när det kommer till deckare så föredrar jag helt klart engelska.

Karaktärerna i den här boken är också väldigt stereotypa och ingen känns särskilt sympatisk. Inte ens huvudpersonerna gillar jag eftersom de är alldeles för råa för min smak. Jag imponeras helt enkelt inte att folk som kan döda andra, även om det är "goda" som dödar de "onda".

Jag har inte speciellt stor lust att läsa fler böcker av Dennis Lehane, i alla fall inte om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Men jag har ytterligare en roman av honom som jag har fått och som jag antagligen kommer att läsa för eller senare. Det kommer dock inte att bli med några högre förväntningar.

Den som gräver en grav

Jag köpte Den som gräver en grav av Yrsa Sigurdardottir på bokrean, trots att jag egentligen inte är särskilt förtjust i deckare. Men jag gillade omslaget, författarens namn och att den utspelar sig på Island och fast det kanske inte är några vidare bra skäl till att köpa en bok så gjorde jag det i alla fall.

Den handlar om juristen Thora (stavas med ett isländskt tecken som jag inte kan göra på mitt tangentbord) som åker till ett nyöppnat hotell för att hjälpa en klient. Medan hon är där blir en kvinna mördad och hennes klient Jónas blir misstänkt. För att hjälpa honom börjar hon göra sina egna efterforskningar och finner att två gårdar i närheten ruvar på gamla familjehemligheter som kanske kan ha ett samband med det som hänt.

Trots att jag kanske köpte romanen av konstiga skäl så ångrar jag inte att jag köpte den. Den var absolut läsvärd. Jag gillade den isländska miljön och det känns som om den här romanen skulle göra sig bra som film. Dock tycker jag inte att karaktärerna var särskilt väl beskrivna och det kändes väldigt tydligt att detta inte var den första boken om Thora. Språket i romanen var enkelt och det var ganska mycket dialog. Dessutom tycker jag att hon skriver lite övertydligt och istället för att gestalta så skriver hon precis vad personerna tänker och känner. Det tycker jag är lite tråkigt, eftersom jag känner mig underskattad som läsare.

Men det jag gillade med den här romanen var handlingen. Den var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja läsa vidare. Många gånger tycker jag att deckare är alldeles för förutsägbara, men det var inte den här. Trots att jag hade en liten aning på grund av en liten detalj så lyckades jag inte räkna ut vem mördaren var. Det tycker jag är bra.

Min bästa väns dotter

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson handlar om Kamryn, som var bästa vän med Adele ända tills hon fick veta att Adele hade legat med Kamryns stora kärlek och blivande man Nate och till råga på allt är han far till Adeles dotter Tegan. De bryter kontaken, men ett par år senare hör Adele av sig. Hon är döende i leukemi och vill att Kamryn ska adoptera dottern. Än en gång vänds Kamryns liv upp och ner.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var förstås bitvis väldigt sorglig och känslosam, men det var ändå svårt att sluta läsa. Man ville hela tiden läsa vidare och se hur det skulle gå för Kamryn och Tegan. Men samtidigt var det en förutsägbar roman som inte bjöd på några större överraskningar. Det tyckte jag dock inte gjorde så mycket, eftersom man ändå kände för karaktärerna i romanen.

Men framför allt uppskattade jag igenkännandet i romanen. En av anledningarna till att jag lånade den på biblioteket var att den enligt baksidestexten utspelade sig i Leeds. Jag tycker alltid att det är kul att läsa om ställen jag har varit på och jag kände igen mig när hon skriver saker som ...vi följde Headrow/.../ och tog sedan vänster in på King Edward's Street. och ...i färd med att skuffa oss fram genom trängslen i St Johns köpcentrum. Men det blev verkligen en liten överraskning hur mycket jag skulle känna igen mig, eftersom Kamryn bor i Horsforth, vilket ju är "hemma". Hon åker tåg från stationen i Horsforth, hon handlar på Morrisons i Horsforth, hon och Tegan går till Horsforth Park o s v. Det ger en väldigt hög faktor av igenkännande eftersom jag själv varit där.

Det gjorde i och för sig också att jag önskade att jag hade läst den på engelska. Översättningen är dock helt okej. Koomson skriver enkelt och boken är lättläst. Trots att den är ganska sorglig, så finns också lite humor i den. I all sin enkelhet tyckte att jag att det här var en riktigt bra bok som tar upp teman som liv, död, kärlek och vänskap.

Någon sorts extas

Någon sorts extas av Johan Kinde, sångare och låtskrivare i Lustans Lakejer, är en halvt självbiografisk roman om Julian, som är låtskrivare till bandet Bête Noire. Det är åttiotal och bandet njuter av de framgångar som de börjat få. Julian blir kär i Lina, men hon förändras på ett sätt som han inte kan förstå. Samtidigt blir hans mamma svårt sjuk.

Det verkade lockande att läsa en roman om 80-talet, men boken handlade om ett 80-tal som jag inte riktigt kände igen. Dels kanske beroende på att jag är lite yngre än karaktärerna och dels på att jag inte växt upp i en storstad. Men jag tycker helt ärligt att det blev en aning tröttsamt att läsa om att supa sig full, använda droger och gå på nattklubb. Det gjorde att romanen kändes väldigt ytlig. Även det faktum att Johan Kinde envisas med att beskriva kläder, frisyrer och hur de var sminkade bidrar till känslan av ytlighet. Jag minns visserligen att det var något som var viktigt, men jag hade hellre läst om varför det var viktigt än att det var det. Jag hade också gärna läst mer om vilka konsekvenser livsstilen innebar.

Romanen känns också splittrad, som om han försöker berätta tre olika berättelser i en. Det är en berättelse om ett band som håller på att slå igenom; det är en kärlekshistoria mellan Julian och Lina; det är en berättelse om relationen mellan en son och en sjuk mor. Det är förstås inget fel i att ha bihandlingar i en roman, men Kinde lyckas inte riktigt väva ihop det och det känns som tre i stort sett separata handlingar. Personligen skulle jag helst ha velat läsa om bandet och livsstilen, men med fokus på konsekvenserna och omgivningens reaktioner.

Det är förstås inte en rakt igenom dålig roman. Jag gillar realismen och jag känner förstås igen mycket av 80-talet han skriver om, om än inte allt. Det är möjligt att jag hade haft större behållning av den om jag hade varit ett stort fan av Lustans Lakejer. Jag minns visserligen att jag tyckte att de var bra, men några stora idoler har de aldrig varit. Men jag tror säkert att romanen kan vara intressant för dem som verkligen var fans till Lustans Lakejer, även om Johan Kinde är en bättre låtskrivare än skönlitterär författare.

Musselstranden

Jag har tidigare läst ett flertal böcker av Marie Hermansson och jag har hört mycket gott om hennes roman Musselstranden, så jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Och det ångrar jag inte, för den här romanen var riktigt bra. Jag hade verkligen svårt att lägga den ifrån mig.

Den handlar om Ulrika, som en dag åker med sina två söner till Tångevik där hon själv brukade spendera somrarna som barn. Hennes ena son gör ett makabert fynd på Musselstranden- ett gammalt skelett. Det får Ulrika att tänka tillbaka på sommaren 1972, när hennes bästa kompis Anne-Maries lillasyster, 4-åriga Maja försvann.

En av de saker som gjorde att jag fastnade för den här romanen var att den påminde otroligt mycket om min egen barndom, speciellt då relationen mellan Ulrika och Anne-Marie, som påminner mycket om mig och min bästis. Precis som Anne-Marie var min bästis söt och omtyckt, medan jag var alldaglig och lite bortkommen, som Ulrika. Jag identifierar mig ganska mycket med Ulrika, t ex skulle följande citat ha kunnat beskriva mig lika väl som Ulrika:
Men egentligen var jag inte särskilt glad åt min stora byst, Jag tyckte inte att den passade på min kropp. Jag visste att män betraktade stora bröst som något önskvärt, men på de utvikningsbilder jag sett hade de stora brösten suttit på långa, slanka kvinnor, inte på små rultor som jag. De såg helt malplacerade ut. Det senaste året hade jag fått kommentarer om dem av främmande killar och gubbar, vilket gjorde mig förvirrad och fick mig att betrakta mina bröst som ett par främmande föremål som hängts på mig av misstag. Det verkade som om de där flinande männen kände dem bättre än jag själv.

Men det är inte bara igenkännandet som gör att jag tycker att romanen är bra. Marie Hermansson skriver bra och handlingen är intresseväckande och lite spännande. Man vill verkligen läsa vidare, främst för att få veta vad som har hänt, men också vad som ska hända.

Huvudpersonen i romanen forskar om bergtagningsmyter och handlingen i romanen är ju en sorts bergtagningsmyt. Eftersom jag tycker att det är intressant med gammal folktro så tycker jag att det är intressant. Det gör också att romanen får en lite mystisk och sagoaktig stämning, precis som i hennes andra romaner, t ex Mannen under trappan, Hembiträdet, Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten.

Jag har tyckt om allt jag har läst av Marie Hermansson, men Musselstranden är nog den bästa roman jag har läst av henne. Hittills, i alla fall, för detta är garanterat inte det sista jag läser av henne.

The Historian

The Historian av Elizabeth Kostova köpte jag på bokrean förra året, mest för att den var snygg och utan att läsa på vad den handlar om. Det visade sig vara en Dracula-berättelse som utspelar sig både på 50-talet och i romanens nutid (vilket är 70-tal). En 17-årig flicka hittar en mystisk bok och några brev i sin pappas bokhylla och när hon frågar honom om dem börjar han motvilligt berätta en historia, som också leder till att de kastas in i en rad skrämmande händelser.

Hemliga och mystiska sällskap har ju varit populärt i litteraturen ett bra tag nu och Elizabeth Kostovas debutroman handlar också om detta. Men det känns ändå ganska fräscht att den faktiskt inte handlar om den heliga graalen (som är ett ämne som i alla fall jag har tröttnat på). Litteratur om vampyrer är också populärt just nu och det är egentligen inte något som jag är intresserad av. Men jag har förstås en gång i tiden läst Bram Stokers Dracula och The Historian försöker snarare efterlikna 1800-talets skräckromantik snarare än de moderna vampyrromanerna med "blood and gore" och kärlek mellan vampyrer och människa. Och det lyckas hon faktiskt ganska bra med.

Det märks att Kostova bedrivit en omfattande forskning innan hon skrev den här drygt 600 sidor långa romanen. Det är också romanens stora svaghet. För som så många andra författare som är kunniga inom ett ämne faller Kostova i fällan att skriva ner "allt" hon vet. Romanen är därför proppfull med fakta om Rumäniens, Turkiets och Bulgariens historia (ibland nödvändigt, ibland inte) och romanen får därför bitvis en tråkig föreläsande ton och handlingen tappar fart.

Romanen är också väldigt detaljerad och det känns ibland som att läsa en film. Jag tror i och för sig att den här romanen skulle göra sig bra som film, men detaljerna gör att den blir lite tråkig att läsa. Det känns som att författaren totalt underskattar läsarens förmåga att använda sin fantasi. Sedan så tycker jag också att det förekommer en del otroliga sammanträffanden och författaren undviker också att berätta hur vissa saker gått till (t ex hur en amerikan lyckas ta sig till och resa omkring i östblocket under kalla kriget).

Romanen är dock välskriven och spännande. Det gjorde också att vissa av de tråkigare delarna kändes jobbiga att ta sig igenom, eftersom man hellre ville läsa om vad som händer huvudepersonen (vars namn man aldrig får veta) eller hennes pappa.

Kronologin i den här romanen är inte helt rak, eftersom den utspelar sig i flera tider och dessutom har vissa tillbakablickar ännu längre tillbaka, men det tyckte jag inte var något problem. Jag kan dock tänka mig att en ovan läsare kan tycka att det är lite besvärligt. Romanen är intressant upplagd genom att den berättar sin historia dels genom att huvudpersonen i nutid berättar vad som hände på 70-talet och genom faderns berättelse samt brev och andra dokument får man veta vad som hänt tidigare.

Dock tycker jag att författaren hade kunnat göra det tydligare vem som skrivit de olika breven. T ex så är professor Rossis brev skrivna med kursiv stil, men de brev som fadern skrivit är skrivna med samma typsnitt som resten av romanen. Jag hade gärna sett att författaren gjort det ännu tydligare med att exempelvis använda samma kursiva typsnitt eller ett annat för faderns brev.

På det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. I början tyckte jag att den var lite seg, men när jag väl kommit in i den tyckte jag att den var spännande och intressant (för det mesta). Det här citatet tycker jag var väldigt bra, för det beskriver varför jag tycker att historia är intressant:
'The past is very useful, but only for what it can teach us about the present.'

Flickorna från Riyadh

Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea är en något så ovanligt som en arabisk roman. En ung kvinna berättar via mail som hon skickar varje vecka efter fredagsbönen en berättelse om fyra unga kvinnor- Sadim, Gamra, Lamis och Michelle (egentligen Mashael)- och om deras liv, förälskelser och kärlek.

Den här romanen har jämförts med Sex in the city och det finns helt klart likheter mellan karaktärerna. Det som gör den här romanen unik är dock just det faktum att den är arabisk och dessutom skriven i ett väldigt strängt arabland (jag tror att Saudiarabien är det enda land som lever helt efter sharialagstiftning). Därför kan man inte heller betrakta den som en vanlig chic lit- roman. Rajaa Alsanea anser inte att hennes roman handlar om sex (och det gör den inte heller), utan om förälskelse, som även det är förbjudet att tala om i Saudiarabien.

Den här romanen kom först ut i Libanon, eftersom den var för provocerande för att utges i Saudiarabien. Därifrån smugglades den in till Saudiarabien. Läser man romanen förstår man att det är rätt vanligt att "omoraliska" romaner och filmer smugglas in till Saudiarabien från Libanon. Intressant är också att detta är en av få romaner som är översatt till svenska direkt från arabiska (det vanligaste är att man översätter från den engelska översättningen).

Läser man romanen med svenska ögon är den inte särskilt märkvärdig. Den handlar om saker som är ganska självklara för oss. Att skilja sig eller att ens pojkvän gör slut är ingen stor sak (i samhället menar jag; för den enskilda individen är det förstås en stor sak) och att gå på en dejt med en kille inget märkvärdigt. Mycket i den här romanen känns därför ganska främmande. Exempelvis så är det förbjudet för kvinnor att köra bil i Saudiarabien, det är förbjudet att sminka sig och går man på café med en man som inte tillhör familjen kan man bli arresterad av sedlighetspolisen, "Kommittén för främjande av dygd och förhindrande av last”.

Varje kapitel inleds med en dikt, ett citat ur Koranen eller någon populär sång och sedan gör brevskriverskan ett litet inlägg med tankar och reflektioner över de reaktioner hon fått sedan förra brevet innan hon fortsätter sin berättelse. På det viset tar hon upp och diskuterar många viktiga saker. Det är detta som gör att romanen utan tvekan är viktig och spelar en stor roll i sitt hemland (och resten av arabvärlden). Men det är inte bara de "förtryckta" arabiska kvinnorna som får saker och ting att fundera över; även västerländska kvinnor kan ha stor nytta över att reflektera över skillnaderna, och kanske framförallt, likheterna mellan kulturerna.

Själv fastnade jag vid följande stycke:
Signaturen ”Patriarkernas son” förvånas över min kritik av den svartsjuke mannen. Han hävdar att den som inte är svartsjuk inte är en man. Det är naturligt att en man väljer någon som är underlägsen honom, tillägger han (även om alla kvinnor är underlägsna mannen i hans ögon) , för att han ska känna sig manlig tillsammmans med henne, som han uttrycker det. Annars skulle han lika gärna kunna gifta sig med en annan man!

Att läsa detta gör att jag får mer förståelse för att det är med sådana här tankar unga arabiska män och kvinnor uppfostras, vilket förklarar att deras beteenden ibland skiljer sig från våra. Men det som främst slår mig är att det är en tanke som inte är så främmande som den först kan verka. Jag har träffat många svenska tjejer som gärna vill att deras pojkvän/sambo/man ska vara svartsjuk (fast inom rimliga gränser) och det anses även i vår kultur som manligt att vara svartsjuk och försvara sin kvinna mot andra män (även om det finns en gräns för när det inte är acceptabelt).

Trots att författaren uppenbarligen skrivit romanen för att hon vill förändra något så får jag en känsla av att hon inte heller vill att det ska bli som det västerländska samhället. Och det kanske är bra; det västerländska samhället kanske inte är så idealiskt som vi gärna vill tro? Det man kan invända mot romanen är att den enbart handlar om överklasskvinnor och därmed inte skildrar livet i Saudiarabien för "vanliga" kvinnor, men eftersom det är den miljö Rajaa Alsanea kommer ifrån så är det förståeligt.

Som bekant så gillar jag romaner som ger läsaren något att tänka på, så det förvånar knappast någon att jag gillar den här romanen. Den har förstås skapat stor debatt och Rajaa Alsanea har till och med blivit utsatt för dödshot på grund av det hon skrivit. Jag hoppas dock att det inte avskräcker henne, utan att hon fortsätter att skriva om kvinnornas situation i Saudiarabien. Jag kommer i alla fall att läsa hennes nästa roman, om hon skriver någon.

Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs självbiografiska berättelse om hennes uppväxt. Mamman lämnar pappan och Åsa när Åsa är fyra och hon växer upp med sin pappa, som också är hennes bästa vän. Pappan är härdarmästare på Metallverken och efter jobbet kopplar han av med några mellanöl, som senare blir till starksprit. Han sköter hemmet så att det utåt sett ser välskött och fint ut, men Åsa får äta godis varje dag, behöver inte borsta tänderna eller tvätta sig och de sover utan sängkläder.

Romanen är skriven några år efter pappans död och är på ett sätt en kärleksförklaring till honom. Jag har dock väldigt svårt att hitta något sympatiskt hos hennes pappa. Han är otrevlig mot sina föräldrar, samtidigt som han skamlöst utbyttjar dem och lånar pengar av dem (som han aldrig betalar tillbaka). Han ger dem inte ens julklappar och det får inte Åsa heller (trots löfte om att hon ska få efter nyår). Den cykel hon fick när hon fyllde fem sålde han för att köpa öl.

Han är kommunist och pratar mycket om detta med Åsa, men han vågar aldrig stå för det av rädsla för att han ska bli åsiktsregistrerad. Han vågar inte ens skriva under en check med rött bläck, ifall någon skulle tro att han är kommunist. Lönen tog han ut och brände på en gång, ofta på helt onödiga saker.

Åsa Linderborg skildrar detta väldigt ärligt och öppet. Det känns inte som att hon överdriver, men möjligen berättar hon inte riktigt allt. Vissa saker upprepar hon dock många gånger, t ex att de inte har några handdukar i badrummet (vilket man aldrig får veta orsaken till). Jag upplever också att hon skyller pappans alkoholism på annat än att han var en svag människa. Hon får det att verka som att det var det hårda arbetet på Metallverket som drev honom till att dricka. Detta har jag hört också från flera barn till alkoholister i min bekantskapskrets. De skyller förälderns alkoholism på yttre omständigheter som föräldern inte har någon kontroll över.

Jag kan dock inte tycka att det gör alkoholismen mer accepterad eller alkoholisten till en bättre människa. Sanningen är att alkoholister nog skulle ha blivit det oavsett omständigheter och jag tycker inte att man tjänar något på att försköna detta faktum. Däremot kan det vara bra att som Åsa Linderborg visa att alkoholister också är människor, med familj, tankar och känslor. Många gånger glöms det nog bort när man ser dem sitta på parkbänkarna.

Den här romanen var lättläst och gick fort att läsa. Den påminner en hel del om Svinalängorna av Susanne Alakoski och Hatet av Anders Nykvist. Dock tycker jag att den här är bättre än Anders Nykvists roman, eftersom Åsa Linderborg lyckas hålla distans till sin barndom och berätta sin historia utan bitterhet och ibland med lite humor.

Precis som Åsa Linderborg växte jag också upp på 70-talet och därmed kände jag igen mig i en hel del av det hon beskriver, t ex kobratelefoner och att köpa smågodis i kiosken. Men romanen är naturligtvis läsvärd även om man inte växte upp på den tiden. Den känns dock ibland lite fragmentarisk, speciellt mot slutet då det blir stora hopp i tiden. Hon skriver dessutom inte mycket om sitt "andra liv", d v s de helger och lov som hon tillbringar hos sin mamma och hennes nya familj. Det är kankse inte relevant, men hade ändå varit intressant att läsa om som kontrast till hennes liv med pappan.

Jag älskade honom

Jag älskade honom av Anna Gavlada är en väldigt kort roman, knappt mer än en lång novell. Den handlar om Chloe, vars man har varit otrogen och lämnat henne för sin älskarinna. För att komma bort från hemmet tar Chloes svärfar med henne och de två döttrarna ut på landet över en helg. Chloe tycker att svärfadern är kall och partiarkalisk, men under helg öppnar han sig och berättar för henne om den stora kärleken i hans liv.

Den här romanen är väldigt enkelt skriven och den går fort att läsa, både för att den är lättläst och för att den är kort. Främst gillar jag barnens repliker, eftersom de verkligen efterliknar barns sätt att prata (de vuxnas repliker blev dock ibland lite för "prosaaktiga" för att kännas som riktigt tal). Jag blev också intresserad av historien på en gång, främst för att författaren låter läsaren själv gissa sig till vad som hänt; hon skriver det inte rakt ut. Jag gillar när författare inte underskattar sina läsare.

Romanen känns väldigt fransk. Jag har tidigare läst Tillsammans är man mindre ensam av samma författare och den kändes också lite fransk, men inte alls så typiskt fransk som den här. Det är förstås inget fel i det; författaren bor ju i Frankrike, men ibland kan vissa saker kännas lite främmande på grund av det.

Detta är en liten roman med mycket innehåll. Den tar upp frågor om moral, om att göra det rätta. Ska man stanna kvar i äktenskapet eller inte? Jag gillar romaner som gör att man får tänka och fundera lite grann och därför gillar jag den här. Jag tycker dock inte att den är lika bra som Tillsammans är man mindre ensam, men det kan bero på att den är hennes andra roman; detta är hennes debutroman.

Jag har också tidigare läst en novellsamling, som heter Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, av Anna Gavalda. Den gav inte något bestående intryck, men jag gillar både hennes sätt att skriva och att hon ger läsaren lite att fundera på så jag kommer alldeles säkert att läsa fler romaner av henne i framtiden.

Olivia Joules fria fantasier

Olivia Joules fria fantasier av Helen Fielding handlar, som man kan förstå av titeln, om Olivia Joules. Hon är en duktig journalist, som dock då och då hamnar i trubbel på grund av att hon har lite väl livlig fantasi. När hon på ett lanseringsparty för en hudkräm träffar Pierre Feramo får hon för sig att han egentligen är Usama bin Laden eller åtminstone med i al-Qaida. Hon börjar följa honom runt på olika platser i världen för att avslöja honom och blir så småningom också anlitad av brittiska underrättelsetjänsten.

Helen Fielding är mest känd för sina tre romaner om Bridget Jones. Jag har inte läst någon av dem, men jag har sett filmerna. Olivia Joules är på många sätt väldigt lik Bridget Jones. I och för sig lite mer världsvan, men ändå en smula vimsig och klantig. Detta gör att hon inte känns särskilt trovärdig som spion.

Fast det kanske egentligen inte betyder särskilt mycket, eftersom ingenting i romanen är särskilt trovärdigt. Jag menar, hur sannolikt är det att man stöter på en al-Qaida-medlem på en lanseringsparty för hudcreme? Och det är bara början...

Det känns också som att romanen är ganska fördomsfull mot araber i allmänhet. Det förvånar mig i och för sig inte, eftersom jag uppfattade engelsmännen som en aning paranoida när det gäller araber när jag var där. Och Helen Fielding är inte bara engelska, utan bor i USA, vilket förmodligen inte gör saken bättre. Själv har jag dock svårt att känna att al-Qaida är ett verkligt hot och därmed känns också handlingen ganska överdriven och icke trovärdig. Det var nog därför som jag tyckte att det var svårt att komma in i den här romanen; jag hade läst ca 150 sidor innan jag lyckades bli i alla fall lite intresserad av vad som skulle hända.

Det jag gillade med den här romanen var att kapitlen var korta och att den var skriven på ett lätt och enkelt språk. Det gjorde att den gick fort att läsa. Dock tror jag att den rent språkligt hade varit bättre om jag hade läst den på originalspråk. Hade bara handlingen varit bättre så tror jag att jag hade gillat den här romanen, men tyvärr känns hela historien som... ja, fria fantasier.

Den amerikanske pojken

Den amerikanske pojken av Andrew Taylor är svår att kategorisera. Den innehåller mord, men är inte en riktigt deckare. Den utspelar sig i historisk tid, men eftersom mord och bedrägerier är huvudtemat är den inte enbart en historisk roman. Jag väljer därför att kalla den för en historisk thriller.

Berättaren i romanen är läraren Mr Shield, som mest av en slump blir inblandad i två av sina elevers liv. Den ena är Charlie Frant, vars far blir mördad, och den amerikanske pojken Edgar Allan (som naturligtvis är skräckförfattaren Edgar Allan Poe). Shield fattar misstankar om mordet på Frant och börjar försöka ta reda på vad som har hänt, vilket försätter honom i ibland farliga situationer. Dessutom kompliceras allt av att han har varma känslor både för Charlies mamma Sophia Frant och hans kusin Flora Carswall.

Det här var verkligen en roman full av spänning och jag tyckte om den. Den var dock inte riktigt så bra att den var svår att lägga ifrån sig, speciellt inte i början. Fast den tog sig lite mot slutet när historien började närma sig sin kulmen. Det jag hade lite svårt för var att handlingen var en liten aning för invecklad, med ekonomiska bedrägerier och annat fiffel som sträckte sig långt tillbaka med många olika personer inblandade. Jag tycker också att romanens titel är lite missvisande, eftersom Den amerikanske pojken syftar på Edgar Allan Poe, som dock inte alls har någon framträdande roll i romanen (även om en del indirekt handlar om honom).

Det märks att författaren har gjort ordentliga undersökningar innan han skrev romanen, för han porträtterar 1800-talssamhället på ett bra sätt. Romanen är också välskriven. Andrew Taylor försöker dock inte härma 1800-tals författarnas sätt att skriva utan skriver modernt på ett lite gammeldags sätt. Det är något som jag uppskattar. Det är få som lyckas bra med att försöka skriva som man gjorde på 1800-talet och dessutom tycker jag inte att de skrev särskilt bra på den tiden (som bekant så är jag inte särskilt förtjust i 1800-talsförfattare som Charlotte och Emily Brontë eller Jane Austen). Jag tycker dock om att han inte heller skriver alltför modernt, utan håller stilen lite "lagom" historisk.

Miljöerna tycker jag är väl besrkrivna och man kan riktigt föreställa sig London på den tiden. När det gäller karaktärerna så är det lite si och så med hur väl de beskrivs. Berättaren Tom Shield är en väl beskriven karaktär som dessutom känns ganska sympatisk. Även den ganska otrevlige Mr Carswall är väl besrkiven. Övriga karaktärer känns dock ganska stereotypa.

Romanen känns därför lite ojämn och handlingen blir lite splittrad, men på det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. Jag blev engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det hela hängde ihop, även om det inte var en av dessa romaner som det är omöjligt eller svårt att lägga ifrån sig.

Agnes Grey

Jag har nu läst Agnes Grey, som är skriven av den yngsta systern Brontë, Anne. Jag har tidigare läst Jane Eyre av Charlotte Brontë och Wuthering Heights av Emily Brontë. Ingen av dessa gillade jag speciellt mycket och jag har överhuvudtaget svårt för romantikens litteratur. Jag har dock hört att Anne Brontë inte skriver med romantikens särdrag även om boken är skriven under den perioden, så jag tänkte ge den en chans.

Och det ångrar jag inte. Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och jag vill väldigt gärna läsa även hennes andra roman, The Tenant of Wildfell Hall, också. Agnes Grey handlar, som man kan förstå av titeln, om Agnes Grey. Hon är dotter till en fattig präst och lämnar föräldrahemmet för att bli guvernör. Först hos familjen Bloomfield, där barnen är hemska och bortskämda och sedan hos familjen Murray, där hon mest ignoreras av familjen. I allt detta finns också en kärlekshistoria, då hon förälskar sig i kyrkoadjunkten Mr Weston.

Boken är till viss del självbiografisk. Anne Brontë var dotter till en präst och levde nästan hela sitt liv i prästgården i Haworth i Yorkshire. Under några år var hon dock guvernör och den här romanen är skriven efter hennes erfarenheter från den tiden. Romanen riktar också skarp kritik mot utbildningssystemet med guvernörer och behandlingen av guvernörerna. Hon tar också upp hur de fattiga behandlades och föraktades av de rika.

Romanen blir ibland lite predikande, vilket kanske inte så konstigt med tanke på att Anne Brontë i likhet med sin huvudperson var döttrar till präster och att den manliga huvudpersonen är kyrkoadjunkt. Men det blir ibland lite väl präktigt, även om en del hon skriver är klokt, som t ex A soft answer turneth away wrath : but grievous words stir up anger. Ett av romanens budskap är också att tålamod och dygd lönar sig, vilket för en modern människa känns lite föråldrat och präktigt.

Det jag gillade absolut mest med den här romanen är dels att den är samhällskritisk och dels att Anne Brontë skriver på ett ironiskt sätt som gör romanen lite humoristisk. Det stämmer att hon inte skriver på det typiska romantiska sättet, som hennes systrar gör. Hennes stil är mera realistisk och jag tycker om att hon skriver om "riktiga" människor. Det jag avskyr med exempelvis Jane Austens romaner är att de handlar om överklassen och deras nöjen; att det finns fattiga människor ignoreras totalt eller, ännu värre, föraktas. Anne Brontë skriver mer om det dagliga livet för en "vanlig" människa, d v s en som varken är rik eller fattig.

Anne Brontë börjar första kapitlet i Agnes Grey med att skriva All true histories contain instruction; though, in some, the treasure may be hard to find, and when found, so trivial in quantity, that the dry, shriveled kernel scarcely compensates for the trouble of cracking the nut. och efter att ha läst den kan jag säga att den var värd besväret!

Fantomerna

Fantomerna av Klas Östergren handlar om en ung man som kallas Claudius (man får aldrig veta vad han heter, bara att han kallas för Claudius). Han befinner sig i Frankrike där han håller på att skriva en bok för att få perspektiv på sina minnen av de två personer som var viktigast för honom under uppväxten, hans pappa och ungdomskärleken Sandi.

Den här romanen kom ut 1978 och jag känner igen väldigt mycket från 70-talet. Själv var jag ju bara 8 år när den här boken kom ut, och bokens huvudperson är ju betydligt äldre än så, men jag känner igen vissa uttryck från bland annat mina yngsta farbröder, som nog är i stort sett jämnåriga med bokens huvudperson. Den här romanen känns därför som ett verkligt tidsdokument.

Klas Östergren har definitivt talang för att berätta en historia och han är helt klart en språkbegåvning. Romanen är mycket välskriven, på ett sätt som känns fräscht. Romanen är allvarlig, men språket är ibland lite humoristiskt. En sak som jag dock absolut inte gillade med den här romanen var att kapitlen var otroligt långa, ca 80-100 sidor per kapitel (förutom ett som var bara ca 10 sidor långt).

Romanen har också en intressant kronologi, eftersom den inte är rak. Romanen börjar i nutid i Frankrike, men huvudsakligen består den av huvudersonens tillbakablickar och minnen. Men inte heller minnena är kronologiska och ibland är det tillbakablickar i tillbakablickarna för att man får följa huvudpersonens tankekedjor där minnet av en sak leder till minnet av en helt annan sak. Jag hade inte något problem med detta, men jag kan tänka mig att många tycker att det är jobbigt att läsa en sån roman.

Miljöerna och karaktärerna är bra beskrivna, men jag tyckte ändå att den här romanen var ganska tråkig. Jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt intressant att läsa om en ung man som växer upp och hittar sig själv. Romanen är också helt klart till viss del självbiografisk, vilket gör den ännu mindre intressant. Sådana här romaner brukar mest vara till för att författaren ska få bearbeta sina tankar och känslor och brukar därför bli mindre intressanta för sina läsare. Dock tycker jag att Klas Östergren lyckas med detta bättre än de flesta; det märks ändå att han haft läsarna i åtanke när han skrev. Det märks också att författaren tagit stort intryck av andra författare, t ex J.D Salinger, vars roman Räddaren i nöden (Catcher In The Rye), som också nämns flera gånger i romanen och har inflytande på huvudpersonen. Det känns lite tråkigt att den här romanen inte är mer originell.

Men trots allt är detta inte en dålig roman. I början tyckte jag att den var ganska tråkig, men när man väl kommit in i den blir den mer intressant. För min del tror jag att det är det brutna kronologin som gör det. Man måste hålla sig skärpt för att hänga med och det krävs lite tankeverksamhet för att man ska kunna pussla ihop historien. Dock tycker jag inte att författaren lyckas knyta ihop berättelsen riktigt, eftersom man aldrig får veta varför han vid romanens början befinner sig i Frankrike och vem Nadja är. Romanen innehåller också en del tankvärda saker och jag gillar ju oftast romaner som gör att man måste tänka lite.

Årets bästa böcker 2008

Jag brukar ju varje år göra en liten lista på de bästa böcker jag läst under året och det har jag gjort också i år. Det som slog mig när jag gick igenom alla inlägg i bokbloggen var att detta verkar ha varit kvinnornas år i mitt läsande. Jag träffar då och då folk som säger att "Jag läser bara böcker av kvinnor." eller "Jag läser bara böcker av män.", men sådan är jag absolut inte. Snarare tycker jag synd om sådana personer, eftersom de går miste om så mycket bra litteratur genom att vara så fördomsfulla.

Jag tänker därför sällan på om en bok är skriven av en man eller kvinna, utan jag väljer de böcker som jag tror är bra. I år har det dock slumpat sig att av de 103 böcker som jag läst är 70 st skrivna av kvinnor och bara 30 av män, samt 3 stycken som är skrivna av en man och en kvinna tillsammans. Förra året läste jag dock 102 böcker, varav 52 var skrivna av kvinnor och 50 av män.

När det gäller årets topplista är det dock mer jämnt; hälften är skrivna av män och hälften av kvinnor :

1. Anthem- Ayn Rand
2. The Kite Runner- Khaled Hosseini
3. Brick Lane- Monica Ali
4. Möss och människor- John Steinbeck
5. Middlesex- Jeffrey Eugenides
6. Vita tänder- Zadie Smith
7. Myrrha- Ulrika Kärnborg
8. Alkemisten- Paulo Coelho
9. Den som vandrar om natten- Marianne Fredriksson
10. Om de bara kunde tala- James Herriot

Livet är en fest

Livet är en fest är skriven av Adele Parks och handlar om Bella och Laura, som är bästa kompisar. Bella är gift med Philip, men när Laura träffar sin nya kärlek Stevie blir det hela komplicerat, eftersom Bella i själva verket gifte sig i hemlighet med Stevie när de var unga. Och det har aldrig blivit av att någon av dem tagit ut skilsmässa.

Ämnet i den här romanen kan verka väldigt långsökt och det gjorde att jag i början hade lite svårt att komma in i den. Men efter hand blev jag mer och mer engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå. Omslaget och titeln antyder att detta är en lättsam feel good- roman och det är det väl på sätt och vis. Men personerna känns lite mer levande än vad de brukar göra i såna här romaner och framför allt så får man veta mer om deras tankar och känslor.

Den här romanen är uppdelad i kapitel där de olika personerna är berättarjaget. Kapitlen är ganska korta, vilket jag som bekant gillar. Det är heller inte svårt att hålla reda på vem det är som är berättaren i just det kapitlet, mycket på grund av att de olika karaktärerna har sin egen personlighet så att man kan känna igen dem på saker som de säger och tänker.

En sak som irriterade mig ganska mycket när jag läste den här romanen var slarvfel i språket. Jag vet inte om det kan skyllas på författaren, översättaren eller någon annan, men irriterande är det i vilket fall som helst. Exempel på såna små fel är Måste i verkligen prata om det? frågar jag eller Du vill kontrollera alla andra men avsäger dig allt ansvar för i din egen lilla värld.

Men det jag mest ogillade med romanen var den stereotypa synen på män och kvinnor som författaren uppenbarligen har. Det framkom inte förrän i slutet men uttalanden som:

Sedan Bella hade öppnat sig på THE Hotel i Las Vegas hade vi haft oräkneliga ' långa samtal'. Jag har ägnat en stor del av den senaste månaden åt att tala om känslor och kärlek. Det har väl inte varit så hemskt, antar jag. Men jag hoppas kunna sätta punkt för den här fasen snart. Det är trots allt kvinnogöra.

och

När vi kom tillbaka till England föreslog Phil att jag skulle gå och prata med en terapeut. Helvete! Skulle det aldrig ta slut! Philip Lawrence föreslog en terapeut, som om han vore en kvinna eller någon av mina bögkompisar.

är tillräckligt för att dra ner helthetsintrycket ordentligt. Boken, som var ganska medelmåttig innan, blir därför rent av dålig mot slutet, på grund av denna stereotypa syn på manligt/kvinnligt.

Mamma sa att jag var sjuk

Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory är en självbiografisk bok om vad Julie utsattes för som barn av sin mamma. Under barndomen utsattes Julie för otaliga undersökningar, röntgen, provtagningar och till och med operationer och fick många olika mediciner. Detta trots att hon inte alls var sjuk; hennes sjukdomar fanns bara i hennes mammas fantasi. Allt detta bara för att mamman själv eftersträvade läkarnas uppmärksamhet.

Den sjukdom som mamman led av kallas Münchausen by proxy och är en väldigt allvarlig form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast mamman, hittar på eller förorsakar sjukdomssymtom hos barnet. Ibland går det så långt att barnet dör.

Den här boken var väldigt lättläst och det var svårt att lägga den ifrån sig. Det är en bok som verkligen väcker känslor. Man upprörs och blir arg över hur en mamma kan göra så mot sitt barn, hur en pappa bara kan låta det pågå, hur läkarna bara kan gå med på att göra undersökning efter undersökning och hur myndigheterna kan vara så blinda. Julie Gregory har lyckats skriva en bok om ett barns utsatthet utan att försöka få läsaren att tycka synd om henne själv. Det uppskattar jag.

Trots detta känns det som att det främsta skälet till att den här boken har blivit skriven är som terapi för henne själv. Det tycker jag inte spelar så stor roll. Det är trots allt viktigt att uppmärksamma alla former av barnmissahandel och upplysa om Münchausen by proxy. Därför tycker jag ändå att den här typen av böcker fyller en viktig funktion.

Det är förstås omöjligt att låta bli att jämföra en sån här bok med exempelvis Pojken som kallades Det (och de två uppföljarna till den) av Dave Peltzer och Äcklig av Constance Briscoe. Dock tycker jag att denna är bättre än Dave Peltzers böcker, eftersom han faller i fällan att rada upp precis allt elände han utsattes för och dessutom upprepar han det om och om igen. Men den är inte lika bra som Constance Briscoes bok, eftersom Constance Briscoe skriver bättre. Det denna bok har, som de andra två saknar, är dock en skildring av barnets kärlek till mamman; det som gör barnet villigt att offra sig för att göra mamman lycklig.

Ett plos för den här boken är också de utdrag ur läkarjounaler och fotografier från Julie Gregorys barndom som finns med. Det gör att det hela känns ännu mera verkligt. Detta är ingen välskriven litteratur, men dess värde ligger i innehållet och därför tycker jag absolut att den här boken är läsvärd.

Labyrinten

Labyrinten av Kate Mosse har två parallella historier, en som utspelar sig 1209 och en som utspelar sig 2005, och de båda historierna har med varandra att göra. 1209 får Alais en bok och det blir hennes livsuppgift att skydda labyrintens hemlighet. År 2005 hittar Alice två skelett på en utgrävningsplats och labyrintens hemlighet riskerar att avslöjas.

Detta är ännu en roman om den heliga Graalen. Finns det verkligen ingen annan intressant antik och/eller helig relik att skriva romaner om? Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt med böcker om just graalen och det var faktiskt anledningen till att jag valt att inte köpa boken. Jag funderade nämligen på att köpa den när jag var i England, men jag är glad att jag inte gjorde det (även om jag tror att den varit en aning bättre att läsa på originalspråk).

Med den här boken vill författaren visa att det förflutna alltid är något som påverkar oss; historien har gjort oss till den vi är: Och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Men jag tycker att det känns lite krystat att Alais och Alice inte bara nästan heter samma sak, utan råkar ut för nästan samma saker och blir kära i män som ser nästan likadana ut och som heter nästan samma sak- fast med 800 års mellanrum.

Kate Mosse är ingen speciellt bra författare. Det jag främst ogillar är att hon skriver rakt ut var personerna tänker och känner istället för att gestalta, d v s beskriva vad de gör. Jag tycker också att hon många gånger använder onödigt mycket ord och gör berättelsen för detaljerad. Att läsa den här romanen är som att läsa en film (jag tror faktiskt att den skulle kunna göra sig ganska bra som film).

Bitvis är det spännande och intressant och man vill veta hur det ska gå. Speciellt i början är den spännande och intressant, men ju närmare lösningen, svaret, sanningen man kommer desto ointressantare blir det. Eftersom den här romanen inte är originell på något vis blir den också väldigt förutsägbar.

Detta betyder inte att boken är dålig. Som de flesta böcker och filmer av den här typen är det bra underhållning. Det märks att författaren har försökt att göra ordentlig research och miljöbeskrivningar, speciellt i de delar som handlar om medeltiden, är ganska bra. Hoppen mellan de olika tiderna fungerar också riktigt bra. Personbeskrivningarna är dock inte riktigt lika bra och personerna känns inte levande.

Vita tänder

Första gången jag hörde talas om Vita tänder av Zadie Smith var under VFU:n på Medlefors, där mina elever jobbade med ett stycke ur White teeth (som den heter på engelska) som fanns i engelskaläroboken. Jag blev lite nyfiken på att läsa den och när jag hittade den på höstbokrean.

Jag hade allra helst velat läsa den här romanen på engelska, men eftersom jag fick tag på den så billigt så fick det bli på svenska. Mitt intryck är dock att översättningen är bra (jag har ju också läst ett stycke på engelska och stilen i översättningen kändes helt rätt). Det är egentligen bara en sak med översättningen som stör mig och det är när en boktitel översätts till En apelsin med urverk. Det är visserligen den titel som boken hade när den först översattes till svenska, men i och med att den idag har kultstatus tycker jag att det hade varit bättre att skriva A Clockwork Orange.

Den handlar om två familjer, Jones och Iqbal, och om vad som händer dem. Archie Jones och Samad Iqbal blev vänner under andra världskriget och deras vänskap fortsätter även sedan de kommit tillbaka till England och gift sig. De får barn; Archie och Clara får dottern Irie och Samad och Alsana får tvillingsönerna Magid och Millat, och romanen handlar också om deras relation till varandra. Med tiden kommer ytterligare en familj med i handlingen, familjen Chelfen, och sakar och ting blir mer och mer komplicerade.

Mitt intryck av den här romanen är att den är ojämn. Den börjar i en ganska humoristisk stil, som påminner ganska mycket om stilen i Liftarens guide till galaxen, men ändrar sedan karaktär lite grann och blir allvarligare, dock fortfarande med ett humoristiskt språk. Personligen hade jag lite svårt att komma in i den på grund av det reljerande språket, men den blev bättre mot slutet när ämnena blev allvarligare.

Men då blev en annan ojämnhet tydligt, nämligen karaktärerna. Den här romanen har väldigt många karaktärer, ca 10 huvudkaraktärer och några bikaraktärer, och alla är inte lika intressanta. Vissa karaktärer, t ex Samad Iqbal, är mycket bra porträtterad, trots att han är en ganska otrevlig typ, medan familjen Chalfen, när de kommer in bilden, beskrivs väldigt stereotypt. Irie är ännu ett exempel på en intressant karaktär, men tyvärr får hon lite för lite utrymme i romanen. Jag har också hört andra säga att det var svårt att hålla reda på de olika karaktärerna för att det var så många. Själv hade jag inga problem med det, men jag kan förstå att det kan vara ett problem.

Zadie Smith är utan tvekan en bra berättare. Vissa delar av den här romanen var mycket bra skrivna, medan andra delar inte var särskilt intressanta. Men detta är hennes debutroman och jag är säker på att hon i framtiden kommer att skriva riktigt bra romaner. Jag vet att hon har kommit ut med åtminstone en roman efter den här och jag kommer alldeles säkert att läsa den också. Den här romanen påminner lite grann om Brick Lane av Monica Ali och kanske också lite grann om De små tingens gud av Arundhati Roy. Den har också filmatiserats och visats som TV-serie och jag kan tänka mig att det fungerade bra (jag har dock inte sett den själv).

Det jag tyckte bäst om med den här romanen var att den var rolig, samtidigt som hon tog upp allvarliga ämnen som politik, etik och religion och att hon dessutom låter de olika karaktärerna ha helt eller delvis olika ståndpunkter i olika frågor. Eftersom många av huvudpersonerna i den här romanen är antingen första eller andra generationens invandrare tas också frågor om historia och kultur upp, vilket också är intressant. Författaren gör en intressant iakttagelse angående detta:

Detta har varit de främmandes sekel: bruna, gula och vita. Ett sekel präglat av den stora invandringens experiment. Det är först nu mot slutet som man kan gå till en lekplats och hitta Isaac Leung vid fiskdammen, Danny Rahman på fotbollsplanen, Quang O'Rourke som studsar en baseball och Irie Jones som gnolar. Barn med för- och efternamn på kollisionskurs. Namn som inom sig döljer massutvandring, överfulla båtar och flygplan, kalla mottaganden, hälsokontroller. Det är först nu mot slutet, och troligtvis endast i Willesden, som man kan hitta bästisarna Sita och Sharon, vilka ständigt blir förväxlade eftesom Sita är vit (hennes mamma gillade namnet) och Sharon är pakistanska (hennes mamma tyckte det var bäst- mindre bekymmer).

Hogfather

Hogfather av Terry Pratchett är en av böckerna i Discworld-serien. I den här boken hotas Hogfather (Discworlds motsvarighet till tomten) till döden. Och indirekt hotas också hela mänskligheten. Döden tar över Hogfathers jobb att dela ut gåvor på Hogwatchnight, men gör det på sitt eget sätt. Dödens dotterdotter Susan försöker, med hjälp av professorerna på Unseen University, rädda Hogfather.

Jag har tidigare läst ett par andra böcker i Discworld-serien, Mort och Reaper Man som liksom den här handlade om Döden och en annan som jag inte minns namnet på. Den här är helt klart den bästa av dem.

Dock tycker jag att det är lite för många karaktärer för att boken ska bli riktigt bra. Det är ibland svårt att hålla reda på dem allihop. Handlingen har också många trådar och det gör att boken känns lite splittrad. Det är bokens främsta svaghet. Men böckerna är ju skrivna i första hand för att vara roliga och det gör att jag tycker att de känns alldeles för ytliga och man kan inte riktigt engagera sig (vilket väl heller inte är meningen). Men bitvis tyckte jag att den var ganska rolig:
"Who are you?" "I... think my name is Bilious. I'm the oh God of Hangovers." "There's av God of Hangovers?" "An oh God'" he corrected." "When people witness me, you see, they clutch their head and say 'Oh God...' "

Eller följande stycke om bananer:
"Very nourishin' fruit, Mr Stibbons."
"Yes, sir. Although funnily enough it's not actually a fruit, sir."
"Really?"
"Yes, Sir. Botanically, it's a type of fish, sir. According to my theoryit's cladistically associated with the Krullian pipefish, sir, which of course is yellow and goea around in bunches or shoals."
"And lives in trees?"
"Well not usually, sir. The banana is obviously exploiting a new niche."

Att läsa den på engelska är nästan ett måste; många av skämten och ordlekarna skulle helt försvinna vid en översättning.

Den här boken har tagit mig ganska lång tid att läsa, men inte bara för att jag inte fastnade och engagerade mig utan på grund av att jag har läst den vid sidan om andra böcker. Jag brukar aldrig göra så; jag läser en skönlitterär bok i taget. Anledningen till att jag gjorde det den här gången var att jag relativt nyligt sett en filmatisering i två delar av Hogfather. Den var väldigt trogen boken och därför kände jag inte att boken hade något nytt att komma med, utan jag mindes ganska exakt vad som skulle hända.

Men det var en mycket bra filmatisering och jag tyckte nästan att den var bättre än boken. Den gjorde i alla fall boken intressantare att läsa eftersom jag redan hade bilder i huvudet på hur personer och platser såg ut. Det tycker jag annars har varit en brist i de andra böckerna i serien jag läst- jag har helt enkelt inte kunnat föreställa mig allt.

Jag har ytterligare en bok i Discworld-serien hemma som jag kommer att läsa när jag får lust och tillfälle, men jag tvivlar på att jag kommer att köpa eller läsa fler böcker i serien. De är inte precis dåliga, men jag känner inte att de ger mig särskilt mycket.

Den som vandrar om natten

Den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson handlar om kaldéern Anjalis, som är son till Balzar, en av de tre vise männen. I Rom träffar han den sexårige Marcus som blivit blind av en stor sorg. Anjalis hjälper honom att få synen tillbaka och blir hans lärare.

Romanens titel är ett citat ur Bibeln och det är väldigt passande för romanens handling. Det syftar förstås delvis på den blinde Marcus som ju vandrar i mörker, men det handlar också om motsatser i människors inre. Detta är helt enkelt en roman om gott och ont. Det jag inte riktigt gillar är att karaktärerna i romanen är antingen onda eller goda. Så enkelt tror jag inte att det är och jag hade hellre sett att romanen handlade om människors dubbla natur, d v s att varje människa är både god och ond. Anjalis är t ex nästan Jesuslik och känns inte alls som en verklig människa. Marcus känns lite mer mänsklig och är nog den enda som är både god och ond, även om den ena sidan väger tyngre än den andra.

Det allra bästa med den här romanen är den vackra språket. Marianne Fredriksson kan verkligen skriva bra. Berättelsen är också relativt intressant. Speciellt i början av romanen vill man läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Marcus. Mot slutet blir den dock lite väl förutsägbar och man förstår vart hon velat komma med romanen. Detta är ett citat ur romanen när Marcus lyssnar på bergspredikan:
Stillheten inom Marcus fortplantade sig i landskapet, ingen vind gick genom trädens kronor och de många människorna hade slutat att andas. Tömd på allt var den, stillheten, inte en tanke, inte en känsla fanns i den. Men så återkom rösten: 'Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner.' Och Marcus kände smärtan, den oändliga sorgen över sitt förspillda liv. 'Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraf, hur ska man få det till salt igen.Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.' Äntligen, tänkte Marcus, äntligen en människa som inte ljuger.

Eftersom jag är ateist så ser inte jag tron på Jesus som lösningen på alla problem. Jag hade, mot bättre vetande, hoppats att den här romanen skulle vara annorlunda. Det gör mig inget att romaner handlar om religiösa frågeställningar, för det gör att man får tänka till lite grann. Och som bekant så gillar jag romaner som gör att man får tänka lite grann. Det tycker jag inte att den här romanen gör. Den kommer visserligen med frågeställningar, men svaret på dem- tro på Jesus- ges ju i romanen.

Författaren försöker nog vara filosofisk, men många gånger låter det bara flummigt och pretentiösst, som i meningar som Jag ser det främst som en fråga för det sinne som ligger bortom tankarna. eller Alla blommor har något att säga människan och därför älskar hon dem.
Eller:
- Och vem är sann? Det var tyst länge innan Anjalis svar kom, men det var entydigt:
-Den som har förstått det oskyldiga och gjort det till den punkt från vilken han ser världen.

Det kan förstås vara så att jag är för dum för att förstå (men jag brukar vanligtvis inte ha svårt för att fatta), men meningar som dessa känns mest konstruerade för att låta kloka och vackra, inte för att man verkligen ska kunna fundera på dem. Därmed inte sagt att det inte finns saker att fundera på i romanen, för det gör det, men jag skulle gärna ha sett att det fanns mer av det.

Dock var det kanske lite dumt av mig att tro att det skulle var så eftersom jag tidigare läst två romaner av Marianne Fredriksson, Enligt Maria Magdalena och Skilda verkligheter, som jag inte heller gillade särskilt mycket. Dock tycker jag att denna roman helt klart är det bästa jag läst av henne. Jag är dock inte säker på om jag kommer att läsa något mer av henne, eftersom det verkar som att alla hennes romaner har samma budskap.