Den som vandrar om natten

Den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson handlar om kaldéern Anjalis, som är son till Balzar, en av de tre vise männen. I Rom träffar han den sexårige Marcus som blivit blind av en stor sorg. Anjalis hjälper honom att få synen tillbaka och blir hans lärare.

Romanens titel är ett citat ur Bibeln och det är väldigt passande för romanens handling. Det syftar förstås delvis på den blinde Marcus som ju vandrar i mörker, men det handlar också om motsatser i människors inre. Detta är helt enkelt en roman om gott och ont. Det jag inte riktigt gillar är att karaktärerna i romanen är antingen onda eller goda. Så enkelt tror jag inte att det är och jag hade hellre sett att romanen handlade om människors dubbla natur, d v s att varje människa är både god och ond. Anjalis är t ex nästan Jesuslik och känns inte alls som en verklig människa. Marcus känns lite mer mänsklig och är nog den enda som är både god och ond, även om den ena sidan väger tyngre än den andra.

Det allra bästa med den här romanen är den vackra språket. Marianne Fredriksson kan verkligen skriva bra. Berättelsen är också relativt intressant. Speciellt i början av romanen vill man läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Marcus. Mot slutet blir den dock lite väl förutsägbar och man förstår vart hon velat komma med romanen. Detta är ett citat ur romanen när Marcus lyssnar på bergspredikan:
Stillheten inom Marcus fortplantade sig i landskapet, ingen vind gick genom trädens kronor och de många människorna hade slutat att andas. Tömd på allt var den, stillheten, inte en tanke, inte en känsla fanns i den. Men så återkom rösten: 'Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner.' Och Marcus kände smärtan, den oändliga sorgen över sitt förspillda liv. 'Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraf, hur ska man få det till salt igen.Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.' Äntligen, tänkte Marcus, äntligen en människa som inte ljuger.

Eftersom jag är ateist så ser inte jag tron på Jesus som lösningen på alla problem. Jag hade, mot bättre vetande, hoppats att den här romanen skulle vara annorlunda. Det gör mig inget att romaner handlar om religiösa frågeställningar, för det gör att man får tänka till lite grann. Och som bekant så gillar jag romaner som gör att man får tänka lite grann. Det tycker jag inte att den här romanen gör. Den kommer visserligen med frågeställningar, men svaret på dem- tro på Jesus- ges ju i romanen.

Författaren försöker nog vara filosofisk, men många gånger låter det bara flummigt och pretentiösst, som i meningar som Jag ser det främst som en fråga för det sinne som ligger bortom tankarna. eller Alla blommor har något att säga människan och därför älskar hon dem.
Eller:
- Och vem är sann? Det var tyst länge innan Anjalis svar kom, men det var entydigt:
-Den som har förstått det oskyldiga och gjort det till den punkt från vilken han ser världen.

Det kan förstås vara så att jag är för dum för att förstå (men jag brukar vanligtvis inte ha svårt för att fatta), men meningar som dessa känns mest konstruerade för att låta kloka och vackra, inte för att man verkligen ska kunna fundera på dem. Därmed inte sagt att det inte finns saker att fundera på i romanen, för det gör det, men jag skulle gärna ha sett att det fanns mer av det.

Dock var det kanske lite dumt av mig att tro att det skulle var så eftersom jag tidigare läst två romaner av Marianne Fredriksson, Enligt Maria Magdalena och Skilda verkligheter, som jag inte heller gillade särskilt mycket. Dock tycker jag att denna roman helt klart är det bästa jag läst av henne. Jag är dock inte säker på om jag kommer att läsa något mer av henne, eftersom det verkar som att alla hennes romaner har samma budskap.