Skilda verkligheter

Skilda verkligheter av Marianne Fredriksson handlar om Jan och Angelika som träffas och blir kära i varandra, trots att de är väldigt olika varandra. Jan är vetenskapsman och tror på fakta medan Angelika är en andlig sökare. Eftersom de älskar varandra försöker de förstå varandra, men lever också i ständig rädsla för att förlora varandra.

Den här romanen är full med teorier om vetenskap, idéhistoria och religion som presenteras genom släkt och vänner till Jan och Angelika. Varje person står för en egen syn och ger råd till dem om hur de ska kunna leva tillsammans. Teorierna som presenteras görs därmed enkla och begripliga. Det borde också ha kunnat bli intressant, men det blir det inte.

Istället blir det mest bara långa, onaturliga dialoger där de olika karaktärerna blir mer en representant för sin teori än en verklig personlighet. Det blir också ganska stereotypt, eftersom de intuitiva och förstående karaktärerna är kvinnor och de vetenskapliga "räknenissarna" är män. Mötena mellan de olika människorna har ingen konflikt, ingen energi. De bara träffas, bli alldeles för personliga alldeles för fort och förstår varandra alldeles för bra, trots olika ståndpunkter, samtidigt som de dricker kaffe, äter färskpotatis eller nyplockade jordgubbar. Det blir alldeles för slätstruket och romanen saknar spänning och dramatik.

Men författaren är väldigt noga med att påpeka skillnaderna mellan huvudpersonerna väldigt ofta, så ofta att det blir tjatigt. Speciellt som de i dialogerna är äckligt överens och förstående, utom de gånger då de är arga och bråkar om helt oväsentliga saker. Jag tycker också att det saknas känslor, förutom rädsla. Den känslan påpekas också så ofta att det blir övertydligt. Det verkar inte som att författaren lärt sig att gestalta istället för att berätta, vilket hon faktiskt borde kunna med tanke på att hon är en populär och produktiv författare. Dessutom är handlingen väldigt förutsägbar. Allt detta gör att romanen blir tråkig att läsa.

Jag tröttnade också på allt som författaren tyckte att man skulle lära sig av att läsa den här romanen, t ex fakta om vem som var först att upptäcka Amerika eller att Island delas av en kontinentalspricka. Dessa fakta var inte viktiga för handlingen och dessutom var det sånt som jag redan visste och det gör bara att jag känner mig irriterad för att författaren underskattar läsaren. Men mest irriterad var jag på de "fakta" som inte stämmer, som i följande dialog:
'Okej, vi börjar med din mamma.'
'Hon var schizofren', sa Angelika.
'Nej, det var hon inte. Enligt min mening var hon psykopat.'
'Jag vet var schizofren betyder, iskall, utan möjlighet att känna ömhet, kärlek, medlidande... Menar du att... hon var psykotisk?'
'Ja.'

Med tanke på att detta uttalas av en karaktär som är utbildad psykolog, så borde denna person veta att schizofen inte alls betyder att man är känslokall och ännu mer konstigt är det att en psykolog inte vet skillnaden mellan att vara psykopat och att vara psykotisk.

En intressant diskussion i romanen är dock den om att man blir den man är på grund av sin uppväxt. Det är intressant att fundara på hur mycket som är arv och hur mycket som är miljö. Romanen blir också ganska intressant mot slutet, när några kapitel handlar om Angelikas problem mer än om förhållandet mellan dem. Men att slutet var engagerande kan inte kompensera för att de tidigare 350 sidorna var tråkiga och ointressanta.

Marianne Fredriksson har skrivit ganska många romaner, men jag har bara läst en enda roman av henne tidigare, Enligt Maria Magdalena. Den tyckte jag inte heller särskilt mycket om, men den var helt klart mycket bättre än den här romanen. Men efter att ha läst två romaner av henne, varav jag inte riktigt gillat någon, så känner jag mig inte särskilt sugen på att läsa fler.