Babbeldrottningen

Just nu är jag inne i en chic lit-period och har nu läst Babbeldrottningen av Meg Cabot. Den handlar om amerikanskan Lizzie som blir ensam i London sedan hennes brittiske pojkvän visat sitt rätta jag och hon vet inte var hon ska bo eller vad hon ska göra. Hon bestämmer sig för att åka till sin rumskompis från college som jobbar på ett slott i södra Frankrike. Lizzies problem är dock att hon har en tendens att säga fel saker vid fel tillfälle.

Detta är en lättläst och lättsmält roman som ger en stunds avkoppling. Som chic lit betraktat är den dock inte särskilt bra. Den är förutsägbar (men det är i och för sig all chic lit), karaktärerna är stereotypa och intetsägande och språket är fattigt.

Det jag tyckte var det bästa med romanen var igenkänningsfaktorn på vissa saker: Jag väcks ur mina funderingar av att kassörskan ger mig mina pengar. Åh, de är så fina! Mycket finare än amerikanska pengar, som bara är så... gröna. Och det finns så många olika storlekar- det brittiska pundmyntet ser ut, och känns, som en guldklimp i handen. Britterna har verkligen otroligt många olika mynt och det tog ett bra tag innan jag lärde mig känna igen dem alla (syrran hade samma problem när vi var i London i somras).

Ett annat citat som jag smålog lite åt: De sevärdheter som jag är mest intresserad av är naturligtvis-förutom Andrew- Oxfams där jag har hört att man kan göra fantastiska fynd, ett ställe som heter Topshop, som lär vara en brittisk motsvarighet till T.J Maxx och kanske H&M som vi inte har i Michigan, men som jag naturligtvis har hört talas om som ett Mecka för modeälskare.

Just att H&M skulle vara ett Mecka för modeälskare log jag lite åt. Så är det ju knappast här hemma och det gör det i alla fall lite mindre genant att jag köpte en kjol på H&M i London (i London ska man handla modekläder, inte på affärer som vi har hemma i Sverige). Top Shop är dock ett ställe som jag gillar (utom deras avdelning för Top Dog...) och sist jag var i London köpte jag ett par skitsnygga jeans på Top Shop på Oxford Street.

Men i övrigt tyckte jag att den här boken var ganska intetsägande och jag kommer att glömma den så fort jag läser något annat. Inte en som chic lit betraktat var den särskilt bra.

En liten hattaffär på hörnet

En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon-McKenna handlar om Ellie Matthews. När hennes mamma dör blir hon ansvarig för mammans gamla hattäffär i Dublin. Ellie blir erbjuden att sälja affären till ett fastighetsföretag som vill göra förändringar i området, men bestämmer sig för att behålla hattaffären. Hon träffar rockmanagern Rory och blir förälskad, men stöter också på fastighetsföretagets advokat Neil på de mest oväntade ställen.

Detta var en väldigt mysig och gullig liten roman. Totalt förutsägbar och bjöd inte på några överraskningar, men passade alldeles utmärkt att läsa uppkrupen i soffan med en kopp te i vintermörkret. Som andra romaner i samma genre var den lättläst och språket var enkelt. Karaktärerna var stereotypa och handlingen var som sagt mycket förutsägbar.

Denna roman är långt ifrån den bästa chic lit jag läst, men jag tyckte i alla fall att den bjöd på tillräcklig avslappning och underhållning för att vara värd att läsa.

Den jag älskar

Den jag älskar av Emily Giffin handlar om Ellen Dempsey, som har en framgångsrik karriär som fotograf, en fin våning i New York och ett perfekt äktenskap med maken Andy. Men tre månader in i det lyckliga äktenskapet stöter Ellen på Leo, hennes första stora kärlek som försvann ut ur hennes liv efter ett bråk för sju år sedan. Eftersom hon inte kan glömma Leo börjar hon ifrågasätta sitt äktenskap med Andy.

Detta är ju ett ganska uttjatat tema, men jag tycker ändå att Emily Giffin lyckas rätt bra. Det är inte uppenbart från början vilken man Ellen kommer att välja eftersom hon inte faller i fällan att porträttera den ena som en bra människa och den andra som en dålig människa. Istället har både Andy och Leo både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns som verkliga personer.

Detta är en lättläst, charmig och underhållande, och något så ovanligt som oförutsägbar, chic lit-roman som definitivt är läsvärd. Den är dock mer allvarlig och inte lika humoristisk som romaner i den här genren brukar vara, men det tycker jag inte gör något. Sedan så tycker jag i och för sig att Ellen väljer fel, men det gör ju även Ivanhoe och den romanen/filmen tröttnar man ju aldrig på trots det.

Mellan himmel och jord

Huvudperson i Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti är 13-årige Cristiano Zena, men romanen handlar nästan lika mycket om hans far Rino, en arbetslös alkoholiserad skinhead, och faderns två vänner Danilo Aprea och Quattro Formaggi. Cristianos mamma har övergett honom och fadern och Rino är inte precis någon respektabel samhällsmedborgare. Av rädsla för att de sociala myndigheterna ska ta sonen ifrån honom planerar Rino och hans vänner att spränga en bankomat, men saker och ting går inte riktigt som planerat.

Jag fastnade i den här romanen ganska snabbt. Man förstår redan från början att något hemskt kommer att hända och man vill läsa vidare för att få veta vad det är som ska ske. Det som gjorde att jag fastnade var beskrivningen av hur Rino skickar ut Cristiano i vinterkylan för att skjuta en hund, just för att jag tyckte att det var så hemskt:

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Cristiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Det är en mörk stämning i romanen, utan att för den skull vara dyster. Författaren lyckas faktiskt blanda in lite humor i allt elände. Jag gissar att romanen är tänkt att vara samhällskritisk och visst går det budskapet fram, men jag tror att det hade kommit fram ännu bättre om karaktärerna hade varit lite mer "normala" istället för utflippade och knäppa.

Jag hade lite svårt att bestämma mig för om jag gillade den här romanen eller inte. I början tyckte jag att den var bra, men på slutet blev den lite konstig. Dessutom tycker jag inte att det var lika intressant att läsa om alla karaktärer. De kanske var nödvändiga för historien, men man hade inte behövt ha så ingående kunskap om dem. I slutändan bestämde jag mig i alla fall för att jag gillade den mer än jag inte gillade den.

En dag till skänks

En dag till skänks av Anna Gavalda är en kort roman, ca 150 sidor, i litet format, A6. Det gick därför väldigt fort att läsa ut. Jag läste faktiskt ut den när jag satt ensam i skogen som skytt på rapporten.

Den handlar om syskonen Garance, Lola och Simon som rymmer från ett tråkigt släktbröllop för att hälsa på yngsta brodern Vincent, som jobbar som guide på ett slott. Där får de en dag till skänks, en dag att återuppleva barndomens ansvarslösa frihet.

Jag har tidigare läst allt som Anna Gavalda har skrivit (novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och romanerna Jag älskade honom, Tillsammans är man mindre ensam och Lyckan är en sällsam fågel) och gillat det, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den här lilla romanen när jag fick syn på den i affären.

Jag gillar hennes sätt att skriva eftersom jag gillar när författare inte beskriver för mycket utan låter läsaren tänka till och läsa mellan raderna. Jag gillar också bokens omslag väldigt mycket, en diffus person som håller fram ett foto av fyra barn. Det känns som att omslaget passar bra till bokens handling. Jag får också en känsla av att boken är bra översatt, men jag kan ju inte franska (i alla fall inte mer än jag lärde mig på tre år i gymnasiet) så helt säker kan jag inte vara.

Helt säker är jag i alla fall på att jag gillade den här korta, lilla romanen. Den är definitivt läsvärd.

The Holiday

Jag köpte The Holiday av Erica James i London och förundrades över att jag aldrig hört talas om henne och varför inga av hennes romaner finns översatta till svenska när det fanns en hel hylla med hennes böcker på Waterstones. Men nu när jag har läst en av hennes böcker så är jag inte så förvånad längre.

Boken handlar om Izzy Jordan, som just blivit dumpad och vill komma undan som manipulativa mamma. Så när hon blir erbjuden att spendera sommaren på Korfu hos goda vänner nappar hon på erbjudandet och åker dit. Där träffar hon bland andra snygge Theo, som erbjuder henne en semesterromans och hans vän, författaren Mark.

Handlingen erbjuder inget nytt och det hade jag inte heller förväntat mig. Jag förväntade mig en lättsam roman om kärlek som ger lite underhållning. Den här romanen uppfyller ytligt det kravet, men inte speciellt bra. Det är alldeles för många karaktärer i romanen och författaren går in alldeles för detaljerat på deras förflutna. Det är så många tillbakablickar i allas historia att man när man läst klart upptäcker att egentligen har det inte hänt speciellt mycket i romanen.

Förutsägbarheten i den här typen av romaner- att den kvinnliga och den manliga huvudpersonen ska bli kära i varandra- är inget jag har något emot. Tvärtom, syftet med en sån här roman är ju att få lite lättsam underhållning och slippa tänka alltför mycket. Men det är alldeles för mycket som är "enligt mallen". Alla är vackra, framgångsrika och rika, utom den kvinnliga huvudpersonen som är vacker men fattig. Miljön på medelhavsön är perfekt; soligt, varmt och villan är vackert belägen med utsikt över stranden och havet. Karaktärerna blir, trots alla beskrivningar av deras historia och personlighet, inte särskilt trovärdiga. Och romanen som helhet blir tråkig och ointressant.

Den här romanen, såväl som de flesta av Erica James romaner, blev en bästsäljare, så jag hoppas att det beror på att denna är ett undantag och att hon egentligen skriver mycket bättre. Inte minst hoppas jag det eftersom jag faktiskt köpte ännu en roman av henne när jag ändå var i England. Just nu känner jag inte för att läsa den, men någon gång inom en relativt snar framtid kommer jag att få svaret på om hon kan skriva bättre eller inte.

Baristas

Det var länge sedan jag läste någon ungdomsroman, så när jag hittade Baristas av Denise Rudberg bestämde jag mig för att passa på. Jag har tidigare läst flera av hennes vuxenromaner, t ex Jenny S och Matilde samt hennes ungdomsromaner Tillsammans, Tillsammans-andra boken och Tillsammans- tredje boken.

Den här boken/serien (för det är uppenbart att detta bara är första delen) är en spin off på Tillsammans-serien. Kaffebaren där de tre unga killarna Ruben, Ludvig och Nicolas får jobb drivs nämligen av Sandro, Alexanders pappa, och Alexander och hans flickvän Theresa finns också med i periferin. Men huvudpersonerna i den här boken är de tre unga gymnasiekillarna. Ruben går teaterlinjen på gymnasiet men som inte trivs för att klasskompisarna inte gillar honom. Ludvig har det jobbigt hemma med föräldrar som bråkar hela tiden. Nicolas har just kommit hem från ett år i USA hos sin pappa och har svårt att anpassa sig och har problem med flickvännen.

Den här romanen påminner väldigt mycket om Tillsammans-serien, inte bara för att man får möta gamla bekanta. Upplägget är väldigt likt och det är lite synd att det är så uppenbart att detta bara är första delen. Det kunde ha varit lite mer handling och inte bara en presentation av karaktärerna. Men boken är lättläst och det är inte svårt att engagera sig. Man vill också väldigt gärna läsa vidare för att få veta hur de ska gå för de tre killarna. Jag tycker dessutom att Denise Rudberg skriver mycket bättre ungdomsromaner än vuxenromaner, så jag kommer alldeles säkert att läsa även nästa bok i serien, när den nu kommer.

Finger Lickin' Fifteen

Finger Lickin' Fifteen är den femtonde boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. I den här boken blir Lula ögonvittne till ett mord, en kändiskock blir halshuggen. Mördarna är nu ute efter Lula, som bestämmer sig för att anmäla sig till grilltävlingen som kändiskocken skulle ha deltagit i eftersom hon hoppas att mördarna ska dyka upp där så att hon kan inkassera belöningen på en miljon dollar, tillsammans med Stephanie. Mormor Mazur hjälper också till. Stephanie jobbar också tillsammans med Ranger för att lösa ett antal inbrott i hus som skyddas av Rangeman. Morelli är inte glad över detta, trots att det är slut mellan honom och Stephanie efter ett gräl om jordnötssmör.

Precis som de övriga böckerna i serien erbjöd den här en stund lättsmält underhållning. Jag tycker dock att Fearless Fourteen, som jag läste alldeles innan var en liten aning bättre. Dock kan jag inte jämföra den med någon av de jag läst tidigare eftersom de inte precis fastnar i minnet. I och för sig kommer man ihåg vissa saker, men man vet inte i vilken bok det var. De svenska titlarna, där alla heter något med "byte", hjälper ju också till att göra dem mer anonyma. De engelska titlarna säger i alla fall något om handlingen; den här bokens titel syftar på att man slickar på fingrarna när man äter grillade revbenspjäll.

Fearless Fourteen

Det var ett tag sedan jag läste något av Janet Evanovich, men tidigare har jag läst alla böcker i hennes serie om prisjägaren Stephanie Plum (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp och Lean Mean Thirteen). Fearless Fourteen är, som man kan förstå av namnet, den fjortonde boken i serien.

I den här boken ska Stephanie försöka få tag på en avlägsen kusin till Morelli, men hon försvinner och lämnar dessutom över ansvaret för tonårssonen Mario, eller Zook som han vill bli kallad, på Stephanie. Försvinnandet visar sig vara en kidnappning, vilken har att göra med ett bankrån för många år sedan. Det verkar finnas ett samband mellan Morellis garage och de nio miljoner som stals vid rånet. Stephanie jobbar också extra som body guard åt en kändis tillsammans med Ranger.

Som de övriga böckerna i serien så var den här boken lättläst och rolig. Det är de på svenska också, men de är nog snäppet bättre på engelska eftersom vissa skämt är svåra att översätta till svenska. Och skämten är ju rätt viktiga eftersom hela poängen med att läsa en sådan här bok är att bli road.

The Kill Call

Trots att jag egentligen inte gillar deckare speciellt mycket gillar jag Stephen Booths böcker. Jag var därför rätt säker på att jag skulle gilla The Kill Call, som är den nionde boken med poliserna Diane Fry och Ben Cooper i huvudrollen.

Den här gången hittas ett lik på en ödegård ute på heden. Offret visar sig vara en hästhandlare med lite tvivelaktiga affärer, eftersom han köper hästar som han sedan låter gå till slakt och bli människomat. Spåren leder också till Edendales jaktlag såväl som till deras motståndare. Snart försvinner också offrets affärspartner och sökandet efter honom för Fry och Cooper lite närmare varandra.

Det som gör att jag gillar Booths deckare mer än andra deckare är att karaktärerna känns äkta och att det finns en dynamik mellan dem. I den här boken känns det som att de kommer varandra lite närmare. Jag tyckte dock inte att detta är den bästa av hans böcker. Den var inte speciellt spännande och även om man ville veta hur det skulle gå så kände jag inte att jag vill veta det NU.

Men den är helt klart läsvärd. Jag gillade också att fenomenet rävjakt, som ju fortfarande är ett ganska hett ämne i England, diskuterades. Frys ståndpunkt är ganska lik min egen:
Ben, as far as I'm concerned, the hunt is all about violence. Even if the violence is dressed up i red coats and following an artificial scent, it's still about violence. Basic principle.

Blandat blod

Blandat blod är den första i en planerad släktsaga som ska sträcka sig genom hela Sveriges historia. Förlaget Historiska Media har knutit till sig populära författare som ska skriva varsin del i denna släktsaga och denna första del är skriven av Katarina Mazetti.

Den handlar om båtbyggaren Säbjörn, vars maka Alfdis försvunnit utan förklaring en kall vinternatt lämnat honom och de två sönerna Svarte och Kåre. Bröderna har svårt att hålla sams och söker äventyret på varsitt sätt. Den äldste brodern Svarte beger sig till rusernas rike, där han möter sidenhandlardottern Milka och hon, hennes trälinnor och hennes bror följer med honom tillbaka.

Jag har aldrig tidigare läst något av henne (men jag har sett filmen Grabben i graven bredvid), men jag förväntade mig att hon skulle skriva enkelt och lättläst och det visade sig stämma. Jag gillar att hon använder sig av den typiska lakoniska humorn som är så vanlig i isländska sagor:
Striden blev hård. Främlingarna dök upp ur buskarna runt gården och rusade skriande emot dem från alla håll. Säbjörn och hans män frälste sig så gott de kunde med svärd och huggyxor men det stod snart klart att de var mycket underlägsna till antalet. Skade den skallige föll först, med en genomborrad fiende över sig. 'De är lika många som vildsvinen i skogen!' flämtade han till Säbjörn. 'Jag känner att såret jag fått kommer att ta mig till Valhall innan morgonen. Och där ska jag buda valkyriorna åt er...' 'Det kan behövas, Skade!' flåsade Säbjörn tillbaka. 'För vi är inte mycket flera än håren på ditt huvud!'

Jag gillar själv vikingatiden och jag tycker att Katarina Mazetti plockar ut det viktigaste att berätta om den här tiden. Hon betonar att vikingarna inte var nationalromantiska, mycket på grund av att det inte fanns någon nationalstat och att samhället vid den tiden påverkades av mängder av impulser, kulturella såväl som genetiska.
'Vi nordmän' sade han, 'borde hålla oss för goda för att blanda vårt blod med blåmän och andra! Ska nu detta fortsätta ser vi väl snart ut som troll allihop!' Lilla Grytan rullade med ögonen och trevade efter den lilla kniven i sitt bälte men Säbjörn hejdade henne. För en gång skull vart han riktigt vred på en av sina båtbyggare. 'Så kan bara den tala som hållits hemmavid större delen av livet!' röt han. 'Tror du inte att vi blandat vårt blod med andra folk förr? Nordmän har rest i alla väderstreck och hemför trälinnor och befolkat jorden tillsammans med dem! Det sägs att på Island är var och varannan kvinna rövad från irernas land. Och hade vi inte gjort det utan bara avlat med dem som står oss närmast i släkt skulle vi väl varit som Storködrottens barn allihop! Fånar!'

Hon betonar också kvinnornas starkare ställning i det förkristna samhället och det gillar jag. Jag gillar också skämten om kristendomen, som många gånger fick mig att skratta högt:

'Kristpräster finns det av flera slag, visste du det, moster Arnlög? Några har sänts hit av herrar i Bremen för att göra oss alla till sin sorts kristna. De talar ett språk som kallas latin när de blotar och de knäfaller och dyrkar en gud i Rom som heter påven. Men vi mötte den andra sorten också, de kom österifrån /.../ Nå, de östkristna tyckte inte alls om påven och de talade ett annat språk när de blotade och de berättade mycket och vackert om de stora kyrkorna i Miklagård och deras gud hette patriarken. Och ändå sade de alla med en mun att de hade samma gudar också, en som hette Jesus och kunde gå på vattnet och hans mor som hette Maria och så fanns det någon helig fågel också. Och högst av allesammans var någon som de bara kallade Herren- som om det fanns bara en! /.../ Och båda sorternas präster hade något otyg för sig när de blotade ibland, de sade att de skulle dricka den här Jesus blod och äta hans kött. Jag trodde först att de skulle offra någon av sina trälar och det gjorde mig inte glad att tänka på, men istället låtsades de bara att ölet var blod och brödet var kött. Det borde varit vin, sade de, men då sade jag att kunde de låtsas att ölet var blod kunde de väl låtsas att det var vin?

Den här romanen var lättläst, rolig och underhållande och därför gillade jag den mycket. Den kunde ha varit djupare och gått in mer på historiska detlajer o s v, men jag tycker att den duger bra som en stunds underhållning.

Borta bäst

Jag har tidigare läst Sandor slash Ida och Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors och gillade dem, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Borta bäst på bokrean. Borta bäst handlar om Sylvia, som bor i sin dyra, fina bil på en parkering utanför IKEA. Hon tvättar sig på deras toalett, sover en stund i deras sängar, dricker gratiskaffe och äter upp folks kvarlämnade mat. Medan hon kämpar för att upprätthålla fasaden som välklädd medelklassmänniska får hon stifta bekantskap med en värld som med tiden förändrar hela hennes världsbild.

När man läser romanen undrar man förstås vad som lett fram till att hon blivit hemlös och man vill förstås också läsa vidare för att få veta hur det ska gå för henne. Ändå känns karaktärerna i den här romanen lite platta och jag har lite svårt att känna för Sylvia.

Sara Kadefors skriver dock mycket bra och hon lyckas hålla läsarens intresse uppe, trots de något intetsägande karaktärerna. Mycket beror det på att hon inte invecklar sig i långa, tråkiga förklaringar. Nästan mellan raderna berättar hon Sylivas historia och hon låter läsaren tänka själv. Sådant gillar jag.

Jag är dock inte helt nöjd med slutet. Visst ville jag att romanen skulle sluta bra, men den slutar nästan lite för bra och det gör att slutet inte känns riktigt trovärdigt. Det är också vissa andra delar i romanen som inte heller känns trovärdiga och vissa karaktärer är ganska stereotypa, vilket tyder på att hon inte helt är insatt i det hon skriver om. Det är förstås inte nödvändigt för en författare att vara, men det känns ändå som att den här romanen är tänkt att vara samhällsdebatterande och som sådan tycker jag inte att författaren har lyckats fullt ut. Men det är trots det en bra roman, som är väl värd att läsas.

Oväntat besök på Star Street

Oväntat besök på Star Street är Marian Keyes senaste roman. Berättaren i romanen är någon sorts ande, som allvetande ser allt som händer i huset på Star Street 66 i Dublin. I huset bor Katie, som är PR-chef på en skivbolag. Under henne bor Jan och Andrei, två muskulösa polacker som delar lägenhet med taxichauffören Lydia. I huset bor också den vackre Fionn, som kommit till Dublin för att bli TV-stjärna, hos sin "fostermamma" Jemima och hennes hund Gramse. På bottenvåningen bor Matt och Maeve, som är väldigt kära i varandra samtidigt som de också mår väldigt dåligt.

Personligen har jag väldigt svårt för det övernaturliga och jag hade väldigt svårt att komma in i romanen på grund av det. Jag tycker helt enkelt att det är alldeles för fantasifullt och jag tycker inte att det passar i den här genren. Det var dessutom inte heller speciellt svårt att lista ut vem anden var, så boken var ju väldigt förutsägbar, vilket i och för sig chic lit alltid är.

I mitten var det dock lite mindre "andeberättande" och då kändes romanen betydligt mer läsvärd och jag lyckades engagera mig lite grann i alla fall. I slutet var andens närvaro mer tydlig, men då hände det mer så det gjorde inte lika mycket som i början.

Dock tycker jag ändå att detta är det klart sämsta Marian Keyes har skrivit. Tyvärr måste jag säga att jag tycker att hennes senaste romaner bara blivit sämre och sämre, även om de även har vissa förtjänster. Trots allt så är hennes sämsta romaner bättre än genomsnittet i genren chic lit.

En fröjdefull jul

En fröjdefull jul är den tredje romanen i Viveka Lärns serie om Saltöborna. I denna bok tänker Kabben, ägaren till restaurang Lilla Hunden, hänga sig på julnatten. McFie saknar Sara, som har öppnat hälsokostaffär med Kabbens f d sambo Lotten. Polisen Christer längtar efter Emily, som har åkt till Göteborg för att öppna ett café. Emily saknar dock inte Christer, för hon har fullt upp med att ta emot trånsjuka kunder i sin lägenhet och leka med dockskåp. Emilys pappa rymmer till Grekland med den snart åttioåriga Magdalena Månsson.

Jag har inte så mycket nytt att säga om den här boken som jag inte redan sagt när jag skrev om Midsommarvals och Hummerfesten. Dock är det lite lättare att hålla reda på alla karaktärerna nu när man har "lärt känna" dem lite grann. Men jag tycker fortfarande att de är mer eller mindre osympatiska och jag har svårt att engagera mig i deras liv. Mest tycker jag att stämningen i romanerna är dyster och deprimerade och den humor som jag tyckt mig ana i det lilla jag sett av TV-serien saknas i stort sett helt i romanerna.

Inés min själs älskade

Inés min själs älskade av Isabel Allende handlar om Inés, som själv berättar sin historia för sin styvdotter Isabel på ålderns höst. Inés var en ung sömmerska av enkelt ursprung som gifte sig med en opålitlig man, som lämnade henne för att åka till den Nya Världen. Inés åkte efter för att leta efter sin man, men återfann honom aldrig. Istället blev hon passionerat förälskad i Pedro de Valdivia, som var fältöverste i Francisco Pizarros armé. I tio år levde hon i synd med honom, eftersom han hade en fru hemma i Spanien. Med honom följde hon med för att erövra det territorium som senare skulle bli Chile och hon slogs precis som männen i conquistadorernas armé.

Den här romanen bygger på en verklig person och hennes hjältemodiga insatser och bedrifter skildrades av dåtidens krönikörer, men hon glömdes bort (som så ofta när det gäller kvinnor); i alla fall tills Isabel Allende valde att skriva en roman om henne.

Bitvis tyckte jag att den här romanen var ganska torr och tråkig att läsa, vilket kan bero på att den ibland känns lite som en lärobok. Det beror antagligen på att Isabel Allende lärt sig en hel del under sina efterforskningar och vill ha med lite för mycket fakta som inte egentligen är nödvändig. Men till största delen tyckte jag ändå att detta var en bra roman.

Det är kul att läsa om starka kvinnor som bryter mot traditioner. Jag gillar också romaner som väcker tankar och den här boken väcker en del tankar om vad som är acceptabelt att göra som kvinna. Idag är det naturligtvis inget konstigt med att kvinnor t ex bär byxor, men det finns annat som inte är riktigt accepterat för kvinnor att göra.

Romanen väcker också en hel del tankar om att erövra andra kulturer i tron att den religion/kultur man själv har är den enda rätta:
Det är tradition bland mapuche att fästmannen, med hjälp av sina bröder och vänner, rövar bort den flicka han vill ha, efter vad Felipe berättade för mig. Ibland bryter sig hopen av unga män in flickans hem med våld, binder föräldrarna och bär henner sprattlande med sig, men sedan sonas oförrätten, under förutsättning att flickan är villig, genom att friaren betalar sina blivande svärföräldrar en lämplig ersättning i form av husdjur och andra ägodelar. På så sätt legaliseras äktenskapet. En man kan ha flera hustrur men måste ge var och en lika mycket och behandla dem lika. Ofta gifter han sig med två eller flera systrar för att inte skilja dem åt. González de Marmolejo, som brukade vara med vid mina lektioner i mapudungu, förklarade för Felipe att denna omåttliga lasbarhet var ett mer än tillräckligt bevis för att Djävulen bodde bland mapuche, som i brist på dopets heliga vatten skulle komma att halstras på helvetets eld. Pojken frågade honom då om Djävulen också bodde bland spanjorerna, som tog sig ett dussin indianskor utan att ge ersättning i form av lamor och guanacor till deras föräldrar som sig bör, och som dessutom slog dem, inte behandlade alla lika och bytte ut dem mot andra när de så behagade. Kanske skulle spanjorer och mapuche mötas i helvetet, där de skulle fortsätta att slå ihjäl varandra i all evighet, framkastade han. Jag blev tvungen att hastigt snubbla ut ur rummet för att inte skratta rakt i det skäggiga ansiktet på den ärevördige prästen.

Hummerfesten

Hummerfesten är den andra delen i Viveka Lärns serie om Saltöborna. Som titeln antyder är det nu höst på Saltön och det är dags för den årliga hummerfesten. I år kommer det dock att bli förändringar eftersom hamnmagasinet är uthyrt till Johannas son och hans pojkvän. Johanna själv har planer för henne själv och Blomgren, trots att han har återförenats med sin fru Emily. Den unga änkan Sara har flyttat in med sin passion, den pensionerade McFie, men går ändå på dejt med Ambassadören, baddräktsdesignern Philip.

Eftersom det är samma huvudpersoner i den här romanen som i Midsommarvals tycker jag att det är alldeles för många karaktärer. Lite mysko är det också att en av karaktärererna heter olika i de båda romanerna- i den första kallas han Kabbe och i den andra kallas han Kabben. Inte speciellt stor skillnad i och för sig, men inkonsekvensen retar mig lite grann. Jag tycker fortfarande att alla karaktärer är mer eller mindre osympatiska och de känns inte alls trovärdiga.

Handlingen i den här romanen är lika oengagerande som i den förra, även om vissa personers handlingar intresserar mig lite mer än andra, t ex Emilys romans med polisen Christer och Saras flirt med Philip (som jag för övrigt tycker mycket bättre om än den gamla enstöriga gubben McFie). Men det var ändå segt att ta sig igenom den här romanen och jag orkade inte läsa långa stunder åt gången för att jag blev för uttråkad.

Midsommarvals

Jag köpte Midsommarvals och de efterföljande romanerna i serien om Saltön av Viveka Lärn på bokrean. Jag har sett något avsnitt av TV-serien och tyckte att den verkade lite smårolig, så jag antog att romanerna skulle vara lite roliga också men tyvärr blev jag besviken på den punkten.

Midsommarvals handlar om människorna på Saltön och deras midsommarfirande. Den unga änkan Sara kommer till Saltön för att hon vill ha miljöombyte efter makens död, men hon har svårt att komma undan uppvaktande kavaljerer. Sara själv är mest intresserad av den mycket äldre McFie. Hon hyr ett rum av Johanna, som är ensamstående mamma till en hemmaboende son i trettioårsåldern. Direktör Månson och hans mycket unga fru Kristina har äktenskapsproblem, liksom tobakshandlaren Blomgren, vars fru Emily lämnar honom för att bosätta sig i bilen och inleda en affär med den cykelsemestrande adjunkten Ragnar.

Och detta är bara några av de personer som romanen handlar om. Min uppfattning är att det är alldeles för många karaktärer och det gör att det blir svårt att få sammanhang i romanen. Dessutom tycker jag illa om de flesta karaktärerna och har svårt att engagera mig i deras öde. Jag tycker också att handlingen är rätt ointressant, eftersom det i stort sett inte händer något.

En flicka som kallas Alice

En flicka som kallas Alice av Kristin Hannah utspelar sig i den lilla staden Rain Valley där en liten flicka plötsligt dyker upp ur de djupa skogarna. Hon är undernärd, skräckslagen och aggressiv. Hon är omöjlig att få kontakt med och ingen verkar veta vem hon är. Polisen som fann flickan har en syster som en barnpsykiatriker och trots att hennes karriär skadats av en skandal får hon i uppdrag att ta reda på vem flickan är. Sakta men säkert gör de framsteg med flickan, som de kallar för Alice, när en man plötsligt dyker upp och säger sig vara hennes far.

Handligen i den här romanen är väldigt förutsägbar (påminner bitvis om en Harlekinroman), men som lättsmält underhållning fungerar den alldeles utmärkt. Den är lagom spännande, romantisk och intressant för att hålla kvar läsarens intresse. Den lyckas dock inte gå på djupet med den psykologiska biten i att behandla mutism hos barn (där tycker jag att Torey Haydens böcker är helt överlägsna!).

Men som sagt, som lättsmält underhållning kan jag verkligen rekommendera denna roman.

Boktjuven

Nu har jag läst Boktjuven av Markus Zusak. Jag fastnade för omslaget när jag såg den i bokhandeln, gillade det jag läste på baksidan och köpte den. Och det ångrar jag verkligen inte. Romanens berättare är Döden och den handlar om nioåriga Liesel Meminger, som lever i Tyskland under andra världskriget. Hon bor i fosterfamilj hos den barska Rosa och den snälla Hans Hubermann. Hennes föräldrar har tagits till koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv och stjäl både från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek. Hon läser högt för grannarna när de sitter i skyddsrummet och hon läser också för Max, den judiske man som de håller gömd i källaren.

Jag älskade den här romanen och jag fastnade för den på första sidan. Jag gillar verkligen sättet den är skriven på. Att ha Döden som berättare känns verkligen helt rätt och är dessutom en originell idé. Språket är bitvis poetiskt och bitvis komiskt. Jag gillar också att författaren väljer att lägga in illustrationer i romanen; det gör att den känns mer levande och trovärdig. Att den är tydligt indelad i delar och i ganska korta kapitel i varje del tycker jag också om.

Den här romanen är inte bara mycket välskriven; den handlar också om ett viktigt ämne, andra världskriget. Det som gör den så bra tror jag är att den inte bara handlar om offren för nazisterna- det har man ju läst om i många andra romaner- utan att den handlar om människor som faktiskt vågade tänka själva och låta bli att lyda. Jag uppskattar också att Markus Zusak visar att allt faktiskt inte är svart eller vitt, gott eller ont. Det fanns nazister som visserligen inte gjorde motstånd, men som inte heller var onda.

Boktjuven liknar inte någon annan roman jag läst, samtidigt som den påminner om många andra romaner jag har läst. Slutet är på sätt och vis både sorgligt och lyckligt och det känns helt rätt eftersom man inser att en sådan historia som utspelar sig i andra världskrigets Tyskland inte kan sluta odelat lyckligt. Den här romanen är kanske framför allt en roman om ordets makt. Zusak låter med sitt poetiska språk orden ta en fysisk form i romanen, men den betonar också ordens betydelse för nazismens framgång. I slutet av romanen säger Liesel:

Jag har hatat orden och
jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt.

Det har hon (eller rättare sagt Markus Zusak).

Innan jag dör

Innan jag dör av Jenny Downham handlar om 16-åriga Tessa som är döende i leukemi. Hon tycker att det är så mycket hon inte har hunnit göra i sitt liv så hon skriver en lista över sånt som hon vill göra och uppleva innan hon dör- ligga med en kille, köra bil, bryta mot lagen, prova droger m m. Till sin hjälp har hon sin bästa kompis Zoey.

Den här romanen var enkelt skriven och lättläst och väldigt gripande. Jag var faktiskt lite tveksam till om jag skulle gilla den, eftersom konceptet inte alls kändes nytt och intressant, men trots allt gillade jag den. Relationerna och känslorna känns på något sätt äkta.

Konstigt nog handlar den här romanen lika mycket om livsbejakande som om döden och jag tror att det är det som gör den så bra. Visst grät jag en del när jag läste den, men mitt i all sorg finns också hopp, kärlek och glädje.

Den jag ville ha

Den jag ville ha av Sheila O'Flanagan handlar om Darcy, som en dag får en inbjudan till ett bröllop. Det är hennes f d bästa kompis Nieve som ska gifta sig med Aidan, som en gång var Darcys pojkvän. Darcys och Nieves vänskap tog slut när Nieve stal Aidan från Darcy och med bröllopsinbjudan vill Nieve sluta fred. Men Darcy har inga planer på att förlåta- hon har hämnd i sikte.

Det här är en chic lit-roman om vänskap, svek och verklig kärlek och som sådan är den underhållande. Och som underhållning var den här romanen helt okej. Den var lättläst och jag läste nästan ut den på en natt när jag jobbade. Jag tyckte i och för sig att den var lite för lång och bitvis tjatig och lite tråkig, speciellt för att huvudpersonernas yrkesliv får alldeles för stor betydelse.

Sheila O'Flanagan är en irländsk chic lit-författare så det är förstås svårt att inte jämföra henne med en annan irländsk chic lit-författare, Marian Keyes. Enligt min mening når hon inte upp till Keyes nivå när Keyes är som bäst. Dock tycker jag att Marian Keyes två senaste romaner Anybody out there? och This charming man, inte heller når upp till Keyes nivå. Jämfört med dem är den här romanen ungefär lika bra, men Keyes tidigare romaner är betydligt bättre.

Den brinnande flickan

Den brinnande flickan av Mark Billingham handlar om polisen Tom Thorne som hjälper en gammal bekant att utreda ett gammalt brott. För 20 år sedan satte någon eld på en flicka på en internatskola och en man döms för dådet. Carol Chamberlain som var ansvarig för utredningen då, men som nu är pensionerad, har fått meddelanden som tyder på att de har fått tag på fel gärningsman. Deras efterforskningar drar dem in i en värld av organiserad brottslighet.

Som bekant är deckare inte min favoritgenre. Jag har dock läst några deckare som jag har tyckt varit riktigt bra, men detta är inte en av dem. Jag har svårt att engagera mig både historien och huvudpersonerna. Historien är inte särskilt engagerande och om jag hade orkat läsa hela baksidestexten tills organiserad brottslighet nämndes så hade jag aldrig köpt boken. Jag gillar nämligen inte alls böcker eller filmer som handlar om organiserad brottslighet. Jag tycker helt enkelt inte att det är spännande. Det var också ganska mycket våld i boken och det gillar jag inte heller.

Det är väldigt vanligt i deckare att karaktärerna kallas vid efternamn och det stör mig väldigt mycket. I den här boken upplevde jag att det var extremt många efternamn. Karaktärerna var också hopplöst stereotypa och tråkiga. Man får inte veta något om ens huvudpersonens tankar och känslor och man får i stort sett inte veta något alls om hans privatliv. Jag gillade inte alls den här boken och jag kommer nog inte att läsa fler böcker av Mark Billingham.

14 år till salu

14 år till salu av Caroline Engvall har undertiteln En skakande svensk historia och det stämmer ganska bra. Boken är en verklighetsbaserad berättelse om 14-åriga Tessan som en kväll blir våldtagen av en jämnårig kill när hon är på väg hem från stallet. Hon tar på sig skulden för våldtäkten och börjar må allt sämre. När en kompis föreslår att de ska börja sälja sex via nätet för att tjäna pengar tvekar hon inte. Tessan hamnar i en ond cirkel av självförnedring och prostitution och klarar inte att ta sig ur det själv.

Det här är en viktig bok på så vis att den belyser ett verkligt problem i dagens samhälle. Kanske främst för att Tessan är en så "vanlig" tonårstjej. Hon har en bra familj och en trygg uppväxt, hon är duktig i skolan och håller på med hästar på fritiden. På många sätt påminner Tessan om mig själv som yngre. Jag tror att det är viktigt att visa att det inte bara är barn med dåliga uppväxtförhållanden som hamnar i prostitution, utan att det kan hända vem som helst.

Det som är lite tråkigt med boken är att den inte är speciellt bra skriven. Jag har träffat gymnasieelever som skriver bättre än Caroline Engvall. Men detta är trots allt en bok där innehållet är viktigare än formen. Jag kan mycket väl tänka mig att den här boken kan användas i undervisningen på högstadiet och gymnasiet, men kanske är det ännu viktigare att föräldrar och andra vuxna läser den.

Jag gillar inte heller riktigt att vissa stycken är skrivna i kursiv stil och andra inte. Det finns ingen riktigt anledning till det. Dessutom upprepas vissa saker och det känns lite irriterande, liksom att vissa saker inte får någon förklaring. Till exempel förstår jag aldrig varför den man som utnyttjar henne mest följer också dyker upp i Piteå efter att hon har flyttat dit. Det är också vissa saker som inte riktigt stämmer överens. Historien är säkert sann, men dessa frågetecken kan göra att läsaren tvivlar på sanningshalten och det vore ju synd eftersom detta är en sådan viktig bok.

Natasha och historien

Natasha och historien av Elena Lappin handlar om Natasha som bor i London med sin man Tim och dottern Erica. Hon är redaktör på en judisk tidskrift, The Nose och när tidningen får en stor summa pengar av en gammal tysk man får hon i uppdrag att ta reda på varför han vill skänka pengarna. När hon börjar rota i hans förflutna upptäcker hon hemligheter som hennes egen mor aldrig velat berätta.

Den här boken är bitvis spännande och man vill verkligen läsa vidare för att få veta vad det är för hemligheter som Hoffman, den f d redaktören Held och hennes mamma har. Men bitvis är den också lite långtråkig och i början hade jag lite svårt att komma in i den.

Boken var också lite rolig på vissa ställen:
'Somliga här kanske anser att Natashas beslut att ägna ett helt nummer av tidskriften åt temat 'Judar och kriminaliet' är en smula oklokt, men då kan jag upplysa er om att problemet är betydligt-betydligt- allvarligare än så. Jag talar om pengar, eller snarare brist på pengar. För att gå rakt på sak', sa han segervisst, 'så har vi gjort slut på hela årsbudgeten.' /.../ 'Tyvärr har Natasha överskridit portobudgeten', fortsatte Sussman, med tolv och trettionio, alltsa en och tjugoen mer än förra månaden. Detta utgör en årlig ökning på närmare åttahundra procent. Trots att jag upprepade gånger har begärt att bli rådfrågad före avsändandet av redaktionell post har så inte skett. Resultatet är- konkurs. Eller fördömt nära en sådan.'

Bitvis var den här romanen ganska bra, men på det stora hela kan jag inte tycka att den var mer än medelmåttig. Den lyckas ju inte vara spännande och intressant rakt igenom och den är inte tillräckligt humoristisk eller välskriven för att jag ska kunna bortse från de tråkigare bitarna.