Inés min själs älskade

Inés min själs älskade av Isabel Allende handlar om Inés, som själv berättar sin historia för sin styvdotter Isabel på ålderns höst. Inés var en ung sömmerska av enkelt ursprung som gifte sig med en opålitlig man, som lämnade henne för att åka till den Nya Världen. Inés åkte efter för att leta efter sin man, men återfann honom aldrig. Istället blev hon passionerat förälskad i Pedro de Valdivia, som var fältöverste i Francisco Pizarros armé. I tio år levde hon i synd med honom, eftersom han hade en fru hemma i Spanien. Med honom följde hon med för att erövra det territorium som senare skulle bli Chile och hon slogs precis som männen i conquistadorernas armé.

Den här romanen bygger på en verklig person och hennes hjältemodiga insatser och bedrifter skildrades av dåtidens krönikörer, men hon glömdes bort (som så ofta när det gäller kvinnor); i alla fall tills Isabel Allende valde att skriva en roman om henne.

Bitvis tyckte jag att den här romanen var ganska torr och tråkig att läsa, vilket kan bero på att den ibland känns lite som en lärobok. Det beror antagligen på att Isabel Allende lärt sig en hel del under sina efterforskningar och vill ha med lite för mycket fakta som inte egentligen är nödvändig. Men till största delen tyckte jag ändå att detta var en bra roman.

Det är kul att läsa om starka kvinnor som bryter mot traditioner. Jag gillar också romaner som väcker tankar och den här boken väcker en del tankar om vad som är acceptabelt att göra som kvinna. Idag är det naturligtvis inget konstigt med att kvinnor t ex bär byxor, men det finns annat som inte är riktigt accepterat för kvinnor att göra.

Romanen väcker också en hel del tankar om att erövra andra kulturer i tron att den religion/kultur man själv har är den enda rätta:
Det är tradition bland mapuche att fästmannen, med hjälp av sina bröder och vänner, rövar bort den flicka han vill ha, efter vad Felipe berättade för mig. Ibland bryter sig hopen av unga män in flickans hem med våld, binder föräldrarna och bär henner sprattlande med sig, men sedan sonas oförrätten, under förutsättning att flickan är villig, genom att friaren betalar sina blivande svärföräldrar en lämplig ersättning i form av husdjur och andra ägodelar. På så sätt legaliseras äktenskapet. En man kan ha flera hustrur men måste ge var och en lika mycket och behandla dem lika. Ofta gifter han sig med två eller flera systrar för att inte skilja dem åt. González de Marmolejo, som brukade vara med vid mina lektioner i mapudungu, förklarade för Felipe att denna omåttliga lasbarhet var ett mer än tillräckligt bevis för att Djävulen bodde bland mapuche, som i brist på dopets heliga vatten skulle komma att halstras på helvetets eld. Pojken frågade honom då om Djävulen också bodde bland spanjorerna, som tog sig ett dussin indianskor utan att ge ersättning i form av lamor och guanacor till deras föräldrar som sig bör, och som dessutom slog dem, inte behandlade alla lika och bytte ut dem mot andra när de så behagade. Kanske skulle spanjorer och mapuche mötas i helvetet, där de skulle fortsätta att slå ihjäl varandra i all evighet, framkastade han. Jag blev tvungen att hastigt snubbla ut ur rummet för att inte skratta rakt i det skäggiga ansiktet på den ärevördige prästen.