Blixthalka

Jag köpte Blixthalka av Erik Helmerson på bokrean och jag är glad att jag inte betalade så mycket för den. Den var i och för sig inte direkt dålig, bara intetsägande. Den handlar om Erik och Lotta som varit bästa kompisar sedan tonåren. När Lotta separerar från sin sambo åker hon och Erik iväg på en resa till Island, som är hans drömresmål. Under resan tvingas Erik och Lotta att se varandra på nytt och det gör ont.

När jag läste baksidestexten tyckte jag att handligen verkade förutsägbar, men jag hoppades på att bli överraskad. Det blev jag inte och det var en besvikelse. Temat i romanen var långt ifrån originellt. Berättarjaget i den här romanen är Erik och tyvärr blir han ganska osynlig. Han reflekterar över allt han ser, men inte över sig själv och det är synd. Han är nämligen den enda intressanta karaktären i den här romanen. Kanske för att jag kan identifiera mig med hans intresse för sagadiktningen. Jag skulle, precis som Erik, insistera på ett besök på Lidarände om jag någonsin åkte till Island, även om det inte är mer än ett förfallet hus.

Erik är dock bara intressant ur den synvinkeln; annars blir han ganska opersonlig och nedtonad. Lotta är en otroligt osympatisk karaktär som bara tänker på sig själv, är beroende av sin mobil och har lösa sexuella förbindelser. Hon beter sig som om hon vore tonåring trots att de båda närmar sig 40. Dialogen innehåller alldeles för många engelska fraser och anglicismer för att den ska kännas naturlig för två personer i 40-årsåldern. Det blir mest bara irriterande.

Erik och Lotta gör en resa runt Island, men handlingen rör inte på sig. Det händer liksom ingenting; handlingen rör sig inte framåt i samma takt som Erik och Lotta reser. I och för sig händer någonting på slutet, men det blir alldeles för förutsägbart och romanen blir mest bara tråkig.

Detta är Erik Helmersons debutroman och visst märks det här och där att han kan skriva. Men det känns också som att han har ansträngt sig lite för mycket. Med tanke på att författaren och huvudpersonen har samma namn är det ju lätt att tänka sig att romanen har en viss verklighetsbakgrund. Det kan ibland vara något positivt, men inte i den här romanen. Det är möjligt att författaren har skrivit om händelser som varit viktiga och betydelsefulla för honom, men som är ganska ointressanta för läsaren.