Svart nåd

Dennis Lehane är en av de mest kända thrillerförfattarna och jag har nu läst hans roman Svart nåd. Jag har tidigare läst två romaner av honom, Gone, baby gone och Patient 67. Denna roman har samma huvudperson som Gone, baby gone nämligen privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro och deras vän Bubba Rogowski.

Patrick Kenzie träffar Karen Nochols och utför ett uppdrag åt henne. Hon framstår då som en naiv och oskuldsfull tjej, skyddad från allt elände. Ett halvår senare begår hon självmord genom att kasta sig ut från ett höghus. Patrick Kenzie undrar vad som får en person att ändras så mycket på så kort tid och börjar försöka ta reda på orsaken. Och han finner att hennes död verkar vara konsekvensen av en rad tragiska händelser som någon iscensatt.

Karaktärerna i den här romanen var otroligt stereotypa och därtill också osympatiska. Inte ens huvudpersonerna framstår som särskilt trevliga. Dialogen var också ganska usel. Jag tror att tanken från författarens sida var att dialogen på många ställen skulle vara humoristisk och raljerande men det misslyckas han fullständigt med. Det är i mitt tycke enbart smaklöst att skämta om att döda andra människor, oavsett om de är på fel sida om lagen.

Förhållandet mellan Kenzie och Gennaro (de har i början av boken brutit med varandra men bestämmer sig för att jobba ihop och så småningom börjar de lappa ihop förhållandet) ska förmodligen framstå som vänskapligt kärleksfullt, men känns mest smaklöst. Jag tycker inte att det är ett dugg charmigt att hon ger honom fingret och han klappar till henne i bakhuvudet som ett skämt eller att hon kallar honom kuk och han kallar henne fitta.

Särskilt mycket spänning var det inte heller i den här romanen, mest var det fråga om våld. Det kändes som att läsa en dålig film, förmodligen en med Tarantino som regissör eller Steven Seagal i huvudrollen. Detta var en bok skriven av en man för män (eller kanske snarare töntiga testosteronstinna tonårspojkar, oavsett ålder).

Jag måste säga att det var en stor besvikelse. Den första roman av Dennis Lehane som jag läste var Patient 67 och den tyckte jag var jättebra, både spännande och överraskande. Sedan läste jag Gone, baby gone och den var också en besvikelse jämfört med Patient 67 men den var inte alls lika usel som den här boken. Jag vet dock inte i vilken ordning böckerna är utgivna; om Patient 67 är den senast utkomna kan det ju vara så att författaren förbättrat sitt skrivande med tiden. I så fall kan det tänkas att jag läser fler böcker av honom; annars får det nog vara.