Vita tänder

Första gången jag hörde talas om Vita tänder av Zadie Smith var under VFU:n på Medlefors, där mina elever jobbade med ett stycke ur White teeth (som den heter på engelska) som fanns i engelskaläroboken. Jag blev lite nyfiken på att läsa den och när jag hittade den på höstbokrean.

Jag hade allra helst velat läsa den här romanen på engelska, men eftersom jag fick tag på den så billigt så fick det bli på svenska. Mitt intryck är dock att översättningen är bra (jag har ju också läst ett stycke på engelska och stilen i översättningen kändes helt rätt). Det är egentligen bara en sak med översättningen som stör mig och det är när en boktitel översätts till En apelsin med urverk. Det är visserligen den titel som boken hade när den först översattes till svenska, men i och med att den idag har kultstatus tycker jag att det hade varit bättre att skriva A Clockwork Orange.

Den handlar om två familjer, Jones och Iqbal, och om vad som händer dem. Archie Jones och Samad Iqbal blev vänner under andra världskriget och deras vänskap fortsätter även sedan de kommit tillbaka till England och gift sig. De får barn; Archie och Clara får dottern Irie och Samad och Alsana får tvillingsönerna Magid och Millat, och romanen handlar också om deras relation till varandra. Med tiden kommer ytterligare en familj med i handlingen, familjen Chelfen, och sakar och ting blir mer och mer komplicerade.

Mitt intryck av den här romanen är att den är ojämn. Den börjar i en ganska humoristisk stil, som påminner ganska mycket om stilen i Liftarens guide till galaxen, men ändrar sedan karaktär lite grann och blir allvarligare, dock fortfarande med ett humoristiskt språk. Personligen hade jag lite svårt att komma in i den på grund av det reljerande språket, men den blev bättre mot slutet när ämnena blev allvarligare.

Men då blev en annan ojämnhet tydligt, nämligen karaktärerna. Den här romanen har väldigt många karaktärer, ca 10 huvudkaraktärer och några bikaraktärer, och alla är inte lika intressanta. Vissa karaktärer, t ex Samad Iqbal, är mycket bra porträtterad, trots att han är en ganska otrevlig typ, medan familjen Chalfen, när de kommer in bilden, beskrivs väldigt stereotypt. Irie är ännu ett exempel på en intressant karaktär, men tyvärr får hon lite för lite utrymme i romanen. Jag har också hört andra säga att det var svårt att hålla reda på de olika karaktärerna för att det var så många. Själv hade jag inga problem med det, men jag kan förstå att det kan vara ett problem.

Zadie Smith är utan tvekan en bra berättare. Vissa delar av den här romanen var mycket bra skrivna, medan andra delar inte var särskilt intressanta. Men detta är hennes debutroman och jag är säker på att hon i framtiden kommer att skriva riktigt bra romaner. Jag vet att hon har kommit ut med åtminstone en roman efter den här och jag kommer alldeles säkert att läsa den också. Den här romanen påminner lite grann om Brick Lane av Monica Ali och kanske också lite grann om De små tingens gud av Arundhati Roy. Den har också filmatiserats och visats som TV-serie och jag kan tänka mig att det fungerade bra (jag har dock inte sett den själv).

Det jag tyckte bäst om med den här romanen var att den var rolig, samtidigt som hon tog upp allvarliga ämnen som politik, etik och religion och att hon dessutom låter de olika karaktärerna ha helt eller delvis olika ståndpunkter i olika frågor. Eftersom många av huvudpersonerna i den här romanen är antingen första eller andra generationens invandrare tas också frågor om historia och kultur upp, vilket också är intressant. Författaren gör en intressant iakttagelse angående detta:

Detta har varit de främmandes sekel: bruna, gula och vita. Ett sekel präglat av den stora invandringens experiment. Det är först nu mot slutet som man kan gå till en lekplats och hitta Isaac Leung vid fiskdammen, Danny Rahman på fotbollsplanen, Quang O'Rourke som studsar en baseball och Irie Jones som gnolar. Barn med för- och efternamn på kollisionskurs. Namn som inom sig döljer massutvandring, överfulla båtar och flygplan, kalla mottaganden, hälsokontroller. Det är först nu mot slutet, och troligtvis endast i Willesden, som man kan hitta bästisarna Sita och Sharon, vilka ständigt blir förväxlade eftesom Sita är vit (hennes mamma gillade namnet) och Sharon är pakistanska (hennes mamma tyckte det var bäst- mindre bekymmer).