Den amerikanske pojken

Den amerikanske pojken av Andrew Taylor är svår att kategorisera. Den innehåller mord, men är inte en riktigt deckare. Den utspelar sig i historisk tid, men eftersom mord och bedrägerier är huvudtemat är den inte enbart en historisk roman. Jag väljer därför att kalla den för en historisk thriller.

Berättaren i romanen är läraren Mr Shield, som mest av en slump blir inblandad i två av sina elevers liv. Den ena är Charlie Frant, vars far blir mördad, och den amerikanske pojken Edgar Allan (som naturligtvis är skräckförfattaren Edgar Allan Poe). Shield fattar misstankar om mordet på Frant och börjar försöka ta reda på vad som har hänt, vilket försätter honom i ibland farliga situationer. Dessutom kompliceras allt av att han har varma känslor både för Charlies mamma Sophia Frant och hans kusin Flora Carswall.

Det här var verkligen en roman full av spänning och jag tyckte om den. Den var dock inte riktigt så bra att den var svår att lägga ifrån sig, speciellt inte i början. Fast den tog sig lite mot slutet när historien började närma sig sin kulmen. Det jag hade lite svårt för var att handlingen var en liten aning för invecklad, med ekonomiska bedrägerier och annat fiffel som sträckte sig långt tillbaka med många olika personer inblandade. Jag tycker också att romanens titel är lite missvisande, eftersom Den amerikanske pojken syftar på Edgar Allan Poe, som dock inte alls har någon framträdande roll i romanen (även om en del indirekt handlar om honom).

Det märks att författaren har gjort ordentliga undersökningar innan han skrev romanen, för han porträtterar 1800-talssamhället på ett bra sätt. Romanen är också välskriven. Andrew Taylor försöker dock inte härma 1800-tals författarnas sätt att skriva utan skriver modernt på ett lite gammeldags sätt. Det är något som jag uppskattar. Det är få som lyckas bra med att försöka skriva som man gjorde på 1800-talet och dessutom tycker jag inte att de skrev särskilt bra på den tiden (som bekant så är jag inte särskilt förtjust i 1800-talsförfattare som Charlotte och Emily Brontë eller Jane Austen). Jag tycker dock om att han inte heller skriver alltför modernt, utan håller stilen lite "lagom" historisk.

Miljöerna tycker jag är väl besrkrivna och man kan riktigt föreställa sig London på den tiden. När det gäller karaktärerna så är det lite si och så med hur väl de beskrivs. Berättaren Tom Shield är en väl beskriven karaktär som dessutom känns ganska sympatisk. Även den ganska otrevlige Mr Carswall är väl besrkiven. Övriga karaktärer känns dock ganska stereotypa.

Romanen känns därför lite ojämn och handlingen blir lite splittrad, men på det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. Jag blev engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det hela hängde ihop, även om det inte var en av dessa romaner som det är omöjligt eller svårt att lägga ifrån sig.