Autografjägaren

Autografjägaren av Zadie Smith handlar om Alex-Li, som är just autografjägare. Han köper och säljer autografer och är besatt av att få en speciell autograf, Kitty Alexander, som var skådespelerska på 50-talet. Han åker till USA och försöker där hitta den hemlighetsfulla skådespelerskan. Alex-Li är halv-jude och halv-kines och han och hans något udda vänner funderar mycket på judendomen.

Det finns inte så mycket mer att berätta om den här romanen, för det händer ärligt talat inte särskilt mycket. I början, det första kapitlet, var den rent ut sagt urtråkig. Man behöver inte 47 sidor för att berätta om en bilresa till en wrestlingmatch... Den blir lite bättre, speciellt andra delen av romanen, men det är inte någon intresseväckande handling. Dock är den lite rolig på vissa ställen, t ex skämtet om påven och juden som träffades för att diskutera vilken religion som är bäst. (Tyvärr för långt för att citera här.)

Ett annat citat ur romanen som jag fastnade lite för var dock Gud är ett verb. Jag är inte säker på vad författaren menar med den meningen, men den fick mig att börja fundera. Och som bekant gillar jag ju sånt som får mig att tänka till lite. En tolkning av meningen kan vara att Gud inte är ett substantiv, d v s Gud finns inte utan är något som man gör. Och det håller jag med om. Dels är det människor som har skapat Gud och dels är det människor ritualer och handlingar som gör att Gud lever kvar.

Jag tror att en tanke med romanen har varit att visa på likheterna mellan religion och kändisdyrkan. Det är ingen tvekan om att det finns likheter, men jag tycker att det hade kunnat framgå ännu tydligare. Allt prat om judendomen känns också bitvis lite tröttsamt, eftersom jag inte är tillräckligt kunnig i judendomen. Exempelvis kändes följande stycka halvt obegripligt: Lägg då märke till att de sörjandes bön inte innehåller något Adoshem, inget Elohim, inga formella Guds namn. I kaddish finns bara den informella, ja intima Kudsha Brich Hu, Den heliga, signad vare Han, och så Avihun di Bizshmaya, Fader vår i himmelen. Där är till och med HaShem, Namnet, som förvandlats till Shemo, Hans Namn.

Jag har också väldigt svårt för att tycka om karaktärerna i romanen. Det känns inte som att man får lära känna någon, inte ens huvudpersonen, ordentligt. Dessutom känns den väldigt dyster då alla karaktärerna är så tragiska. Inte heller känns det som att Alex-Li och hans vänner än vänner för att de verkligen tycker om varandra utan bara för att det råkade bli så. Den känslan fick jag även när jag läste Zadie Smiths debutroman Vita tänder.

En fördel med den här romanen är dock att persongalleriet är betydligt mer begränsat. Här finns bara en huvudperson och några mer eller mindre viktiga bipersoner, medan Vita tänder hade ca 10 huvudpersoner. Det gjorde den här romanen tydligare och lättare att hänga med i. Jag tyckte att Vita tänder var bra, om än lite ojämn, men Autografjägaren når inte upp till samma nivå. Dock är den ingen tvekan om att Zadie Smith är en duktig berättare, så jag kommer att läsa även hennes tredje roman i framtiden och hoppas på att hon har en bättre historia att berätta i den.