Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs självbiografiska berättelse om hennes uppväxt. Mamman lämnar pappan och Åsa när Åsa är fyra och hon växer upp med sin pappa, som också är hennes bästa vän. Pappan är härdarmästare på Metallverken och efter jobbet kopplar han av med några mellanöl, som senare blir till starksprit. Han sköter hemmet så att det utåt sett ser välskött och fint ut, men Åsa får äta godis varje dag, behöver inte borsta tänderna eller tvätta sig och de sover utan sängkläder.

Romanen är skriven några år efter pappans död och är på ett sätt en kärleksförklaring till honom. Jag har dock väldigt svårt att hitta något sympatiskt hos hennes pappa. Han är otrevlig mot sina föräldrar, samtidigt som han skamlöst utbyttjar dem och lånar pengar av dem (som han aldrig betalar tillbaka). Han ger dem inte ens julklappar och det får inte Åsa heller (trots löfte om att hon ska få efter nyår). Den cykel hon fick när hon fyllde fem sålde han för att köpa öl.

Han är kommunist och pratar mycket om detta med Åsa, men han vågar aldrig stå för det av rädsla för att han ska bli åsiktsregistrerad. Han vågar inte ens skriva under en check med rött bläck, ifall någon skulle tro att han är kommunist. Lönen tog han ut och brände på en gång, ofta på helt onödiga saker.

Åsa Linderborg skildrar detta väldigt ärligt och öppet. Det känns inte som att hon överdriver, men möjligen berättar hon inte riktigt allt. Vissa saker upprepar hon dock många gånger, t ex att de inte har några handdukar i badrummet (vilket man aldrig får veta orsaken till). Jag upplever också att hon skyller pappans alkoholism på annat än att han var en svag människa. Hon får det att verka som att det var det hårda arbetet på Metallverket som drev honom till att dricka. Detta har jag hört också från flera barn till alkoholister i min bekantskapskrets. De skyller förälderns alkoholism på yttre omständigheter som föräldern inte har någon kontroll över.

Jag kan dock inte tycka att det gör alkoholismen mer accepterad eller alkoholisten till en bättre människa. Sanningen är att alkoholister nog skulle ha blivit det oavsett omständigheter och jag tycker inte att man tjänar något på att försköna detta faktum. Däremot kan det vara bra att som Åsa Linderborg visa att alkoholister också är människor, med familj, tankar och känslor. Många gånger glöms det nog bort när man ser dem sitta på parkbänkarna.

Den här romanen var lättläst och gick fort att läsa. Den påminner en hel del om Svinalängorna av Susanne Alakoski och Hatet av Anders Nykvist. Dock tycker jag att den här är bättre än Anders Nykvists roman, eftersom Åsa Linderborg lyckas hålla distans till sin barndom och berätta sin historia utan bitterhet och ibland med lite humor.

Precis som Åsa Linderborg växte jag också upp på 70-talet och därmed kände jag igen mig i en hel del av det hon beskriver, t ex kobratelefoner och att köpa smågodis i kiosken. Men romanen är naturligtvis läsvärd även om man inte växte upp på den tiden. Den känns dock ibland lite fragmentarisk, speciellt mot slutet då det blir stora hopp i tiden. Hon skriver dessutom inte mycket om sitt "andra liv", d v s de helger och lov som hon tillbringar hos sin mamma och hennes nya familj. Det är kankse inte relevant, men hade ändå varit intressant att läsa om som kontrast till hennes liv med pappan.