Vildsvinet

Vildsvinet av Renzo Aneröd handlar om Zanko, som kom till Sverige som 14-åring tillsammans med sin kurdiska familj. I Irak har han lärt sig att slå först för att hävda sig och i Sverige blir han gängledare i Gårdsten i Göteborg. Zanko håller hårt på traditioner och är inte glad åt att lillasystern Dilsa har en pojkvän, som inte ens är muslim. Mer och mer dras Zanko till religionen och lär känna en grupp islamister som inte tvekar att utnyttja honom.

Detta är en roman om kriminalitet och hederskultur och som sådan så innehåller den också en hel del våld. Författaren beskriver våldet på ett sätt som känns väldigt trovärdigt och otäckt. Man får också en känsla av att författaren själv rör (eller rört) sig i kriminella kretsar, eftersom han verkar ha god kännedom om deras verksamhet.

Ett av romanens huvudteman är främlingsskap. Romanen utspelar sig i nutid, men det finns också tillbakablickar där Zanko berättar om sin och sin familjs historia i krigets Irak. Dessa delar är väldigt intressanta och läsvärda och gör att man får förståelse för varför Zanko blivit som han blivit. Intressant är också vinklingen på rasism. Flera gånger i romanen poängteras att invandrare oftast är mer rasistiska än svenskar. Och de får svenska karaktärer som finns med i romanen är motsatsen till rasister, men det är intressant och tänkvärt att även det kan vara rasism:
Nej du, min käre självhatare, är det någon som är rasistisk så är det såna som dig, som övervärderar sin egen betydelse och tror att ni vita är orsaken till allt ont. Vilken högfärd! Du ska veta att vi skiter i er. Vi har egna problem, som vår egen ruttna kultur har skapat, utan att ni har ett piss skuld till det, fattar du? och Stöd tjejer som förtrycks av hederskulturer och lägg av att slicka röv på religiösa galningar och sluta för fan att tyck synd om oss. Vi är ingen exotisk grupp som har så intressant kultur som tråkiga svenskar inte har. Stå för er egen jävla kultur. Jag vill inte komma hem till en svensk och äta arabmat och lyssna på kurdisk musik.

Renzo Aneröd skriver på ett enkelt och lättläst sätt. Hans karaktärsbeskrivningar är riktigt bra; de flesta känns som verkliga personer. Zankos lillasyster Dilsa är en av mina favoritkaraktärer och jag tycker att hon säger många kloka saker, t ex följande om begreppet islamofob: Ja då är jag förbanne mig islamofob så det står härliga till. Jag och tusentals tjejer från muslimska länder. Vi är jävligt rädda för att islam ska få mer makt över oss kvinnor. En annan karaktär som jag mot min vilja gillar är Zankos bästa vän Kardo. Han är en rå och otäck kille, samtidigt som han är otroligt snäll och har väldigt kloka funderingar.

Jag tyckte om den här romanen eftersom den får läsaren att tänka och reagera. Möjligen kan jag dock tycka att Aneröd tar upp lite för mycket i en och samma roman. Jag förstår att han vill ta upp alla dessa aspekter på att vara invandrare, men han hade gärna kunnat spara vissa teman till en kommande roman. Jag hade t ex gärna läst en roman om Dilsa, eftersom hon är en sådan intressant karaktär.

Midvinterblod

Midvinterblod av Mons Kallentoft är en deckare, som är den första delen av tre planerade böcker om polisen Malin Fors. Hon är ensamstående mamma till en tonårig dotter och har ett komplicerat förhållande till ex-maken och ett alldeles för gott förhållande till spriten. Mitt i den kallaste vintern i mannaminne hittas en man hängd i ett träd ute på Östgötaslätten. Tillvägagångssättet påminner om de asatroendes midvinterblot. Men ingen kan förstå varför någon skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta. Det blir Malins Fors och hennes kollegors uppgift att ta reda på vem som skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta.

Jag är inte särskilt förtjust i deckare och jag vet inte riktigt varför jag köpte den här boken på bokrean, men jag tror att jag tilltalades av titeln och kopplingen till asatron. Dessutom fanns ett citat av Magnus Utvik, ICA-kuriren på omslaget: Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre! Eftersom jag tyckte att Män som hatar kvinnor var riktigt dålig tyckte jag att det var bra att Kallentoft är bättre. I och för sig brukar jag inte lita allt för mycket på texterna på omslaget, för det vore inte första gången de ljög för mig. Men den här gången visade det sig stämma- Kallentoft är mycket bättre än Larsson. Det behöver ju dock inte nödvändigtvis betyda att Kallentoft är bra.

Det som jag oftast ogillar med deckare är att de ofta är alldeles för förutsägbara och i viss mån var även Midvinterblod förutsägbar, fast inte helt och hållet och det gillade jag. Men egentligen tycker jag att handlingen var ganska tunn och inte särskilt spännande. Jag tyckte också att Malin Fors var en ganska tråkig huvudperson och dessutom ganska klichéartad (hur ovanligt är det med ensamstående poliser som har problem med spriten?). Men jag gillade att hennes privatliv inte tar överhanden och blir viktigare än deckargåtan, vilket jag upplever att det många gånger gör. När jag pluggade svenska läste vi Sprängaren av Liza Marklund och den tyckte jag mest handlade om disk, städning och hämtning/lämning på dagis.

Dock tycker jag inte att deckargåtan är det intressantaste i den här deckaren. Istället tycker jag att det är Kallentofts sociologiska perspektiv som är intressant. Jag tycker att han beskriver samhället, från den förmögna läkarfamiljen till samhällets utstötta, på ett väldigt bra sätt. I och för sig så beskriver Kallentoft bara dessa saker utan lägga några värderingar i det, men det får ändå mig som läsare att fundera över hur det ser ut i vårt samhälle.

Men det som verkligen skiljer Kallentoft från mängden är hans språk. Han skriver inte på det där jounalistiska sättet som i stort sett alla deckarförfattare gör nuförtiden, vilket jag tycker är ganska tråkigt. Kallentoft skriver väldigt bra och använder många fina formuleringar. Jag fastnade speciellt för formuleringen Orden blev hängande i luften, men det fanns många liknande meningar. Han underskattar inte heller sin läsare genom att förklara precis allting och det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom det enligt min mening är ganska sällsynt.

Jag blev inte överförtjust i den här romanen, främst för att jag tyckte att karaktärerna var lite tråkiga och handlingen inte särskilt spännande. Men att Kallentoft skriver bra uppväger mycket och jag kommer med all sannolikhet att läsa även den andra boken om polisen Malin Fors.

Autografjägaren

Autografjägaren av Zadie Smith handlar om Alex-Li, som är just autografjägare. Han köper och säljer autografer och är besatt av att få en speciell autograf, Kitty Alexander, som var skådespelerska på 50-talet. Han åker till USA och försöker där hitta den hemlighetsfulla skådespelerskan. Alex-Li är halv-jude och halv-kines och han och hans något udda vänner funderar mycket på judendomen.

Det finns inte så mycket mer att berätta om den här romanen, för det händer ärligt talat inte särskilt mycket. I början, det första kapitlet, var den rent ut sagt urtråkig. Man behöver inte 47 sidor för att berätta om en bilresa till en wrestlingmatch... Den blir lite bättre, speciellt andra delen av romanen, men det är inte någon intresseväckande handling. Dock är den lite rolig på vissa ställen, t ex skämtet om påven och juden som träffades för att diskutera vilken religion som är bäst. (Tyvärr för långt för att citera här.)

Ett annat citat ur romanen som jag fastnade lite för var dock Gud är ett verb. Jag är inte säker på vad författaren menar med den meningen, men den fick mig att börja fundera. Och som bekant gillar jag ju sånt som får mig att tänka till lite. En tolkning av meningen kan vara att Gud inte är ett substantiv, d v s Gud finns inte utan är något som man gör. Och det håller jag med om. Dels är det människor som har skapat Gud och dels är det människor ritualer och handlingar som gör att Gud lever kvar.

Jag tror att en tanke med romanen har varit att visa på likheterna mellan religion och kändisdyrkan. Det är ingen tvekan om att det finns likheter, men jag tycker att det hade kunnat framgå ännu tydligare. Allt prat om judendomen känns också bitvis lite tröttsamt, eftersom jag inte är tillräckligt kunnig i judendomen. Exempelvis kändes följande stycka halvt obegripligt: Lägg då märke till att de sörjandes bön inte innehåller något Adoshem, inget Elohim, inga formella Guds namn. I kaddish finns bara den informella, ja intima Kudsha Brich Hu, Den heliga, signad vare Han, och så Avihun di Bizshmaya, Fader vår i himmelen. Där är till och med HaShem, Namnet, som förvandlats till Shemo, Hans Namn.

Jag har också väldigt svårt för att tycka om karaktärerna i romanen. Det känns inte som att man får lära känna någon, inte ens huvudpersonen, ordentligt. Dessutom känns den väldigt dyster då alla karaktärerna är så tragiska. Inte heller känns det som att Alex-Li och hans vänner än vänner för att de verkligen tycker om varandra utan bara för att det råkade bli så. Den känslan fick jag även när jag läste Zadie Smiths debutroman Vita tänder.

En fördel med den här romanen är dock att persongalleriet är betydligt mer begränsat. Här finns bara en huvudperson och några mer eller mindre viktiga bipersoner, medan Vita tänder hade ca 10 huvudpersoner. Det gjorde den här romanen tydligare och lättare att hänga med i. Jag tyckte att Vita tänder var bra, om än lite ojämn, men Autografjägaren når inte upp till samma nivå. Dock är den ingen tvekan om att Zadie Smith är en duktig berättare, så jag kommer att läsa även hennes tredje roman i framtiden och hoppas på att hon har en bättre historia att berätta i den.

Blixthalka

Jag köpte Blixthalka av Erik Helmerson på bokrean och jag är glad att jag inte betalade så mycket för den. Den var i och för sig inte direkt dålig, bara intetsägande. Den handlar om Erik och Lotta som varit bästa kompisar sedan tonåren. När Lotta separerar från sin sambo åker hon och Erik iväg på en resa till Island, som är hans drömresmål. Under resan tvingas Erik och Lotta att se varandra på nytt och det gör ont.

När jag läste baksidestexten tyckte jag att handligen verkade förutsägbar, men jag hoppades på att bli överraskad. Det blev jag inte och det var en besvikelse. Temat i romanen var långt ifrån originellt. Berättarjaget i den här romanen är Erik och tyvärr blir han ganska osynlig. Han reflekterar över allt han ser, men inte över sig själv och det är synd. Han är nämligen den enda intressanta karaktären i den här romanen. Kanske för att jag kan identifiera mig med hans intresse för sagadiktningen. Jag skulle, precis som Erik, insistera på ett besök på Lidarände om jag någonsin åkte till Island, även om det inte är mer än ett förfallet hus.

Erik är dock bara intressant ur den synvinkeln; annars blir han ganska opersonlig och nedtonad. Lotta är en otroligt osympatisk karaktär som bara tänker på sig själv, är beroende av sin mobil och har lösa sexuella förbindelser. Hon beter sig som om hon vore tonåring trots att de båda närmar sig 40. Dialogen innehåller alldeles för många engelska fraser och anglicismer för att den ska kännas naturlig för två personer i 40-årsåldern. Det blir mest bara irriterande.

Erik och Lotta gör en resa runt Island, men handlingen rör inte på sig. Det händer liksom ingenting; handlingen rör sig inte framåt i samma takt som Erik och Lotta reser. I och för sig händer någonting på slutet, men det blir alldeles för förutsägbart och romanen blir mest bara tråkig.

Detta är Erik Helmersons debutroman och visst märks det här och där att han kan skriva. Men det känns också som att han har ansträngt sig lite för mycket. Med tanke på att författaren och huvudpersonen har samma namn är det ju lätt att tänka sig att romanen har en viss verklighetsbakgrund. Det kan ibland vara något positivt, men inte i den här romanen. Det är möjligt att författaren har skrivit om händelser som varit viktiga och betydelsefulla för honom, men som är ganska ointressanta för läsaren.

Honungsbiets hemliga liv

Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd handlar om Lily Owens, vars mamma dog i en tragisk olyckshändelse när hon var liten och hennes pappa är brutal och känslokall. Lily tyr sig istället till sin svarta nanny Rosaleen och på Lilys fjortonårsdag ger de sig tillsammans av. Bland mammans tillhörigheter har Lily hittat en bild på en svart madonna och ortsnamnet Tiburon. De ger sig av dit och får bo hos tre biodlande systrar vid namn August, June och May.

På romanens baksida står att den handlar om rasoroligheter. I romanens början går Civil Rights Act, d v s den lag som bl a gav svarta rätt att rösta, igenom och Lilys svarta nanny får en del problem på grund av sin hudfärg. Men jag skulle gärna ha velat att romanen handlade mer om detta. Jag upplever inte att den handlar om rasmotsättningar, eftersom i stort sett alla karaktärer utom Lily är svarta. Visst. Lily inser att hon haft fördomar om svarta och trott att de var mindre intelligenta än henne, men jag tycker inte att det är någon vidare revolutionerande upptäckt. Lily blir också förälskad i en svart pojke, men även det tas upp ganska ytligt. Jag hade velat att författaren gått mer på djupet när det gäller rasmotsättningarna.

Istället går författaren mer på djupet när det gäller bin och biodling. Genom att läsa den här romanen har jag lärt mig med om tillverkning av honung än vad jag någonsin velat veta. Det tycker jag dock inte stör eftersom det är ganska väl invävt i handlingen. Något som jag dock tycker stör är det religiösa dravlet. "Kalendersystrarna" har format en egen slags kult kring den svarta madonnan och mycket av romanen handlar om hur Lily hittar sig själv med hjälp av jungru Maria.

Romanens stora förtjänst är att den är lättläst. Den är väl indelad i lagom långa kapitel, som vart och ett börjar med ett litet citat ur någon faktabok om bin, och den går fort att läsa. Jag tycker inte att den är romanen var direkt dålig; den fungerade bra som tidsfördriv. Dock skulle den ha kunnat bli mycket bättre om författaren valt att fördjupa sig lite i t ex svartas rättigheter och/eller kärlekshistorien mellan Lily och Zach.

Mörker, ta min hand

Mörker, ta min hand av Dennis Lehane är en deckare med privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i huvudrollerna. De åtar sig att skydda sonen till en känd psykiatriker som fått ta emot hotelser. Spåren leder till en seriemördare som sitter i fängelse sedan 20 år tillbaka. Samtidigt inträffar flera ohyggliga mord och när Kenzie och Gennaro dgräver djupare finner de flera likheter med tidigare olösta fall.

Jag har tidigare läst några av Dennis Lehanes böcker, t ex Svart nåd, Gone, baby, gone och Patient 67. Den första jag läste var Patient 67, som inte handlar om Kenzie och Gennaro, och den tyckte jag var väldigt bra. Sedan läste jag Gone, baby, gone och Svart nåd, vilka båda var riktiga besvikelser. Mörker, ta min hand tyckte jag inte heller var bra.

Nu kan det i och för sig bero mycket på att jag verkligen inte gillar den hårdkokta deckargenren, men jag har verkligen svårt att engagera mig i böcker som bara handlar om våld och blod. Det känns som att läsa en dålig film, där man vill ha med så mycket action och våldsamheter som möjligt. Att romanen utspelar sig i USA, närmare bestämt i trakten kring Boston, gör den inte bättre. Allt är så väldigt amerikanskt och när det kommer till deckare så föredrar jag helt klart engelska.

Karaktärerna i den här boken är också väldigt stereotypa och ingen känns särskilt sympatisk. Inte ens huvudpersonerna gillar jag eftersom de är alldeles för råa för min smak. Jag imponeras helt enkelt inte att folk som kan döda andra, även om det är "goda" som dödar de "onda".

Jag har inte speciellt stor lust att läsa fler böcker av Dennis Lehane, i alla fall inte om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Men jag har ytterligare en roman av honom som jag har fått och som jag antagligen kommer att läsa för eller senare. Det kommer dock inte att bli med några högre förväntningar.

Den som gräver en grav

Jag köpte Den som gräver en grav av Yrsa Sigurdardottir på bokrean, trots att jag egentligen inte är särskilt förtjust i deckare. Men jag gillade omslaget, författarens namn och att den utspelar sig på Island och fast det kanske inte är några vidare bra skäl till att köpa en bok så gjorde jag det i alla fall.

Den handlar om juristen Thora (stavas med ett isländskt tecken som jag inte kan göra på mitt tangentbord) som åker till ett nyöppnat hotell för att hjälpa en klient. Medan hon är där blir en kvinna mördad och hennes klient Jónas blir misstänkt. För att hjälpa honom börjar hon göra sina egna efterforskningar och finner att två gårdar i närheten ruvar på gamla familjehemligheter som kanske kan ha ett samband med det som hänt.

Trots att jag kanske köpte romanen av konstiga skäl så ångrar jag inte att jag köpte den. Den var absolut läsvärd. Jag gillade den isländska miljön och det känns som om den här romanen skulle göra sig bra som film. Dock tycker jag inte att karaktärerna var särskilt väl beskrivna och det kändes väldigt tydligt att detta inte var den första boken om Thora. Språket i romanen var enkelt och det var ganska mycket dialog. Dessutom tycker jag att hon skriver lite övertydligt och istället för att gestalta så skriver hon precis vad personerna tänker och känner. Det tycker jag är lite tråkigt, eftersom jag känner mig underskattad som läsare.

Men det jag gillade med den här romanen var handlingen. Den var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja läsa vidare. Många gånger tycker jag att deckare är alldeles för förutsägbara, men det var inte den här. Trots att jag hade en liten aning på grund av en liten detalj så lyckades jag inte räkna ut vem mördaren var. Det tycker jag är bra.

Min bästa väns dotter

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson handlar om Kamryn, som var bästa vän med Adele ända tills hon fick veta att Adele hade legat med Kamryns stora kärlek och blivande man Nate och till råga på allt är han far till Adeles dotter Tegan. De bryter kontaken, men ett par år senare hör Adele av sig. Hon är döende i leukemi och vill att Kamryn ska adoptera dottern. Än en gång vänds Kamryns liv upp och ner.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var förstås bitvis väldigt sorglig och känslosam, men det var ändå svårt att sluta läsa. Man ville hela tiden läsa vidare och se hur det skulle gå för Kamryn och Tegan. Men samtidigt var det en förutsägbar roman som inte bjöd på några större överraskningar. Det tyckte jag dock inte gjorde så mycket, eftersom man ändå kände för karaktärerna i romanen.

Men framför allt uppskattade jag igenkännandet i romanen. En av anledningarna till att jag lånade den på biblioteket var att den enligt baksidestexten utspelade sig i Leeds. Jag tycker alltid att det är kul att läsa om ställen jag har varit på och jag kände igen mig när hon skriver saker som ...vi följde Headrow/.../ och tog sedan vänster in på King Edward's Street. och ...i färd med att skuffa oss fram genom trängslen i St Johns köpcentrum. Men det blev verkligen en liten överraskning hur mycket jag skulle känna igen mig, eftersom Kamryn bor i Horsforth, vilket ju är "hemma". Hon åker tåg från stationen i Horsforth, hon handlar på Morrisons i Horsforth, hon och Tegan går till Horsforth Park o s v. Det ger en väldigt hög faktor av igenkännande eftersom jag själv varit där.

Det gjorde i och för sig också att jag önskade att jag hade läst den på engelska. Översättningen är dock helt okej. Koomson skriver enkelt och boken är lättläst. Trots att den är ganska sorglig, så finns också lite humor i den. I all sin enkelhet tyckte att jag att det här var en riktigt bra bok som tar upp teman som liv, död, kärlek och vänskap.

Någon sorts extas

Någon sorts extas av Johan Kinde, sångare och låtskrivare i Lustans Lakejer, är en halvt självbiografisk roman om Julian, som är låtskrivare till bandet Bête Noire. Det är åttiotal och bandet njuter av de framgångar som de börjat få. Julian blir kär i Lina, men hon förändras på ett sätt som han inte kan förstå. Samtidigt blir hans mamma svårt sjuk.

Det verkade lockande att läsa en roman om 80-talet, men boken handlade om ett 80-tal som jag inte riktigt kände igen. Dels kanske beroende på att jag är lite yngre än karaktärerna och dels på att jag inte växt upp i en storstad. Men jag tycker helt ärligt att det blev en aning tröttsamt att läsa om att supa sig full, använda droger och gå på nattklubb. Det gjorde att romanen kändes väldigt ytlig. Även det faktum att Johan Kinde envisas med att beskriva kläder, frisyrer och hur de var sminkade bidrar till känslan av ytlighet. Jag minns visserligen att det var något som var viktigt, men jag hade hellre läst om varför det var viktigt än att det var det. Jag hade också gärna läst mer om vilka konsekvenser livsstilen innebar.

Romanen känns också splittrad, som om han försöker berätta tre olika berättelser i en. Det är en berättelse om ett band som håller på att slå igenom; det är en kärlekshistoria mellan Julian och Lina; det är en berättelse om relationen mellan en son och en sjuk mor. Det är förstås inget fel i att ha bihandlingar i en roman, men Kinde lyckas inte riktigt väva ihop det och det känns som tre i stort sett separata handlingar. Personligen skulle jag helst ha velat läsa om bandet och livsstilen, men med fokus på konsekvenserna och omgivningens reaktioner.

Det är förstås inte en rakt igenom dålig roman. Jag gillar realismen och jag känner förstås igen mycket av 80-talet han skriver om, om än inte allt. Det är möjligt att jag hade haft större behållning av den om jag hade varit ett stort fan av Lustans Lakejer. Jag minns visserligen att jag tyckte att de var bra, men några stora idoler har de aldrig varit. Men jag tror säkert att romanen kan vara intressant för dem som verkligen var fans till Lustans Lakejer, även om Johan Kinde är en bättre låtskrivare än skönlitterär författare.

Musselstranden

Jag har tidigare läst ett flertal böcker av Marie Hermansson och jag har hört mycket gott om hennes roman Musselstranden, så jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Och det ångrar jag inte, för den här romanen var riktigt bra. Jag hade verkligen svårt att lägga den ifrån mig.

Den handlar om Ulrika, som en dag åker med sina två söner till Tångevik där hon själv brukade spendera somrarna som barn. Hennes ena son gör ett makabert fynd på Musselstranden- ett gammalt skelett. Det får Ulrika att tänka tillbaka på sommaren 1972, när hennes bästa kompis Anne-Maries lillasyster, 4-åriga Maja försvann.

En av de saker som gjorde att jag fastnade för den här romanen var att den påminde otroligt mycket om min egen barndom, speciellt då relationen mellan Ulrika och Anne-Marie, som påminner mycket om mig och min bästis. Precis som Anne-Marie var min bästis söt och omtyckt, medan jag var alldaglig och lite bortkommen, som Ulrika. Jag identifierar mig ganska mycket med Ulrika, t ex skulle följande citat ha kunnat beskriva mig lika väl som Ulrika:
Men egentligen var jag inte särskilt glad åt min stora byst, Jag tyckte inte att den passade på min kropp. Jag visste att män betraktade stora bröst som något önskvärt, men på de utvikningsbilder jag sett hade de stora brösten suttit på långa, slanka kvinnor, inte på små rultor som jag. De såg helt malplacerade ut. Det senaste året hade jag fått kommentarer om dem av främmande killar och gubbar, vilket gjorde mig förvirrad och fick mig att betrakta mina bröst som ett par främmande föremål som hängts på mig av misstag. Det verkade som om de där flinande männen kände dem bättre än jag själv.

Men det är inte bara igenkännandet som gör att jag tycker att romanen är bra. Marie Hermansson skriver bra och handlingen är intresseväckande och lite spännande. Man vill verkligen läsa vidare, främst för att få veta vad som har hänt, men också vad som ska hända.

Huvudpersonen i romanen forskar om bergtagningsmyter och handlingen i romanen är ju en sorts bergtagningsmyt. Eftersom jag tycker att det är intressant med gammal folktro så tycker jag att det är intressant. Det gör också att romanen får en lite mystisk och sagoaktig stämning, precis som i hennes andra romaner, t ex Mannen under trappan, Hembiträdet, Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten.

Jag har tyckt om allt jag har läst av Marie Hermansson, men Musselstranden är nog den bästa roman jag har läst av henne. Hittills, i alla fall, för detta är garanterat inte det sista jag läser av henne.

The Historian

The Historian av Elizabeth Kostova köpte jag på bokrean förra året, mest för att den var snygg och utan att läsa på vad den handlar om. Det visade sig vara en Dracula-berättelse som utspelar sig både på 50-talet och i romanens nutid (vilket är 70-tal). En 17-årig flicka hittar en mystisk bok och några brev i sin pappas bokhylla och när hon frågar honom om dem börjar han motvilligt berätta en historia, som också leder till att de kastas in i en rad skrämmande händelser.

Hemliga och mystiska sällskap har ju varit populärt i litteraturen ett bra tag nu och Elizabeth Kostovas debutroman handlar också om detta. Men det känns ändå ganska fräscht att den faktiskt inte handlar om den heliga graalen (som är ett ämne som i alla fall jag har tröttnat på). Litteratur om vampyrer är också populärt just nu och det är egentligen inte något som jag är intresserad av. Men jag har förstås en gång i tiden läst Bram Stokers Dracula och The Historian försöker snarare efterlikna 1800-talets skräckromantik snarare än de moderna vampyrromanerna med "blood and gore" och kärlek mellan vampyrer och människa. Och det lyckas hon faktiskt ganska bra med.

Det märks att Kostova bedrivit en omfattande forskning innan hon skrev den här drygt 600 sidor långa romanen. Det är också romanens stora svaghet. För som så många andra författare som är kunniga inom ett ämne faller Kostova i fällan att skriva ner "allt" hon vet. Romanen är därför proppfull med fakta om Rumäniens, Turkiets och Bulgariens historia (ibland nödvändigt, ibland inte) och romanen får därför bitvis en tråkig föreläsande ton och handlingen tappar fart.

Romanen är också väldigt detaljerad och det känns ibland som att läsa en film. Jag tror i och för sig att den här romanen skulle göra sig bra som film, men detaljerna gör att den blir lite tråkig att läsa. Det känns som att författaren totalt underskattar läsarens förmåga att använda sin fantasi. Sedan så tycker jag också att det förekommer en del otroliga sammanträffanden och författaren undviker också att berätta hur vissa saker gått till (t ex hur en amerikan lyckas ta sig till och resa omkring i östblocket under kalla kriget).

Romanen är dock välskriven och spännande. Det gjorde också att vissa av de tråkigare delarna kändes jobbiga att ta sig igenom, eftersom man hellre ville läsa om vad som händer huvudepersonen (vars namn man aldrig får veta) eller hennes pappa.

Kronologin i den här romanen är inte helt rak, eftersom den utspelar sig i flera tider och dessutom har vissa tillbakablickar ännu längre tillbaka, men det tyckte jag inte var något problem. Jag kan dock tänka mig att en ovan läsare kan tycka att det är lite besvärligt. Romanen är intressant upplagd genom att den berättar sin historia dels genom att huvudpersonen i nutid berättar vad som hände på 70-talet och genom faderns berättelse samt brev och andra dokument får man veta vad som hänt tidigare.

Dock tycker jag att författaren hade kunnat göra det tydligare vem som skrivit de olika breven. T ex så är professor Rossis brev skrivna med kursiv stil, men de brev som fadern skrivit är skrivna med samma typsnitt som resten av romanen. Jag hade gärna sett att författaren gjort det ännu tydligare med att exempelvis använda samma kursiva typsnitt eller ett annat för faderns brev.

På det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. I början tyckte jag att den var lite seg, men när jag väl kommit in i den tyckte jag att den var spännande och intressant (för det mesta). Det här citatet tycker jag var väldigt bra, för det beskriver varför jag tycker att historia är intressant:
'The past is very useful, but only for what it can teach us about the present.'

Flickorna från Riyadh

Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea är en något så ovanligt som en arabisk roman. En ung kvinna berättar via mail som hon skickar varje vecka efter fredagsbönen en berättelse om fyra unga kvinnor- Sadim, Gamra, Lamis och Michelle (egentligen Mashael)- och om deras liv, förälskelser och kärlek.

Den här romanen har jämförts med Sex in the city och det finns helt klart likheter mellan karaktärerna. Det som gör den här romanen unik är dock just det faktum att den är arabisk och dessutom skriven i ett väldigt strängt arabland (jag tror att Saudiarabien är det enda land som lever helt efter sharialagstiftning). Därför kan man inte heller betrakta den som en vanlig chic lit- roman. Rajaa Alsanea anser inte att hennes roman handlar om sex (och det gör den inte heller), utan om förälskelse, som även det är förbjudet att tala om i Saudiarabien.

Den här romanen kom först ut i Libanon, eftersom den var för provocerande för att utges i Saudiarabien. Därifrån smugglades den in till Saudiarabien. Läser man romanen förstår man att det är rätt vanligt att "omoraliska" romaner och filmer smugglas in till Saudiarabien från Libanon. Intressant är också att detta är en av få romaner som är översatt till svenska direkt från arabiska (det vanligaste är att man översätter från den engelska översättningen).

Läser man romanen med svenska ögon är den inte särskilt märkvärdig. Den handlar om saker som är ganska självklara för oss. Att skilja sig eller att ens pojkvän gör slut är ingen stor sak (i samhället menar jag; för den enskilda individen är det förstås en stor sak) och att gå på en dejt med en kille inget märkvärdigt. Mycket i den här romanen känns därför ganska främmande. Exempelvis så är det förbjudet för kvinnor att köra bil i Saudiarabien, det är förbjudet att sminka sig och går man på café med en man som inte tillhör familjen kan man bli arresterad av sedlighetspolisen, "Kommittén för främjande av dygd och förhindrande av last”.

Varje kapitel inleds med en dikt, ett citat ur Koranen eller någon populär sång och sedan gör brevskriverskan ett litet inlägg med tankar och reflektioner över de reaktioner hon fått sedan förra brevet innan hon fortsätter sin berättelse. På det viset tar hon upp och diskuterar många viktiga saker. Det är detta som gör att romanen utan tvekan är viktig och spelar en stor roll i sitt hemland (och resten av arabvärlden). Men det är inte bara de "förtryckta" arabiska kvinnorna som får saker och ting att fundera över; även västerländska kvinnor kan ha stor nytta över att reflektera över skillnaderna, och kanske framförallt, likheterna mellan kulturerna.

Själv fastnade jag vid följande stycke:
Signaturen ”Patriarkernas son” förvånas över min kritik av den svartsjuke mannen. Han hävdar att den som inte är svartsjuk inte är en man. Det är naturligt att en man väljer någon som är underlägsen honom, tillägger han (även om alla kvinnor är underlägsna mannen i hans ögon) , för att han ska känna sig manlig tillsammmans med henne, som han uttrycker det. Annars skulle han lika gärna kunna gifta sig med en annan man!

Att läsa detta gör att jag får mer förståelse för att det är med sådana här tankar unga arabiska män och kvinnor uppfostras, vilket förklarar att deras beteenden ibland skiljer sig från våra. Men det som främst slår mig är att det är en tanke som inte är så främmande som den först kan verka. Jag har träffat många svenska tjejer som gärna vill att deras pojkvän/sambo/man ska vara svartsjuk (fast inom rimliga gränser) och det anses även i vår kultur som manligt att vara svartsjuk och försvara sin kvinna mot andra män (även om det finns en gräns för när det inte är acceptabelt).

Trots att författaren uppenbarligen skrivit romanen för att hon vill förändra något så får jag en känsla av att hon inte heller vill att det ska bli som det västerländska samhället. Och det kanske är bra; det västerländska samhället kanske inte är så idealiskt som vi gärna vill tro? Det man kan invända mot romanen är att den enbart handlar om överklasskvinnor och därmed inte skildrar livet i Saudiarabien för "vanliga" kvinnor, men eftersom det är den miljö Rajaa Alsanea kommer ifrån så är det förståeligt.

Som bekant så gillar jag romaner som ger läsaren något att tänka på, så det förvånar knappast någon att jag gillar den här romanen. Den har förstås skapat stor debatt och Rajaa Alsanea har till och med blivit utsatt för dödshot på grund av det hon skrivit. Jag hoppas dock att det inte avskräcker henne, utan att hon fortsätter att skriva om kvinnornas situation i Saudiarabien. Jag kommer i alla fall att läsa hennes nästa roman, om hon skriver någon.

Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs självbiografiska berättelse om hennes uppväxt. Mamman lämnar pappan och Åsa när Åsa är fyra och hon växer upp med sin pappa, som också är hennes bästa vän. Pappan är härdarmästare på Metallverken och efter jobbet kopplar han av med några mellanöl, som senare blir till starksprit. Han sköter hemmet så att det utåt sett ser välskött och fint ut, men Åsa får äta godis varje dag, behöver inte borsta tänderna eller tvätta sig och de sover utan sängkläder.

Romanen är skriven några år efter pappans död och är på ett sätt en kärleksförklaring till honom. Jag har dock väldigt svårt att hitta något sympatiskt hos hennes pappa. Han är otrevlig mot sina föräldrar, samtidigt som han skamlöst utbyttjar dem och lånar pengar av dem (som han aldrig betalar tillbaka). Han ger dem inte ens julklappar och det får inte Åsa heller (trots löfte om att hon ska få efter nyår). Den cykel hon fick när hon fyllde fem sålde han för att köpa öl.

Han är kommunist och pratar mycket om detta med Åsa, men han vågar aldrig stå för det av rädsla för att han ska bli åsiktsregistrerad. Han vågar inte ens skriva under en check med rött bläck, ifall någon skulle tro att han är kommunist. Lönen tog han ut och brände på en gång, ofta på helt onödiga saker.

Åsa Linderborg skildrar detta väldigt ärligt och öppet. Det känns inte som att hon överdriver, men möjligen berättar hon inte riktigt allt. Vissa saker upprepar hon dock många gånger, t ex att de inte har några handdukar i badrummet (vilket man aldrig får veta orsaken till). Jag upplever också att hon skyller pappans alkoholism på annat än att han var en svag människa. Hon får det att verka som att det var det hårda arbetet på Metallverket som drev honom till att dricka. Detta har jag hört också från flera barn till alkoholister i min bekantskapskrets. De skyller förälderns alkoholism på yttre omständigheter som föräldern inte har någon kontroll över.

Jag kan dock inte tycka att det gör alkoholismen mer accepterad eller alkoholisten till en bättre människa. Sanningen är att alkoholister nog skulle ha blivit det oavsett omständigheter och jag tycker inte att man tjänar något på att försköna detta faktum. Däremot kan det vara bra att som Åsa Linderborg visa att alkoholister också är människor, med familj, tankar och känslor. Många gånger glöms det nog bort när man ser dem sitta på parkbänkarna.

Den här romanen var lättläst och gick fort att läsa. Den påminner en hel del om Svinalängorna av Susanne Alakoski och Hatet av Anders Nykvist. Dock tycker jag att den här är bättre än Anders Nykvists roman, eftersom Åsa Linderborg lyckas hålla distans till sin barndom och berätta sin historia utan bitterhet och ibland med lite humor.

Precis som Åsa Linderborg växte jag också upp på 70-talet och därmed kände jag igen mig i en hel del av det hon beskriver, t ex kobratelefoner och att köpa smågodis i kiosken. Men romanen är naturligtvis läsvärd även om man inte växte upp på den tiden. Den känns dock ibland lite fragmentarisk, speciellt mot slutet då det blir stora hopp i tiden. Hon skriver dessutom inte mycket om sitt "andra liv", d v s de helger och lov som hon tillbringar hos sin mamma och hennes nya familj. Det är kankse inte relevant, men hade ändå varit intressant att läsa om som kontrast till hennes liv med pappan.

Jag älskade honom

Jag älskade honom av Anna Gavlada är en väldigt kort roman, knappt mer än en lång novell. Den handlar om Chloe, vars man har varit otrogen och lämnat henne för sin älskarinna. För att komma bort från hemmet tar Chloes svärfar med henne och de två döttrarna ut på landet över en helg. Chloe tycker att svärfadern är kall och partiarkalisk, men under helg öppnar han sig och berättar för henne om den stora kärleken i hans liv.

Den här romanen är väldigt enkelt skriven och den går fort att läsa, både för att den är lättläst och för att den är kort. Främst gillar jag barnens repliker, eftersom de verkligen efterliknar barns sätt att prata (de vuxnas repliker blev dock ibland lite för "prosaaktiga" för att kännas som riktigt tal). Jag blev också intresserad av historien på en gång, främst för att författaren låter läsaren själv gissa sig till vad som hänt; hon skriver det inte rakt ut. Jag gillar när författare inte underskattar sina läsare.

Romanen känns väldigt fransk. Jag har tidigare läst Tillsammans är man mindre ensam av samma författare och den kändes också lite fransk, men inte alls så typiskt fransk som den här. Det är förstås inget fel i det; författaren bor ju i Frankrike, men ibland kan vissa saker kännas lite främmande på grund av det.

Detta är en liten roman med mycket innehåll. Den tar upp frågor om moral, om att göra det rätta. Ska man stanna kvar i äktenskapet eller inte? Jag gillar romaner som gör att man får tänka och fundera lite grann och därför gillar jag den här. Jag tycker dock inte att den är lika bra som Tillsammans är man mindre ensam, men det kan bero på att den är hennes andra roman; detta är hennes debutroman.

Jag har också tidigare läst en novellsamling, som heter Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, av Anna Gavalda. Den gav inte något bestående intryck, men jag gillar både hennes sätt att skriva och att hon ger läsaren lite att fundera på så jag kommer alldeles säkert att läsa fler romaner av henne i framtiden.

Olivia Joules fria fantasier

Olivia Joules fria fantasier av Helen Fielding handlar, som man kan förstå av titeln, om Olivia Joules. Hon är en duktig journalist, som dock då och då hamnar i trubbel på grund av att hon har lite väl livlig fantasi. När hon på ett lanseringsparty för en hudkräm träffar Pierre Feramo får hon för sig att han egentligen är Usama bin Laden eller åtminstone med i al-Qaida. Hon börjar följa honom runt på olika platser i världen för att avslöja honom och blir så småningom också anlitad av brittiska underrättelsetjänsten.

Helen Fielding är mest känd för sina tre romaner om Bridget Jones. Jag har inte läst någon av dem, men jag har sett filmerna. Olivia Joules är på många sätt väldigt lik Bridget Jones. I och för sig lite mer världsvan, men ändå en smula vimsig och klantig. Detta gör att hon inte känns särskilt trovärdig som spion.

Fast det kanske egentligen inte betyder särskilt mycket, eftersom ingenting i romanen är särskilt trovärdigt. Jag menar, hur sannolikt är det att man stöter på en al-Qaida-medlem på en lanseringsparty för hudcreme? Och det är bara början...

Det känns också som att romanen är ganska fördomsfull mot araber i allmänhet. Det förvånar mig i och för sig inte, eftersom jag uppfattade engelsmännen som en aning paranoida när det gäller araber när jag var där. Och Helen Fielding är inte bara engelska, utan bor i USA, vilket förmodligen inte gör saken bättre. Själv har jag dock svårt att känna att al-Qaida är ett verkligt hot och därmed känns också handlingen ganska överdriven och icke trovärdig. Det var nog därför som jag tyckte att det var svårt att komma in i den här romanen; jag hade läst ca 150 sidor innan jag lyckades bli i alla fall lite intresserad av vad som skulle hända.

Det jag gillade med den här romanen var att kapitlen var korta och att den var skriven på ett lätt och enkelt språk. Det gjorde att den gick fort att läsa. Dock tror jag att den rent språkligt hade varit bättre om jag hade läst den på originalspråk. Hade bara handlingen varit bättre så tror jag att jag hade gillat den här romanen, men tyvärr känns hela historien som... ja, fria fantasier.

Den amerikanske pojken

Den amerikanske pojken av Andrew Taylor är svår att kategorisera. Den innehåller mord, men är inte en riktigt deckare. Den utspelar sig i historisk tid, men eftersom mord och bedrägerier är huvudtemat är den inte enbart en historisk roman. Jag väljer därför att kalla den för en historisk thriller.

Berättaren i romanen är läraren Mr Shield, som mest av en slump blir inblandad i två av sina elevers liv. Den ena är Charlie Frant, vars far blir mördad, och den amerikanske pojken Edgar Allan (som naturligtvis är skräckförfattaren Edgar Allan Poe). Shield fattar misstankar om mordet på Frant och börjar försöka ta reda på vad som har hänt, vilket försätter honom i ibland farliga situationer. Dessutom kompliceras allt av att han har varma känslor både för Charlies mamma Sophia Frant och hans kusin Flora Carswall.

Det här var verkligen en roman full av spänning och jag tyckte om den. Den var dock inte riktigt så bra att den var svår att lägga ifrån sig, speciellt inte i början. Fast den tog sig lite mot slutet när historien började närma sig sin kulmen. Det jag hade lite svårt för var att handlingen var en liten aning för invecklad, med ekonomiska bedrägerier och annat fiffel som sträckte sig långt tillbaka med många olika personer inblandade. Jag tycker också att romanens titel är lite missvisande, eftersom Den amerikanske pojken syftar på Edgar Allan Poe, som dock inte alls har någon framträdande roll i romanen (även om en del indirekt handlar om honom).

Det märks att författaren har gjort ordentliga undersökningar innan han skrev romanen, för han porträtterar 1800-talssamhället på ett bra sätt. Romanen är också välskriven. Andrew Taylor försöker dock inte härma 1800-tals författarnas sätt att skriva utan skriver modernt på ett lite gammeldags sätt. Det är något som jag uppskattar. Det är få som lyckas bra med att försöka skriva som man gjorde på 1800-talet och dessutom tycker jag inte att de skrev särskilt bra på den tiden (som bekant så är jag inte särskilt förtjust i 1800-talsförfattare som Charlotte och Emily Brontë eller Jane Austen). Jag tycker dock om att han inte heller skriver alltför modernt, utan håller stilen lite "lagom" historisk.

Miljöerna tycker jag är väl besrkrivna och man kan riktigt föreställa sig London på den tiden. När det gäller karaktärerna så är det lite si och så med hur väl de beskrivs. Berättaren Tom Shield är en väl beskriven karaktär som dessutom känns ganska sympatisk. Även den ganska otrevlige Mr Carswall är väl besrkiven. Övriga karaktärer känns dock ganska stereotypa.

Romanen känns därför lite ojämn och handlingen blir lite splittrad, men på det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. Jag blev engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det hela hängde ihop, även om det inte var en av dessa romaner som det är omöjligt eller svårt att lägga ifrån sig.

Agnes Grey

Jag har nu läst Agnes Grey, som är skriven av den yngsta systern Brontë, Anne. Jag har tidigare läst Jane Eyre av Charlotte Brontë och Wuthering Heights av Emily Brontë. Ingen av dessa gillade jag speciellt mycket och jag har överhuvudtaget svårt för romantikens litteratur. Jag har dock hört att Anne Brontë inte skriver med romantikens särdrag även om boken är skriven under den perioden, så jag tänkte ge den en chans.

Och det ångrar jag inte. Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och jag vill väldigt gärna läsa även hennes andra roman, The Tenant of Wildfell Hall, också. Agnes Grey handlar, som man kan förstå av titeln, om Agnes Grey. Hon är dotter till en fattig präst och lämnar föräldrahemmet för att bli guvernör. Först hos familjen Bloomfield, där barnen är hemska och bortskämda och sedan hos familjen Murray, där hon mest ignoreras av familjen. I allt detta finns också en kärlekshistoria, då hon förälskar sig i kyrkoadjunkten Mr Weston.

Boken är till viss del självbiografisk. Anne Brontë var dotter till en präst och levde nästan hela sitt liv i prästgården i Haworth i Yorkshire. Under några år var hon dock guvernör och den här romanen är skriven efter hennes erfarenheter från den tiden. Romanen riktar också skarp kritik mot utbildningssystemet med guvernörer och behandlingen av guvernörerna. Hon tar också upp hur de fattiga behandlades och föraktades av de rika.

Romanen blir ibland lite predikande, vilket kanske inte så konstigt med tanke på att Anne Brontë i likhet med sin huvudperson var döttrar till präster och att den manliga huvudpersonen är kyrkoadjunkt. Men det blir ibland lite väl präktigt, även om en del hon skriver är klokt, som t ex A soft answer turneth away wrath : but grievous words stir up anger. Ett av romanens budskap är också att tålamod och dygd lönar sig, vilket för en modern människa känns lite föråldrat och präktigt.

Det jag gillade absolut mest med den här romanen är dels att den är samhällskritisk och dels att Anne Brontë skriver på ett ironiskt sätt som gör romanen lite humoristisk. Det stämmer att hon inte skriver på det typiska romantiska sättet, som hennes systrar gör. Hennes stil är mera realistisk och jag tycker om att hon skriver om "riktiga" människor. Det jag avskyr med exempelvis Jane Austens romaner är att de handlar om överklassen och deras nöjen; att det finns fattiga människor ignoreras totalt eller, ännu värre, föraktas. Anne Brontë skriver mer om det dagliga livet för en "vanlig" människa, d v s en som varken är rik eller fattig.

Anne Brontë börjar första kapitlet i Agnes Grey med att skriva All true histories contain instruction; though, in some, the treasure may be hard to find, and when found, so trivial in quantity, that the dry, shriveled kernel scarcely compensates for the trouble of cracking the nut. och efter att ha läst den kan jag säga att den var värd besväret!

Fantomerna

Fantomerna av Klas Östergren handlar om en ung man som kallas Claudius (man får aldrig veta vad han heter, bara att han kallas för Claudius). Han befinner sig i Frankrike där han håller på att skriva en bok för att få perspektiv på sina minnen av de två personer som var viktigast för honom under uppväxten, hans pappa och ungdomskärleken Sandi.

Den här romanen kom ut 1978 och jag känner igen väldigt mycket från 70-talet. Själv var jag ju bara 8 år när den här boken kom ut, och bokens huvudperson är ju betydligt äldre än så, men jag känner igen vissa uttryck från bland annat mina yngsta farbröder, som nog är i stort sett jämnåriga med bokens huvudperson. Den här romanen känns därför som ett verkligt tidsdokument.

Klas Östergren har definitivt talang för att berätta en historia och han är helt klart en språkbegåvning. Romanen är mycket välskriven, på ett sätt som känns fräscht. Romanen är allvarlig, men språket är ibland lite humoristiskt. En sak som jag dock absolut inte gillade med den här romanen var att kapitlen var otroligt långa, ca 80-100 sidor per kapitel (förutom ett som var bara ca 10 sidor långt).

Romanen har också en intressant kronologi, eftersom den inte är rak. Romanen börjar i nutid i Frankrike, men huvudsakligen består den av huvudersonens tillbakablickar och minnen. Men inte heller minnena är kronologiska och ibland är det tillbakablickar i tillbakablickarna för att man får följa huvudpersonens tankekedjor där minnet av en sak leder till minnet av en helt annan sak. Jag hade inte något problem med detta, men jag kan tänka mig att många tycker att det är jobbigt att läsa en sån roman.

Miljöerna och karaktärerna är bra beskrivna, men jag tyckte ändå att den här romanen var ganska tråkig. Jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt intressant att läsa om en ung man som växer upp och hittar sig själv. Romanen är också helt klart till viss del självbiografisk, vilket gör den ännu mindre intressant. Sådana här romaner brukar mest vara till för att författaren ska få bearbeta sina tankar och känslor och brukar därför bli mindre intressanta för sina läsare. Dock tycker jag att Klas Östergren lyckas med detta bättre än de flesta; det märks ändå att han haft läsarna i åtanke när han skrev. Det märks också att författaren tagit stort intryck av andra författare, t ex J.D Salinger, vars roman Räddaren i nöden (Catcher In The Rye), som också nämns flera gånger i romanen och har inflytande på huvudpersonen. Det känns lite tråkigt att den här romanen inte är mer originell.

Men trots allt är detta inte en dålig roman. I början tyckte jag att den var ganska tråkig, men när man väl kommit in i den blir den mer intressant. För min del tror jag att det är det brutna kronologin som gör det. Man måste hålla sig skärpt för att hänga med och det krävs lite tankeverksamhet för att man ska kunna pussla ihop historien. Dock tycker jag inte att författaren lyckas knyta ihop berättelsen riktigt, eftersom man aldrig får veta varför han vid romanens början befinner sig i Frankrike och vem Nadja är. Romanen innehåller också en del tankvärda saker och jag gillar ju oftast romaner som gör att man måste tänka lite.

Årets bästa böcker 2008

Jag brukar ju varje år göra en liten lista på de bästa böcker jag läst under året och det har jag gjort också i år. Det som slog mig när jag gick igenom alla inlägg i bokbloggen var att detta verkar ha varit kvinnornas år i mitt läsande. Jag träffar då och då folk som säger att "Jag läser bara böcker av kvinnor." eller "Jag läser bara böcker av män.", men sådan är jag absolut inte. Snarare tycker jag synd om sådana personer, eftersom de går miste om så mycket bra litteratur genom att vara så fördomsfulla.

Jag tänker därför sällan på om en bok är skriven av en man eller kvinna, utan jag väljer de böcker som jag tror är bra. I år har det dock slumpat sig att av de 103 böcker som jag läst är 70 st skrivna av kvinnor och bara 30 av män, samt 3 stycken som är skrivna av en man och en kvinna tillsammans. Förra året läste jag dock 102 böcker, varav 52 var skrivna av kvinnor och 50 av män.

När det gäller årets topplista är det dock mer jämnt; hälften är skrivna av män och hälften av kvinnor :

1. Anthem- Ayn Rand
2. The Kite Runner- Khaled Hosseini
3. Brick Lane- Monica Ali
4. Möss och människor- John Steinbeck
5. Middlesex- Jeffrey Eugenides
6. Vita tänder- Zadie Smith
7. Myrrha- Ulrika Kärnborg
8. Alkemisten- Paulo Coelho
9. Den som vandrar om natten- Marianne Fredriksson
10. Om de bara kunde tala- James Herriot

Livet är en fest

Livet är en fest är skriven av Adele Parks och handlar om Bella och Laura, som är bästa kompisar. Bella är gift med Philip, men när Laura träffar sin nya kärlek Stevie blir det hela komplicerat, eftersom Bella i själva verket gifte sig i hemlighet med Stevie när de var unga. Och det har aldrig blivit av att någon av dem tagit ut skilsmässa.

Ämnet i den här romanen kan verka väldigt långsökt och det gjorde att jag i början hade lite svårt att komma in i den. Men efter hand blev jag mer och mer engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå. Omslaget och titeln antyder att detta är en lättsam feel good- roman och det är det väl på sätt och vis. Men personerna känns lite mer levande än vad de brukar göra i såna här romaner och framför allt så får man veta mer om deras tankar och känslor.

Den här romanen är uppdelad i kapitel där de olika personerna är berättarjaget. Kapitlen är ganska korta, vilket jag som bekant gillar. Det är heller inte svårt att hålla reda på vem det är som är berättaren i just det kapitlet, mycket på grund av att de olika karaktärerna har sin egen personlighet så att man kan känna igen dem på saker som de säger och tänker.

En sak som irriterade mig ganska mycket när jag läste den här romanen var slarvfel i språket. Jag vet inte om det kan skyllas på författaren, översättaren eller någon annan, men irriterande är det i vilket fall som helst. Exempel på såna små fel är Måste i verkligen prata om det? frågar jag eller Du vill kontrollera alla andra men avsäger dig allt ansvar för i din egen lilla värld.

Men det jag mest ogillade med romanen var den stereotypa synen på män och kvinnor som författaren uppenbarligen har. Det framkom inte förrän i slutet men uttalanden som:

Sedan Bella hade öppnat sig på THE Hotel i Las Vegas hade vi haft oräkneliga ' långa samtal'. Jag har ägnat en stor del av den senaste månaden åt att tala om känslor och kärlek. Det har väl inte varit så hemskt, antar jag. Men jag hoppas kunna sätta punkt för den här fasen snart. Det är trots allt kvinnogöra.

och

När vi kom tillbaka till England föreslog Phil att jag skulle gå och prata med en terapeut. Helvete! Skulle det aldrig ta slut! Philip Lawrence föreslog en terapeut, som om han vore en kvinna eller någon av mina bögkompisar.

är tillräckligt för att dra ner helthetsintrycket ordentligt. Boken, som var ganska medelmåttig innan, blir därför rent av dålig mot slutet, på grund av denna stereotypa syn på manligt/kvinnligt.