Boktjuven

Nu har jag läst Boktjuven av Markus Zusak. Jag fastnade för omslaget när jag såg den i bokhandeln, gillade det jag läste på baksidan och köpte den. Och det ångrar jag verkligen inte. Romanens berättare är Döden och den handlar om nioåriga Liesel Meminger, som lever i Tyskland under andra världskriget. Hon bor i fosterfamilj hos den barska Rosa och den snälla Hans Hubermann. Hennes föräldrar har tagits till koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv och stjäl både från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek. Hon läser högt för grannarna när de sitter i skyddsrummet och hon läser också för Max, den judiske man som de håller gömd i källaren.

Jag älskade den här romanen och jag fastnade för den på första sidan. Jag gillar verkligen sättet den är skriven på. Att ha Döden som berättare känns verkligen helt rätt och är dessutom en originell idé. Språket är bitvis poetiskt och bitvis komiskt. Jag gillar också att författaren väljer att lägga in illustrationer i romanen; det gör att den känns mer levande och trovärdig. Att den är tydligt indelad i delar och i ganska korta kapitel i varje del tycker jag också om.

Den här romanen är inte bara mycket välskriven; den handlar också om ett viktigt ämne, andra världskriget. Det som gör den så bra tror jag är att den inte bara handlar om offren för nazisterna- det har man ju läst om i många andra romaner- utan att den handlar om människor som faktiskt vågade tänka själva och låta bli att lyda. Jag uppskattar också att Markus Zusak visar att allt faktiskt inte är svart eller vitt, gott eller ont. Det fanns nazister som visserligen inte gjorde motstånd, men som inte heller var onda.

Boktjuven liknar inte någon annan roman jag läst, samtidigt som den påminner om många andra romaner jag har läst. Slutet är på sätt och vis både sorgligt och lyckligt och det känns helt rätt eftersom man inser att en sådan historia som utspelar sig i andra världskrigets Tyskland inte kan sluta odelat lyckligt. Den här romanen är kanske framför allt en roman om ordets makt. Zusak låter med sitt poetiska språk orden ta en fysisk form i romanen, men den betonar också ordens betydelse för nazismens framgång. I slutet av romanen säger Liesel:

Jag har hatat orden och
jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt.

Det har hon (eller rättare sagt Markus Zusak).