Fantomerna

Fantomerna av Klas Östergren handlar om en ung man som kallas Claudius (man får aldrig veta vad han heter, bara att han kallas för Claudius). Han befinner sig i Frankrike där han håller på att skriva en bok för att få perspektiv på sina minnen av de två personer som var viktigast för honom under uppväxten, hans pappa och ungdomskärleken Sandi.

Den här romanen kom ut 1978 och jag känner igen väldigt mycket från 70-talet. Själv var jag ju bara 8 år när den här boken kom ut, och bokens huvudperson är ju betydligt äldre än så, men jag känner igen vissa uttryck från bland annat mina yngsta farbröder, som nog är i stort sett jämnåriga med bokens huvudperson. Den här romanen känns därför som ett verkligt tidsdokument.

Klas Östergren har definitivt talang för att berätta en historia och han är helt klart en språkbegåvning. Romanen är mycket välskriven, på ett sätt som känns fräscht. Romanen är allvarlig, men språket är ibland lite humoristiskt. En sak som jag dock absolut inte gillade med den här romanen var att kapitlen var otroligt långa, ca 80-100 sidor per kapitel (förutom ett som var bara ca 10 sidor långt).

Romanen har också en intressant kronologi, eftersom den inte är rak. Romanen börjar i nutid i Frankrike, men huvudsakligen består den av huvudersonens tillbakablickar och minnen. Men inte heller minnena är kronologiska och ibland är det tillbakablickar i tillbakablickarna för att man får följa huvudpersonens tankekedjor där minnet av en sak leder till minnet av en helt annan sak. Jag hade inte något problem med detta, men jag kan tänka mig att många tycker att det är jobbigt att läsa en sån roman.

Miljöerna och karaktärerna är bra beskrivna, men jag tyckte ändå att den här romanen var ganska tråkig. Jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt intressant att läsa om en ung man som växer upp och hittar sig själv. Romanen är också helt klart till viss del självbiografisk, vilket gör den ännu mindre intressant. Sådana här romaner brukar mest vara till för att författaren ska få bearbeta sina tankar och känslor och brukar därför bli mindre intressanta för sina läsare. Dock tycker jag att Klas Östergren lyckas med detta bättre än de flesta; det märks ändå att han haft läsarna i åtanke när han skrev. Det märks också att författaren tagit stort intryck av andra författare, t ex J.D Salinger, vars roman Räddaren i nöden (Catcher In The Rye), som också nämns flera gånger i romanen och har inflytande på huvudpersonen. Det känns lite tråkigt att den här romanen inte är mer originell.

Men trots allt är detta inte en dålig roman. I början tyckte jag att den var ganska tråkig, men när man väl kommit in i den blir den mer intressant. För min del tror jag att det är det brutna kronologin som gör det. Man måste hålla sig skärpt för att hänga med och det krävs lite tankeverksamhet för att man ska kunna pussla ihop historien. Dock tycker jag inte att författaren lyckas knyta ihop berättelsen riktigt, eftersom man aldrig får veta varför han vid romanens början befinner sig i Frankrike och vem Nadja är. Romanen innehåller också en del tankvärda saker och jag gillar ju oftast romaner som gör att man måste tänka lite.