Hatet

I Hatet berättar Anders Nyqvist om sin barndom med en alkoholiserad far. När Anders och hans bror Håkan är små kan pappan hålla drickandet under kontroll, men han börjar dricka mer och mer och han äter också narkotikaklassade tabletter. Utåt sett märks dock ingenting; pappan är arbetaren som lyckas utbildada sig till ingenjör, är politiskt engagerad och och en fin familjefar. Men verkligheten är en annan. Han misshandlar och våldtar Anders mamma och genom att familjen aldrig vet när nästa utbrott ska komma är de alltid på helspänn. Anders har alltid en packad väska stående under sängen och han har undersökt alla flyktvägar ut ur huset redan som liten pojke. Med både Anders, hatet och lusten att slå tillbaka växer med åren.

Det här är naturligtvis en hemsk berättelse och det är ingen tvekan om att den är självbiografisk. Dock ska man inte tro att allt i den är sanningen, bara för att det är Anders egen historia. Exempelvis har jag väldigt svårt att tro på att han minns hur bra han hade det med sin far när han var två år. Men så är det alltid när man skriver en bok- man måste inte hålla sig absolut till sanningen; ibland är det viktigare att berättelsen blir bra och att man får sagt det man vill berätta.

Det här är inget litterärt mästerverk för Anders Nyqvist skriver inte särskilt bra (fast inte heller särskilt dåligt). Det gör ingenting, för den här boken är inte skriven för att bli en stor roman. Jag får uppfattningen att Anders Nyqvist har skrivit den för sin egen skull, för att bearbeta sin barndom. Dessutom tycker jag att boken är viktig genom att den belyser ett vanligt problem i samhället. Boken är väldigt lättläst och så intressant att man hela tiden vill läsa vidare. Dock inte så mycket för att få veta hur det går, för man får veta att pappan dör redan på andra sidan i boken.

Jag tyckte om den här boken, just för att innehållet är viktigare än formen. Den kändes väldigt trovärdig, vilket i och för sig är ganska självklart. Jag tror också att igenkännandet är något som gör att läsarna tycker om den här boken. Mycket av det Anders Nyqvist skriver om känner jag igen från vad kompisar med missbrukande förärldrar har berättat för mig. Jag är säker på att många med missbrukande anhöriga kommer att känna igen sig i den här romanen.

Själv har jag inga sådana erfarenheter, men jag känner igen mig i tidsskildringen. Boken utspelar sig på 70- och 80-talen och det märks väldigt tydligt, men inte på ett sätt så att saker typiska för dessa årtionden nämns och beskrivs på ett övertydligt sätt (som t ex i Torbjörn Flygts Undderdog). Att det är 70-tal och 80-tal märks bara genom små detaljer. Jag gillar också bokens framsida, som verkligen passar innehållet. Bilden föreställer ett typiskt 70-talssovrum och det är också i sovrummet som pappan tillbringar största delen av sin tid när han har sina fylleperioder.

Jag tycker att Hatet var läsvärd och intressant. Den påminner en del om Svinalängorna av Susanna Alakoski. Båda böckerna handlar om barn som växer upp på 70-talet med en alkoholiserad pappa, men med den skillnaden att det fanns lite humor i Svinalängorna och att Alakoski är lite mer förlåtande än vad Nyqvist är. Jag tror att det är viktigt att det skrivs böcker om de problem som finns i samhället och att de skrivs att personer som upplevt det är ännu bättre. Hatet är en hemsk bok, men den behövs.