Blandat blod

Blandat blod är den första i en planerad släktsaga som ska sträcka sig genom hela Sveriges historia. Förlaget Historiska Media har knutit till sig populära författare som ska skriva varsin del i denna släktsaga och denna första del är skriven av Katarina Mazetti.

Den handlar om båtbyggaren Säbjörn, vars maka Alfdis försvunnit utan förklaring en kall vinternatt lämnat honom och de två sönerna Svarte och Kåre. Bröderna har svårt att hålla sams och söker äventyret på varsitt sätt. Den äldste brodern Svarte beger sig till rusernas rike, där han möter sidenhandlardottern Milka och hon, hennes trälinnor och hennes bror följer med honom tillbaka.

Jag har aldrig tidigare läst något av henne (men jag har sett filmen Grabben i graven bredvid), men jag förväntade mig att hon skulle skriva enkelt och lättläst och det visade sig stämma. Jag gillar att hon använder sig av den typiska lakoniska humorn som är så vanlig i isländska sagor:
Striden blev hård. Främlingarna dök upp ur buskarna runt gården och rusade skriande emot dem från alla håll. Säbjörn och hans män frälste sig så gott de kunde med svärd och huggyxor men det stod snart klart att de var mycket underlägsna till antalet. Skade den skallige föll först, med en genomborrad fiende över sig. 'De är lika många som vildsvinen i skogen!' flämtade han till Säbjörn. 'Jag känner att såret jag fått kommer att ta mig till Valhall innan morgonen. Och där ska jag buda valkyriorna åt er...' 'Det kan behövas, Skade!' flåsade Säbjörn tillbaka. 'För vi är inte mycket flera än håren på ditt huvud!'

Jag gillar själv vikingatiden och jag tycker att Katarina Mazetti plockar ut det viktigaste att berätta om den här tiden. Hon betonar att vikingarna inte var nationalromantiska, mycket på grund av att det inte fanns någon nationalstat och att samhället vid den tiden påverkades av mängder av impulser, kulturella såväl som genetiska.
'Vi nordmän' sade han, 'borde hålla oss för goda för att blanda vårt blod med blåmän och andra! Ska nu detta fortsätta ser vi väl snart ut som troll allihop!' Lilla Grytan rullade med ögonen och trevade efter den lilla kniven i sitt bälte men Säbjörn hejdade henne. För en gång skull vart han riktigt vred på en av sina båtbyggare. 'Så kan bara den tala som hållits hemmavid större delen av livet!' röt han. 'Tror du inte att vi blandat vårt blod med andra folk förr? Nordmän har rest i alla väderstreck och hemför trälinnor och befolkat jorden tillsammans med dem! Det sägs att på Island är var och varannan kvinna rövad från irernas land. Och hade vi inte gjort det utan bara avlat med dem som står oss närmast i släkt skulle vi väl varit som Storködrottens barn allihop! Fånar!'

Hon betonar också kvinnornas starkare ställning i det förkristna samhället och det gillar jag. Jag gillar också skämten om kristendomen, som många gånger fick mig att skratta högt:

'Kristpräster finns det av flera slag, visste du det, moster Arnlög? Några har sänts hit av herrar i Bremen för att göra oss alla till sin sorts kristna. De talar ett språk som kallas latin när de blotar och de knäfaller och dyrkar en gud i Rom som heter påven. Men vi mötte den andra sorten också, de kom österifrån /.../ Nå, de östkristna tyckte inte alls om påven och de talade ett annat språk när de blotade och de berättade mycket och vackert om de stora kyrkorna i Miklagård och deras gud hette patriarken. Och ändå sade de alla med en mun att de hade samma gudar också, en som hette Jesus och kunde gå på vattnet och hans mor som hette Maria och så fanns det någon helig fågel också. Och högst av allesammans var någon som de bara kallade Herren- som om det fanns bara en! /.../ Och båda sorternas präster hade något otyg för sig när de blotade ibland, de sade att de skulle dricka den här Jesus blod och äta hans kött. Jag trodde först att de skulle offra någon av sina trälar och det gjorde mig inte glad att tänka på, men istället låtsades de bara att ölet var blod och brödet var kött. Det borde varit vin, sade de, men då sade jag att kunde de låtsas att ölet var blod kunde de väl låtsas att det var vin?

Den här romanen var lättläst, rolig och underhållande och därför gillade jag den mycket. Den kunde ha varit djupare och gått in mer på historiska detlajer o s v, men jag tycker att den duger bra som en stunds underhållning.