Agnes Grey

Jag har nu läst Agnes Grey, som är skriven av den yngsta systern Brontë, Anne. Jag har tidigare läst Jane Eyre av Charlotte Brontë och Wuthering Heights av Emily Brontë. Ingen av dessa gillade jag speciellt mycket och jag har överhuvudtaget svårt för romantikens litteratur. Jag har dock hört att Anne Brontë inte skriver med romantikens särdrag även om boken är skriven under den perioden, så jag tänkte ge den en chans.

Och det ångrar jag inte. Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och jag vill väldigt gärna läsa även hennes andra roman, The Tenant of Wildfell Hall, också. Agnes Grey handlar, som man kan förstå av titeln, om Agnes Grey. Hon är dotter till en fattig präst och lämnar föräldrahemmet för att bli guvernör. Först hos familjen Bloomfield, där barnen är hemska och bortskämda och sedan hos familjen Murray, där hon mest ignoreras av familjen. I allt detta finns också en kärlekshistoria, då hon förälskar sig i kyrkoadjunkten Mr Weston.

Boken är till viss del självbiografisk. Anne Brontë var dotter till en präst och levde nästan hela sitt liv i prästgården i Haworth i Yorkshire. Under några år var hon dock guvernör och den här romanen är skriven efter hennes erfarenheter från den tiden. Romanen riktar också skarp kritik mot utbildningssystemet med guvernörer och behandlingen av guvernörerna. Hon tar också upp hur de fattiga behandlades och föraktades av de rika.

Romanen blir ibland lite predikande, vilket kanske inte så konstigt med tanke på att Anne Brontë i likhet med sin huvudperson var döttrar till präster och att den manliga huvudpersonen är kyrkoadjunkt. Men det blir ibland lite väl präktigt, även om en del hon skriver är klokt, som t ex A soft answer turneth away wrath : but grievous words stir up anger. Ett av romanens budskap är också att tålamod och dygd lönar sig, vilket för en modern människa känns lite föråldrat och präktigt.

Det jag gillade absolut mest med den här romanen är dels att den är samhällskritisk och dels att Anne Brontë skriver på ett ironiskt sätt som gör romanen lite humoristisk. Det stämmer att hon inte skriver på det typiska romantiska sättet, som hennes systrar gör. Hennes stil är mera realistisk och jag tycker om att hon skriver om "riktiga" människor. Det jag avskyr med exempelvis Jane Austens romaner är att de handlar om överklassen och deras nöjen; att det finns fattiga människor ignoreras totalt eller, ännu värre, föraktas. Anne Brontë skriver mer om det dagliga livet för en "vanlig" människa, d v s en som varken är rik eller fattig.

Anne Brontë börjar första kapitlet i Agnes Grey med att skriva All true histories contain instruction; though, in some, the treasure may be hard to find, and when found, so trivial in quantity, that the dry, shriveled kernel scarcely compensates for the trouble of cracking the nut. och efter att ha läst den kan jag säga att den var värd besväret!