S som i syster

S som i syster av Nina Wähä handlar om systrarna Isabel och Paola. Berättaren i boken är Isabel och hon är den äldsta systern. Det är mycket bråk i familjen och flickorna får till slut fatta beslutet att föräldrarna ska skiljas. Pappan tar Isabel med sig, medan mamman tar Paola. Pappan tar Isabel med sig till olika kvinnor ända tills han förolyckas. Då får hon komma tillbaka till mamman och systern. Boken handlar om flickorna som barn, ungdomar och unga vuxna. Den handlar också om identitetssökande, kärleksproblem och missbruk.

Men trots detta är bokens handling väldigt tunn. Det känns egentligen inte som att författaren har något att berätta, och det som berättas hade man kunnat berätta på bara några få sidor. Boken är inte kronologiskt skriven och det som berättas berättas väldigt vagt så att man som läsare måste gissa sig till vad som händer eller har hänt eller kommer att hända. Det skulle kunna vara ett intressant grepp av författaren, men i det här fallet känns det mest som att det är till för att dölja att det egentligen inte finns någon särskilt intressant historia att berätta.

Resten av boken är bara språk. För rent språkligt är den här boken väldigt bra. Språket är poetiskt och innehåller en del intressanta grepp. Exempelvis så känns språket ibland mest som tankar: Tog mig drog mig hårt i armen och ombord på bussen tunnelbanan. Bitvis är språket vackert, men ibland blir det nästan lite väl mycket av det goda och det känns mest tillgjort.

Hela boken känns mest som lösryckta delar som godtyckligt satts ihop till en roman. Det finns en röd tråd i den, men det blir ofta knutar på den och ibland går den av. Det verkar som att meningen med hela boken är att inte berätta något eftersom författaren gör allting så krångligt. Om man tycket att ett vackert språk är det som gör en roman bra så kan jag rekommendera S som i syster, men om man vill ha lite mer substans i handlingen så bör man leta efter en annan bok.

Kupa

Kupa är Marie Norins debutroman, men hon har tidigare givit ut några poesisamlingar. Jag har dock inte läst något av henne tidigare. Det namnlösa berättarjaget i den här berättelsen befinner sig i ett hus någonstans nära kusten och ska utföra någon form av skrivuppgift för en person som kallas madam. I huset finns också tjänaren herr O. Men det går dåligt med arbetet. Vädret är jobbigt; först är det tryckande hetta och därefter ihållande ösregn och berättarjaget störs ständigt av en radio. Berättarjaget blir också allt mer skadad, från att ha lite värk i ena foten till att bli helt sängliggande.

Författaren är väldigt skicklig på att skapa stämning. Man kan nästan känna den tryckande hettan och kan nästan känna hur det börjar klia när berättarjaget drabbas av klåda. Romanen är väldigt kort, mindre än 100 sidor, och det kanske också är det som gör att författaren verkligen lyckas skapa stämningen så väl. Romanen känns mycket intensiv och ganska otäck, fast den egentligen inte är det. Det som gör att den känns otäck och skrämmande är förmodligen ovissheten om vad som pågår. Man vet knappt någonting om personerna eller platsen eller vad de gör där; det enda man får är små antydningar och ledtrådar.

Exempelvis vet man nästan ingenting om berättarjaget. Jag var t ex helt säker på att berättarjaget var en kvinna (varför vet jag dock inte), men det avslöjas faktiskt att berättarjaget är en man. Man vet inte varför berättarjaget är i huset eller vad han ska göra där, men man kan gissa sig till att han ska skriva madams memoarer.

Romanen känns väldigt tidlös, eftersom man inte kan gissa sig till när den utspelar sig, förutom att man vet att det är någon gång efter det att radion uppfunnits, eftersom en radio spelar stor roll i romanen. Käraktärerna är också lite otäcka eftersom de inte lyssnar på varandra och just kommunikationssvårigheter är ett stort tema i romanen.

Den här romanen ger en känsla av oro och den känslan stannar kvar efter att man läst färdigt (vilket går ganska fort eftersom detta är en kort roman på mindre än 100 sidor). Jag drömde mardrömmar på natten efter att jag hade läst ut den och även om drömmarna inte direkt hade med romanens handling att göra så är jag ganska säker på att drömmarna berodde på romanen. Det är förstås inte roligt att drömma mardrömmar, men jag tycker ändå att det ger ett gott betyg åt romanen.

Emma vem är du?

Emma vem är du? av Calle Ljungström är en udda roman. Det är en kärlekshistoria som handlar om Calle som söker efter Emma. Emma finns bara i fantasin, men hon är fin tänker Kalle. (citat från barnprogrammet Kalles klätterträd, för dem som inte vet det). Emma är alltså en sorts låtsaskompis till Calle, och som ett projekt på Konstfack bestämmer sig Calle för att hitta Emma. Han söker överallt- på stadsbiblioteket, på modellagenturer, i tidningen City, på Spraydate och han åker till och med till Verona för att hitta Emma.

Den här romanen är Calle Ljungströms examensarbete från Konstfack och den börjar med Calles dagboksanteckningar om hur han påbörjade projektet. Nästa del, som också är romanens största del, består av korrespondens från Spraydate mellan Calle och olika Emmor och sista delen består av foton som Calle tagit under projektet.

Jag tyckte att det här var en väldigt gullig liten roman. Eftersom jag gillade Kalles klätterträd så gillade jag idén att Calle söker efter Emma. Många av fotografierna är väldigt vackra. Det var också bra med dagboksanteckningarna i början för att man skulle förstå lite mer av vad projektet gick ut på. Men jag gillade inte meddelandena från Spraydate särskilt mycket, eftersom de var rätt röriga och svåra att läsa.

Men på det stora hela var detta som sagt en gullig roman och eftersom den inte är så lång så gör det inte så mycket att den bitvis är jobbig att läsa (det är förresten kanske bara jag som tycker så eftersom jag aldrig hänger på dylika sajter?).

80 romaner för den som har bråttom

Eftersom jag har haft mycket att göra med att planera lektioner under praktiken så har jag inte hunnit läsa så mycket den här veckan. Så när jag hittade 80 romaner för dig som har bråttom av Henrik Lange på biblioteket kunde jag inte låta bli att låna den. Ett tag var jag osäker på om jag skulle skriva om den i bloggen, eftersom den egentligen inte är en roman, men jag gillade den så mycket att jag ändå ville skriva om den.

Som man kan förstå av titeln så är boken en kortfattad resumé av 80 mer eller mindre kända romaner, som esempelvis Sagan om ringen, Odyssén, Da Vinci-koden, Den gamle och havet, God natt Alfons Åberg, Bröderna Lejonhjärta, 1984, Möss och människor, Flugornas herre och Mörkrets hjärta m fl. Sammanfattningen av romanen är gjord i serieform med fyra rutor. Den första presenterar titeln och de följande tre sammanfattar början, mitten och slutet.

Så här ser Sagan om ringen ut i Henrik Langes version:

Jag tycker att hela idén med den här boken är fantastisk rolig. Men jag håller inte med om att det skulle vara en bok för dem som inte har tid att läsa, men som ändå vill vara med i diskussioner, som författaren, antagligen skämtsamt, skriver i förordet. För att man verkligen ska kunna uppskatta den här boken bör man ha kännedom om verken, för det är igenkänningsfaktorn som gör att det blir roligt. Lange är otroligt duktig på att hitta kärnan i romanerna han ritar.

Jag hade i alla fall väldigt roligt när jag läste den här och även om jag inte hade läst alla böcker han ritar och skriver om så får jag lust att läsa dem för att sedan jämföra med hans seriestrip.

Döden på Rotaryklubben

Av titeln på den här boken kan man nästan gissa sig till att jag återigen håller på att läsa de gamla böcker jag har ståendes i hyllan. Döden på Rotaryklubben är skriven av Nils Hövenmark, som tydligen (enligt omslagets insida) var ett stjärnskott på deckarhimlen under 70-talet. När han började skriva deckare introducerade han en helt ny typ- den trovärdiga kriminalromanen i vardagsmiljö. Han är norrlänning och det var också i norrländsk miljö han lät sina böcker utspela sig. Det märks i den här romanen.

Döden på Rotaryklubben handlar om mordet på Kalle By, eller Karl Teodor Byström som han egentligen heter. Han hittas ihälfrusen under mystiska omständigheter. Han är inte precis sörjd och saknad bland folket i den norrländska byn Svartsele, eftersom han var alkoholist och inte särskilt trevlig. Men hans död väcker ändå uppståndelse när det står klart att det måste vara någon inom Rotaryklubben som är mördaren.

Den här romanen var ganska kort och väldigt lättläst. Jag gjorde en gång en undersökning om svenska språkets förändring genom tiderna och just under 70-talet förenklades språket väldigt mycket genom bl a kortare meningar. Det märks tydligt i den här boken, där meningarna ofta är så korta att det inte ens är fullständiga. Det irriterar mig lite grann, men eftersom det ändå är skönlitteratur så accepterar jag att den inte är grammatiskt korrekt.

Jag hade dock lite svårt att få upp intresset för den här deckaren och jag blev aldrig riktigt intresserad av att ta reda på vem som var Kalle Bys mördare. Jag tyckte också att det var lite väl många karaktärer att hålla reda på (trots att det fanns en "rollista" på första sidan). På det stora hela tyckte jag att boken var lite för tunn- det var för lite personbeskrivningar, för lite miljöbeskrivningar och för lite spänning och action. Fast på 70-talet var det kanske tillräckligt spännande med en kort biljakt på slutet. Det jag gillar är dock att det inte avslöjas vem mördaren är förrän alldeles på slutet. Jag tycker ofta att det är tråkigt med deckare där man får veta vem mördaren är redan tidigt i berättelsen.

Jag kunde inte heller låta bli att tänka på genusperpektivet i den här romanen (man har ju blivit itutad detta med genus under hela lärarutbildningen). Det förekommer väldigt många olika karaktärer som är viktiga för berättelsen, men av dessa är bara två kvinnor. Den ena är en gift hemmafru och den andra en ung sjuksköterska. Hela tonen i romanen är också väldigt "manlig" och utspelar sig i manliga miljöer som t ex Rotaryklubben. Det nämns också i början av romanen att kvinnor inte är särskilt välkomna där, när det diskuteras ifall kvinnorna kunde vara intresserade av ett visst föredrag: Rotary är ju en maskulin förening och givetvis vet männen bäst vad kvinnorna inte är intresserade av.

Fast man ska förstås tänka på att samhället såg annorlunda ut 1973, när den här boken skrevs. Det är kanske också det som gör den intressant. Jag tyckte inte att handlingen var särskilt bra, men som ett tidsdokument var den i alla fall lite intressant.

Middlesex

I Middlesex av Jeffrey Eugenides är det den allvetande huvudpersonen Cal som berättar om tre generationer av hans familj och om de händelser som slutligen leder fram till att han blir den h*n blir. Cal föds nämligen som både flicka och pojke på grund av en genetisk kromosomförändring. Omedvetna om att Cal är hermafrodit (eller intersexuell, som är den moderna termen) uppfostras Cal som flickan Calliope, men i tonåren blir Cal pojken och senare mannen Cal.

Redan i början av romanen avslöjas att berättaren är både man och kvinna, då Cal berättar att Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i en operationssal inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974. Det gör inte att man blir mindre nyfiken på att läsa vidare, eftersom man vill veta varför. Senare vill man också veta hur flickan Calliope kommer fram till att hon egentligen är pojken Cal.

Romanen är uppdelad i fyra delar och är nästan fyra olika berättelser. Den första handlar om Cals farmor och farfar och deras flykt från Grekland till USA. Här avgörs också Cal framtida öde. Den andra delen handlar om Cals föräldrar och har förstås också stor betydelse för Cals framtida öde. Det tredje kapitlet handlar om Cal som liten flicka och det fjärde handlar om hur Calliope blir Cal och om hur början av Cals liv som man tar sin början. Genom hela romanen får man också små glimtar av den fyrtioårige Cals liv.

Eftersom romanen sträcker sig över en ganska lång tid- från 20-talet fram till 2000-talet- får man en ganska bra inblick i det amerikanska samhället. Författaren låter sina karaktärer beröras av depressionen, 2:a världskriget, Koreakriget, raskravallerna i Detroit , Vietnamkriget, hippietiden och fram till våra dagar. Eugenides snuddar vid många viktiga frågor om t ex religion, rasism och sexualitet, men går inte in på djupet någonstans. Det tycker jag är synd. Lite samhällskritik kunde ha gjort den här romanen lite extra krydda.


Karaktärerna är bra beskrivna och de flesta känns ganska trovärdiga. Fast jag tycker att det är synd att vissa av karaktärerna som först får ganska stort utrymme sedan försvinner eller faller i glömska för ett tag. Ibland är det förstås naturligt, som t ex att en barndomsvän flyttar, men i den här romanen händer det att ganska viktiga karaktärer försvinner utan att ett ord nämns om dem på väldigt länge och sedan dyker de upp igen som om de aldrig varit "borta".

Det här är en väldigt bra roman och trots att den är ganska tjock så gick den fort och lätt att läsa. Jeffrey Eugenides skriver väldigt bra och jag gillar många av hans litterära grepp, som t ex att skriva ett påstående som sedan följs av ett kolon och därefter kommer en förklaring. Ungefär som i citatet från början av romanen, fast det finns andra ställen i romanen där det har ännu större effekt. Han har också en ganska humoristisk och lättsam ton, vilket gör den lätt att läsa.

Men jag saknar som sagt lite djup i romanen och kanske hade den blivit ännu bättre om författaren fokuserat mer på Calliope/Cal, på arv vs miljö och manligt vs kvinnligt. Jag hade väntat mig att romanen skulle vara en utvecklingsroman snarare än en familjekrönika. Jag irriterade mig också lite på vissa saker som författaren skrev i förbigående om manligt och kvinnligt. Jag motsätter mig inte att det finns genetiska skillnader mellan män och kvinnor, men att det skulle vara att kasta suddgummin i luften och vara påstridig i diskussioner tvivlar jag starkt på.

Jeffrey Eugenides fick Pulitzerpriset för den här romanen 2003 och det är ganska lätt att förstå. Jag tyckte mycket om den här romanen, även om jag nog hade tyckt ännu bättre om den hade varit lite mer fokuserad på Cal och intersexualiteten. Men som sagt så är det här ändå en väldigt bra roman.

Neverwhere

Neverwhere är skriven av Neil Gaiman och handlar om Richard som lever ett helt vanligt liv i London. En kväll när han är på väg till en middag med sin fästmös chef hittar han en skadad ung kvinna som han hjälper. Kvinnan heter Door och hon är förföljd av två mystiska män. Plötsligt befinner sig Richard indragen i en helt annan värld under Londons gator. Där träffar han bl a ängeln Islington, markis de Carabas och svartbröderna. Det är en värld av ondska, lögner och förräderi men också vänskap, hjältemod och kärlek.

Jag läste Anansi Boys för ett tag sedan och det var det som inspirerade mig till att låna även denna bok av samma författare. Helst hade jag velat läsa även denna på engelska, men tyvärr fanns den bara på svenska. Jag är övertygad om att den hade gjort sig mycket bättre på engelska. Nu är ju jag i och för sig sådan att jag översätter själv samtidigt som jag läser och det gör att jag egentligen inte missar så mycket av skämten. Detta sker ganska omedvetet och är inte speciellt krävande för min del, men det skulle ändå kännas bättre att verkligen läsa den på engelska.

Neverwhere når dock inte upp till samma standard som Anansi Boys (och Goda omen). Det kan bero på att den är skriven efter en TV-serie (som i och för sig Neil Gaiman var med och skapade). Jag är av en uppfattningen att boken oftast är bättre än filmen/TV-serien, men det kan ju bli lite annorlunda när boken skrivs i efterhand.

Men det här är absolut ingen dålig bok. Den har många goda kvaliteter. Språkligt är den väldigt bra. Jag uppskattar författarens humor och skrattade högt flera gånger. Jag gillar också intertextualiteten i romanen. Det är omöjligt att inte tänka på Alice i underlandet när man läser Neverwhere, men det finns också referenser till andra verk som exempelvis Macbeth, Trollkarlen från Oz och Bibeln.

Något annat som jag tyckte om var hur författaren använt sig av Londons tunnelbanesystem i romanen. När jag var där la jag märke till vilka fantasieggande namn många stationer har, som t ex Earl's Court, Shepherd's Bush, Knightsbridge och Blackfriars. Det är därför kul att läsa att i Undre London så finns det verkligen herdar i Shepherd's Bush och det finns en Earl som håller hov i en tunnelbanevagn. Lite extra kul är det också att ha varit på många av de ställen som det skrivs om. Exempelvis så var Blackfriars den tunnelbanestation som låg närmast vandrarhemmet jag bodde på, så där har jag varit många gånger.

Trots fantasifullheten i romanen så har den också ett drag av realism och jag tror att det också är en anledning till att jag gillar den. Jag gillar uppenbarligen fantasyromaner som utspelar sig delvis i den verkliga världen och delvis i en parallell fantasivärld, även om jag tidigare inte insett det. Men det verkar ganska självklart nu när jag analyserat saken, eftersom mina favoritromaner i genren är exempelvis Narniaserien och Harry Potter.

Den här boken är välskriven, rolig och fantasieggande och det är därför jag gillar den även om den inte är riktigt lika bra som ovan nämnda böcker av samma författare. Jag kommer absolut att fortsätta att läsa hans böcker, fast i framtiden kommer jag att läsa dem på engelska.

I skydd av mörkret

Stephen Booths sjunde roman heter I skydd av mörkret. I den här romanen inträffar en husbrand som får tragiska konsekvenser då en kvinna och två barn dör. Samtidigt hittas en äldre kvinna skjuten i sitt hem. Vad kan ligga bakom mordet på den mycket tillbakadragna kvinnan? Polisen nystar i varsin ändå och till slut inser man att de båda fallen kan ha ett samband. Ben Cooper och Diane Fry måste den här gången sträcka sin undersökning långt utanför sitt distrikt ända bort till andra sida Europa.

Jag har tidigare läst alla Stephen Booths romaner och trots att jag egentligen inte är särskilt förtjust i deckare så gillar jag hans böcker. Den här tillhör kanske inte en av hans bästa, men den är definitivt läsvärd. Jag skulle kanske ha önskat lite mera spänning i den, men den var i alla fall inte helt förutsägbar (vissa saker kunde man dock gissa sig till).

Det jag gillar mest med Booths romaner är miljö- och personbeskrivningarna. Nu, efter att ha varit i England, känner jag att jag kan uppskatta hans miljöbeskrivningar ännu mer. Nu har jag ju sett med egna ögon hur landskapet ser ut. Även om jag var i Yorkshire och inte i Derbyshire, där romanen utspelar sig, så tror jag att landskapet ser rätt lika ut. Och det är inte utan att man längtar tillbaka dit när det står att Vår pub har frågesport på tisdagkvällarna... Quiz Night på puben (speciellt tisdagskvällarna på Queen's Arms) var ett av mina stora nöjen medan jag var där.

Jag tror att en möjlig förklaring till att jag gillar Stephen Booths romaner är att jag tycker mig läsa mellan raderna att han är en person som tycker om hundar. Endast i den första romanen, Den svarta hunden, har en hund någon betydande roll för handlingen, men hundar nämns i varenda en av hans romaner. Och beskrivningarna av hundarna är ganska precisa, både när det gäller ras och beteende. I den här romanen förekommer också en chokladbrun labrador vid namn Fudge och som i egenskap av brandsökhund gör vikta upptäckter för att föra handlingen vidare. Jag tror inte att alla människor ens känner till att det finns brandsökhundar, så bara den detaljen tyder på ett hundintresse hos författaren.

Jag gillar karaktärerna Ben Cooper och Diane Fry, och kanske speciellt kemin mellan de två. I den här romanen saknar jag dock samspelet, blandningen mellan vänskap och ogillande, mellan dem lite grann. Jag hoppas på mer av det inför nästa roman, som jag med all säkerhet kommer att läsa.

I en klass för sig

I en klass för sig är Curtis Sittenfelds debutroman och den handlar om 14-åriga Lee som börjar på internatskolan Ault. Hon har själv valt att börja där, men när hon väl har börjat har hon svårt att passa in bland de rika ungdomarna. Hon är där på stipendium, vilket hon håller hemligt för att passa in. Men det är svårt och jobbigt att försöka vara någon man inte är. Lee blir lite av en observatör snarare än en deltagare.

Romanen utspelar sig under de fyra år som Lee går på Ault och under den tiden hinner Lee förändras ganska mycket. Ibland är hon inte någon särskilt trevlig person och många gånger suckar jag över de val hon gör. Men det kanske är just det som gör att hon känns så mänsklig. Jag känner också så väl igen mig själv i Lee och även i en del av hennes upplevelse. Bitvis kunde det lika gärna ha varit en beskrivning av en händelse i min ungdom. Därför tror jag att det här är en uppväxtskildring som både vuxna och ungdomar kan känna igen sig i. Det finns också en hel del att diskutera och resonera över.

Det är Lee själv som berättar sin historia, fast ur ett vuxenperspektiv. Det lyser igenom då och då genom att Lee avslöjar saker som ska hända i framtiden. Det är ett grepp som nog inte skulle ha saknats i romanen om det inte funnits där, men eftersom det gör det tycker jag att det i alla fall ibland gör att man reflekterar över saker som man kanske inte annars skulle ha tänkt så mycket på. Exempelvis så resonerar Lee på ett par ställe över vad som kunde ha hänt om hon hade agerat på ett annat sätt och det fick i alla fall mig att reflektera över en del val som jag gjort i livet. Det leder visserligen inte till något eftersom man inte kan göra något ogjort, men det kan i alla fall vara bra att tänka på någon gång ibland.

Att romanens sträcker sig över en ganska lång tid i huvudpersonens liv gör att det inte går att ta med allt som händer personen. Därför kändes den här romanen ibland lite fragmentarisk och den lämnar då och då en del lösa trådar. Det känns ibland mer som enstaka nedslag i en persons liv utan sammanhang med andra händelser. En del av dessa händelser har ingenting att göra med handlingen- att händelser i början av romanen ska leda fram till något i slutet av romanen- men det är naturligtvis relevant om man ser romanen som en utvecklingsroman. Det gör jag och därför störs jag inte så mycket av att det skrivs om en lärare som Lee har problem med under andra året och som sedan försvinner.

När jag hade läst ungefär halva den här romanen tänkte jag att jag önskade att den aldrig skulle ta slut. Men samtidigt så ville jag hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Lee. Jag ville veta hur det skulle gå för henne med vänskapen och kärleken. Kommer hon att få någon riktigt vän? Hur ska det gå med henne och Cross, killen som hon är förälskad i på avstånd? Det var därför svårt att lägga ifrån sig boken, fast jag egentligen inte ville att den skulle ta slut.

När jag väl hade läst ut den upptäckte jag att den inte egentligen tog slut. Den här romanen lämnade efter sig en känsla av obehag, saknad och sorgsenhet. Inte på grund av att den slutar olyckligt eller så; det bara är den känsla som romanen som helhet skapar. Det är ingen trevlig känsla och jag kunde inte direkt börja läsa en ny bok när jag hade läst ut den här. Den var helt enkelt svår att slå ur tankarna och är säkert också svår att glömma i längden. Så trots de känslor den efterlämnade så är detta bland det bästa jag läst på länge.

Murgrönan

Jag har fortfarande en hel del gamla böcker som jag fått och som står och tar upp plats i bokhyllan. Nu har jag läst en av dem, Murgrönan av Mary Stewart. Jag läste ju Kärleksdrycken av samma författare för inte så länge sedan och den tyckte jag rätt bra om och därför hade jag en förhoppning om att också den här skulle vara någorlunda bra. Och kanske var det de låga förväntningarna som gjorde att jag gillade den andra och nu när jag hade lite högre förväntningar så tyckte jag inte lika bra om den.

Den här romanen handlar om en kvinna som kommer till England och möter där Con som först tror att hon är en annan. När hon övertygat honom om att hon inte är Annabel, som han trodde att hon var, övertalar han henne att komma till gården Whitescar och utge sig för att vara Annabel. Allt enligt en plan han har om att få ärva gåden, vilket han annars kanske inte skulle få göra trots att han bott på och skött gården i hela sitt liv. Men det blir lite mer komplicerat än väntat.

I början var jag nyfiken på vad som hade hänt och som lett till att Annabel lämnade gården för åtta år sedan och aldrig hörde av sig igen. Men jag kände samtidigt att jag inte brydde mig särskilt mycket om arvstvisten om vem som skulle få gården och pengarna. Därför blev läsningen inte särskilt engagerad efter att man fått veta varför Annabel stuckit.

Det här skulle vara en romantisk spänningsroman, men jag saknade både spänningen och romantiken. Handlingen var nog tänkt att överraska på några ställen men jag blev inte överraskad eftersom jag redan hade listat ut vissa saker långt innan de avslöjades. Men jag antar att någon som inte läser och ser på film lika mycket som jag kanske skulle bli överraskad. Den här romanen är trots allt skriven 1961, vilket är rätt länge sedan och på den tiden kanske den var tillräckligt spännande och romantisk för att engagera läsarna.

Miljöerna var ganska bra beskrivna, men karaktärerna var platta och ointressanta. Handlingen lyckades trots allt engagera mig emellanåt, speciellt i början, men den lyckades inte hålla mitt intresse uppe genom hela romanen. Det var dock rätt kul med det lite gammelmodiga språket (som förstås inte var gammelmodigt när den skrevs -61), eftersom meningarna var bättre uppbyggda än i många moderna romaner och ordvalet var ibland lite ovanligt, med dagens mått mätt. Exempelvis läser man inte ofta att någon haft sin varelse i huset eller att någon har byxor av korderoj. Tyvärr var dock översättningen rätt dålig. Till exempel tror jag inte att man ens på 60-talet sa att Telefonen går inte när man menar att den inte fungerar.

Nu när jag har läst alla de tre böcker av Mary Stewart som jag haft stående i hyllan med gamla böcker så är jag rätt säker på att jag inte kommer att läsa mer av henne (såvida jag nu inte mot förmodan skulle ärva fler). Den här är inte riktigt min typ av litteratur, även om jag tyckte att Kärleksdrycken var okej.

Anansi Boys

Anansi Boys är skriven av Neil Gaiman och är en fantasyroman som handlar om Fat Charlie som bor i England och snart ska gifta sig med Rosie. Han har ingen kontakt med sin pappa, som han skäms för, men när pappan dör åker han i alla fall till begravningen i Florida. Då får han veta att hans pappa egentligen var en gud och han får också veta att han har en bror. Han tar kontakt med brodern Spider och det innebär att hela hans liv vänds upp och ner.

Såvitt jag kan förstå så är Neil Gaiman en ganska populär fantasyförfattare. Bl a har han skrivit Stardust, som nyligen blivit film. Jag gillade filmen och det var nog mycket därför som jag bestämde mig för att läsa något av honom. Dock insåg jag att jag faktiskt redan läst något som Neil Gaiman åtminstone delvis har skrivit, nämligen Goda omen, som han skrivit tillsammans med Terry Pratchett.

Det är nästan omöjligt att läsa Anansi Boys utan att göra jämförelser med exempelvis Douglas Adams och Terry Pratchett. Den som är bekant med nämnda författare förstår säkert att detta är en väldigt humoristisk roman. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Terry Pratchett, eftersom jag tycker att han ibland anstränger sig för hårt för att roa att det blir på bekostnad av berättelsen. Men Neil Gaiman lyckas både med att få mig att skratta och att berätta en intressant historia. Jag skrattade faktiskt högt flera gångerdet är ett väldigt gott betyg. Det är dock svårt att ge exempel, eftersom det mesta bara är roligt i sitt sammanhang.

Men det finns också andra intertexter i den här romanen. Till exempel så förekommer ett flertal referenser till Shakespeare, bl a i form av ett flertal repliker från Hamlet och den onde i romanen jämförs med Macbeth. Det är något som jag uppskattar och som också gör den väldigt lämplig att använda i undervisning, åtminstone som exempel på att gammal litteratur lever kvar i modern tid.

Jag tycker ofta att fantasy-romaner tenderar att fastna i beskrivningar av den fantasivärld som skapats av författaren och att karaktärerna kommer i skymundan. Men så är det inte i den här romanen, som mestadels utspelar sig i dagens England och USA. Bröderna Charlie och Spider förändras ganska mycket genom hela romanen och man kan nästan se den som en utvecklingsroman. Detta tycker jag är väldigt intressant, just för att det är rätt ovanligt inom genren. Jag gillar också blandningen av fantasi och verklighet; att den utspelar sig i vår vanliga värld fast med magiska inslag. Jag gillar Gaimans sätt att vrida till vanliga saker i världen, vilket också gör att man måste reflektera över saker och ting.

På det stora hela måste jag säga att jag är väldigt positivt överraskad av den här romanen och jag kommer absolut att läsa mer av Neil Gaiman. Om jag har förstått saken rätt så är detta en uppföljare till American Gods, så den är väl den av hans böcker som jag kommer att försöka läsa snarast, även om det blir i omvänd ordning. Dock tror jag inte att det gör så mycket eftersom de är fristående från varandra och jag märkte inte av att det var en uppföljare medan jag läste den.

The Kite Runner

The Kite Runner (Flyga drake) är Khaled Hosseinis debutroman och kommer därför före A thousand splendid suns som jag läste för ett tag sedan. Den här romanen handlar om Amir och Hassan som växer upp tillsammans i Afghanistan. Amir är son till en väl ansedd man och Hassan tillhör tjänstefolket. Amir flyttar som ung vuxen till USA, men återkommer till Afghanistan många år senare. Det är en roman om vänskap, lojalitet, kärlek och svek.

Detta är en väldigt välskriven roman som det är lätt att tycka om. Hassan är en karaktär som det är väldigt lätt att tycka om, precis som Sohrab. Man kan inte heller undgå att tycka om huvudpersonen Amir, trots att han har en del osympatiska drag. Miljöerna, åtminstone miljön i Afghanistan, är väldigt väl beskriven och man kan lätt föreställa sig hur det ser ut.

Det är också intressant att få följa Afghanistans utveckling från ett välmående land till ett land i ruiner efter ett antal krig. Det är en verkligt tragisk historia och är kanske till och med den viktigaste berättelsen i den här romanen. Det var i alla fall det som grep mig mest. Skildringarna av vad talibanernas handlingar, som steningen av ett ungt par, är väldigt realistiska och otäcka.

Början av romanen är rätt bra, om än kanske lite seg ibland. Det är intressant att läsa om Amirs och Hassans barndom och om Amirs flykt från landet. Men mitten av romanen- Amirs tid i USA- känns mest som en transportsträcka fram till den verkliga handlingen och romanen blir inte riktigt bra förrän då.

En sak som jag inte riktigt vet om jag gillar eller inte är att allting upprepas i romanen. Det är svårt att ge exempel på detta utan att avslöja för mycket om handlingen, men exempelvis så återkommer ett ärr på överläppen, våldtäkt, likartade möten, pengar under en madrass m m. Det gör förstås att berättelsen känns lite väl fantastisk och därmed inte riktigt lika trovärdig. Jag antar dock att författaren har ett syfte med detta, men jag lyckas inte riktigt räkna ut vilket detta syfte är.

Jag tror att jag hade tyckt mer om den här romanen om jag inte hade läst A thousand splendid suns först. För jag tycker att den är ännu bättre och dessutom så var Afghanistans historia inte lika ny och okänd för mig tack vare att jag hade läst det redan innan. Hade jag läst romanerna i omvänd ordning kanske The Kite Runner ha känts mer nyskapande och intressant tack vare att jag inte kände till så mycket om landet. Men det är ändå en väldigt bra romane. The Kite Runner har nyligen filmatiserats och jag kommer med alla sannolikhet att se filmen.

Smuts

I natt när jag jobbade började jag läsa Smuts av Katarina Wennstam och läste ut den nu på eftermiddagen. Den handlar om advokaten Jonas Wahl som blir anlitad som TV-kommentator i en traffickinghärva. Han lever ett bra liv, har gott om pengar, en vacker och framgångsrik fru, två trevliga barn och en fin villa och han är en jämställd och bra äkta make och far. Men allt är inte så bra som det verkar; han bär på en stor hemlighet och allt börjar komma upp till ytan i och med denna rättegång.

Den här romanen var väldigt lättläst. Som vanligt uppskattar jag när kapitlen är korta, för det gör att en bok känns mindre tung att läsa. Jag tycker också på något vis att det gör att den går fortare att läsa, men det är säkert inbillning. Dialogen i den här romanen kändes äkta och trovärdig. Det gjorde också en del av karaktärerna, t ex dottern Emma, men andra kändes mindre äkta och trovärdiga, t ex domaren Göran Torheim.

Detta är Katarina Wennströms första roman, men hon har tidigare skrivit facklitteratur som Flickan och skulden och En riktigt våldtäktsman. Detta kände jag inte till innan jag läst romanen och läst intervjun med författaren i slutet av romanen. Där framgår också att hon är journalist, men det hade jag redan gissat mig till genom hennes sätt att skriva.

Jag har heller inte läst någon av hennes fackböcker, men av att läsa Smuts så förstår man att ämnet ligger författaren varmt om hjärtat. Jag skriver ämnet, mest för att jag inte vet vad jag annars ska kalla det. För det är egentligen inte bara ett ämne som Katarina Wennstam tar upp, men de är alla relaterade till varandra på ett sätt. Den här romanen tar nämligen upp flera olika teman som den behandlar mer eller mindre ingående, som t ex:
* trafficking
* prostitution
* pornografi
* kvinnlig sexualitet
* kvinnofällan (d v s att kvinnan är hemmafru och sedan inte har några pengar när mannen dör eller lämnar henne)
* sexuella trakasserier
* incest
* hedersmord
* kvinnliga chefer i mansdominerat yrke
* sexmissbruk
* kvinnomisshandel
* sexchattande på Internet

Det är ganska lätt att inse att man inte kan behandla allt detta i en enda roman. Jag tycker att författaren kunde ha valt ut någon eller några saker att behandla på djupet istället för att bara skumma på ytan. På det här viset känns det nästan som att huvudtanken med romanen är att föra fram budskapet att män är svin. Dock tror jag nog att författaren tänkt sig att den ska vara samhällskritisk och visst, det är den också. Men jag tror att den skulle bli betydligt mer svidande ifall romanen hade koncentrerat sig på sexhandel istället för att ytligt beröra också alla dessa andra ämnen.

Jag irriterar mig lite på att det inte finns en enda trevlig manlig karaktär i romanen (utom 11-årige sonen Oliver, som dock inte är någon särskilt betydande karaktär), utan alla visar sig vara sexköpare eller kvinnorförtryckare på ett eller annat sätt. Detta tycker jag inte riktigt speglar verkligheten, även om jag naturligtvis inte tycker att man ska blunda för att sådant förekommer och förmodligen också är vanligare än vad man tror.

Och det kanske är just detta som gör att jag trots allt tyckte att den är romanen är värd i alla fall ett medelbetyg. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för vissa av karaktärerna, t ex Rebecca, som trots otaliga bevis blundar för att hennes man är otrogen och dottern Emma, som håller på att upptäcka sin egen sexualitet. Dock tycker jag att Emma kunde ha fått en ännu större del i romanen och att det hade framkommit ännu tydligare att det är okej också för kvinnor att ha sexuell lust.

Frost

Frost av Roy Jacobsen handlar om islänningen Torgest Torhallason, som dock är så liten till växten att de halverar hans namn till Gest. Gests far blir dräpt och för att hämnas så dräper han hövdingen Viga-Styr, endast tretton år gammal. På grund av detta blir han tvungen att fly till Norge, där han med tiden blir hittad av Viga-Styrs son Onund som vill hämnas. Gest lämnar sedan Norge för att resa till England och kriga tillsammans med den danske kung Knut.

Jag älskar de isländska sagorna, främst deras kärva och torra humor. Språket i de isländska sagorna är ofta korthugget och rakt på sak och berättelserna är ofta rätt överdrivna och fantastiska, även om de oftast blandar fakta med fiktion. Det är också kul att läsa dem för att få en inblick i hur folk i Norden levde under 800-1200-talet, även om man kanske inte ska ta allt bokstavligt.

Det är ganska uppenbart att också Roy Jacobsen har läst isländska sagor, för Frost påminner väldigt mycket om en sådan. Huvudpersonen Gest är liten och ynklig, men lyckas ändå som trettonåring göra det som vuxna män misslyckats med. Han är mycket skicklig på att lära sig saker utantill och att göra egna kväden. Dessutom är han också väldigt duktig på att snida i trä. Detta att han är väldigt duktig på saker är ganska typiskt för de isländska sagornas hjältar.

Språket i den här romanen påminner då och då om språket i de isländska sagorna, men för det mesta inte och det känns både som en brist och en tillgång för romanen. En brist för att jag gillar det, men kanske en tillgång ifall författaren inte klarat att bemästra det. Dock gillade jag inte riktigt språket i den här romane, främst beroende på att det väldigt ofta är grammatiskt inkorrekt. Jag kan acceptera att satsradning är vanligt i skönlitteratur, men här blir det faktiskt för mycket. Och det är inte det enda grammatiska felet- fristående bisatser är också relativt vanligt förekommande liksom syftningsfel.

De isländska sagornas humor finns med, t ex när en flicka smyger sig in för att se på Viga-Styrs lik: Plötsligt satte han sig upp och stirrade kallt på henne, kvad en visa och föll tillbaka med en tung rap. Den här beskrivningen av Runolv var också humoristisk: Men Ingebjörg var inte trygg med Runolv, för han tyckte om att runka, vilket han gjorde mycket, och inte höll han sig alltid för sig själv heller när han höll på med det, i Irland hade de kallat honom Clacaireacht-Ronald, som betyder runk-Runolv... Eller som när Gest och Håvard hittar Mynter med inälvorna i famnen och en pil i ansiktet: -Kan du säga något? frågade Håvard och satte sig på huk framför honom. Mynter såg sömnigt på honom med ett öga och nickade. - Kan du säga något? frågade Håvard igen. - Ja, sa Mynter och dog.

Precis som i de isländska sagorna pågår också i Frost en kamp mellan anhängarna av de gamla gudarna och anhängarna av Vitekrist. Det tycker jag är väldigt intressant och spännande. Jag kan inte låta bli att hoppas att anhängarna av de gamla gudarna kanske den här gången kommer att besegra de kristna, även om jag naturligtvis vet att det inte blir så. Lite besviken blev jag därför över att Gest mot slutet av romanen nästan blir troende och låter döpa sig. Men denna konflikt mellan gammal och ny tro erbjuder också en hel del moraliska frågor att fundara över medan man läser.

Det var kanske likheten med de isländska sagorna, och även likheten med filmen Korpen flyger (och dess uppföljare), som gjorde att jag gillade den här romanen, för handlingen var egentligen lite intetsägande. Visst händer det saker, men mest går det ut på att någon ska hämnas och Gest måste fly och det känns aldrig som att det kommer att leda någonvart. Men jag tror att det i själva verket är hela meningen med romanen- att visa att hämnd inte löser någonting.

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans är en novellsamling och Anna Gavaldas litterära debut. Jag har tidigare läst Anna Gavaldas roman Tillsammans är man mindre ensam och den gillade jag väldigt mycket. Jag har därför letat efter annat som hon har skrivit.

Eftersom det är en novellsamling är det lite svårt att ge ett omdöme eftersom det är så många olika historier. Men det är ingen tvekan om att Anna Gavalda har hittat en särskild stil som känns igen även i Tillsammans är man mindre ensam, i sitt författarskap. Hon skapar en ganska mörk och dyster stämning och texten känns ibland lite hackig, eftersom hon skriver korta meningar och ganska mycket dialog. Novellerna i den här samlingen har därför en tendens att flyta in i varandra och de flesta skapar inget bestående intryck i minnet (med några undantag).


Personligen tycker jag att det är lite av en brist hos en författare att bara kunna skriva på ett enda sätt, även om det sättet fungerar bra. Jag är därför inte överdrivet imponerad av Anna Gavaldas novellsamling, även om jag tyckte att den var helt okej. Den novell som jag tyckte bäst om var Katgut, som handlar om en kvinnlig veterinärs hämnd på manssamhället. Den var konkret och var tillräckligt morbid för att jag skulle uppskatta den. En annan novell som jag gillade var SP.AB, som handlar om en gravid kvinna. Den novellen var både otcäk och gripande.

Jag gillade också den sista novellen i samlingen, Epilog, som handlar om en författare som får sin novellsamling refuserad av ett förlag. Den gillar jag för att det finns något äkta över den. Jag tror inte att den är självbiografisk, men bygger säkert på författarens egna upplevelser.
Med tanke på att denna novellsamling (enligt baksidestexten) refuserades av en mängd olika förlag så verkar det inte helt osannolikt att den skulle vara delvis egenupplevd.

Men trots att den refuserades av så många har den ändå fått stora framgångar och översatts till massor av språk. Det är rätt ovanligt när det gäller novellsamlingar, så jag antar att det är många som tycker om den. Det gör i och för sig jag också, för jag tyckte om att läsa den. Men de flesta av de här novellerna kommer jag att ha glömt inom en ganska snar framtid (några har jag glömt redan, insåg jag när jag bläddrade i den för att hitta titlar på de noveller jag namngett). Dock är jag rätt säker på att jag kommer att fortsätta att läsa det Anna Gavalda skriver, t ex Jag älskade honom, som kom ut för något år sedan.

Som jag vill vara

Jag har nu läst ännu en ungdomsroman, Som jag vill vara av Katarina von Bredow. Den handlar om Jessica, som blir ihop med killen hon är kär i. Hon förlorar oskulden och blir med barn. Alla förutsätter att hon ska göra abort, men Jessica är inte lika säker.

Jag har tidigare läst andra ungdomsromaner av Katarina von Bredow, t ex Syskonkärlek, Kattskorpor, Som om ingenting och Expert på att rodna och de har alla varit väldigt bra. Hon tar upp viktiga saker som rör ungdomar och också ämnen som är ganska känsliga. Den här romanen var också väldigt bra och tar upp ett viktigt ämne, tonårsgraviditeter och abort.

Den här romanen är väldigt engagerande. Själv blir jag väldigt upprörd över att Jessicas mamma, som är vegan, kan vara så kall och mer eller mindre tvinga dottern att göra abort. Pojkvännen Albins reaktion är förståelig, men inte hans föräldrars. Romanen innehåller mycket som är värt att diskutera och tänka på när det gäller abortfrågan. Därför skulle jag mycket väl kunna tänka mig att använda den här romanen i min undervisning på något sätt.

Men boken är inte bara intressant och engagerande; den är också informativ. Man får veta hur det går till när man träffar barnmorskan och kurator, hur ultraljud går till o s v. Att man inte får adoptera bort sitt barn förrän det är 6 månader var något jag inte kände till och fick lära mig av den här romanen. Jag tror att en tanke med att skriva romanen var att informera, men handlingen är ändå så bra att informationen känns väldigt indirekt.

Det jag skulle kunna invända mot är att slutet är lite väl lyckligt. Jag tror inte alltid att det slutar så bra för femtonåringar som väljer att föda sitt barn och det kunde ha varit värt att få fram. Men samtidigt så tror jag inte heller att de unga kvinnor som läser den här romanen är så dumma att de inte förstår att detta är fiction. Så trots det lyckliga slutet är detta en bra och läsvärd ungdomsroman.

Systrar i jeans- Fjärde sommaren

Systrar i jeans- Fjärde sommaren är naturligtvis den fjärde boken i Ann Brashares serie om de fyra kompisarna Carmen, Tibby, Lena och Bridget. Jag har läst de tidigare tre böckerna och tyckte att de var helt okej så nu ville jag också läsa den senaste (och vad jag gissar antagligen den sista) boken i serien. Även den här sommaren kommer "systrarna" att vara ifrån varandra under sommaren och de skickar de Flygande Jeansen mellan varandra. Bridget är i Turkiet för att delta vid en arkeologisk utgrävning, Lena går en sommarkurs i kroki, Carmen åker på teaterfestival och Tibby är kvar på skolan och skriver filmmanus och jobbar i videobutik. Och naturligtvis händer det en del saker i deras liv, både när de har jeansen och inte.

Det går väldigt lätt att läsa den här ungdomsromanen, trots att den är ganska tjock, ca 500 sidor. Men man kan inte undgå att bli intresserad av hur det ska gå för flickorna med kärleken och annat i livet. Kapitlen är lagomt långa, vilket jag gillar. Det underlättar i läsningen. Men som vanligt så blir jag inte lika engagerad i alla flickornas liv. Jag har fortfarande väldigt svårt för karaktären Bridget, som jag tycker beter sig på ett väldigt otrevligt sätt, medan jag har väldigt lätt för att engagera mig i Lenas och Tibbys liv.

En sak som jag dock irriterar mig på är att huvudpersonerna har alldeles för många smeknamn. Carmen kallas t ex för Carma, Carmabelle, Nena och Meena och även de övriga har flera smeknamn. Det är inte på något sätt svårt att hålla reda på vem som är vem, men det gör ändå att det känns lite konstlat, som att författaren väldigt gärna vill få fram hur nära vänner flickorna verkligen är och det känns helt onödigt.

Sedan så är väl handlingen i den här (och de övriga tre) romanen inte särskilt trovärdig, men som ungdomsroman betraktat så tycker jag ändå att den här helt okej. Jag kan förstå att det finns många tjejer ute i världen som älskar dessa böcker. Jag är dock glad att författaren (troligen) avslutar serien här, för att fortsätta att skriva om dessa personer och deras jeans skulle bara bli uttjatat och långtråkigt.

Möss och människor

Jag har länge tänkt läsa något av John Steinbeck, eftersom jag inte gjort det tidigare (konstigt nog, eftersom de flesta verkar få göra det i skolan). Valet föll på Möss och människor eftersom det var den enda som fanns inne på biblioteket för tillfället. Jag har aldrig läst den, men jag vet ändå i stort sett vad den handlar om eftesom jag hört talas om den i skolan och i andra sammanhang. Men som lärare så är det ju bra att faktiskt ha läst det man ska undervisa om så jag valde att läsa den ändå. Och det ångrar jag absolut inte.

Möss och människor handlar om George och Lennie som är kringvandrande lantarbetare, d v s de går från gård till gård och erbjuder sina tjänster. Lennie är lite efterbliven, men också väldigt stark och arbetsam. Han är väldigt förtjust i mjuka saker, speciellt djur. Men de möss han brukade få av sin moster dog alltid, eftersom han inte själv förstod hur stark han är. George tar hand om Lennie och försöker se till att han inte hamnar i trubbel på grund av sitt bristande förstånd. Deras dröm är att skaffa en egen gård som de kan leva av.

Detta är en mycket kort roman, knappt längre än en novell. Den går därför väldigt fort att läsa. Att det är rätt mycket dialog i den gör också att det går fort att läsa. Även om jag i stora drag visste vad som skulle hända i romanen så blev jag fångad av den med en gång. Jag tycker om huvudpersonerna, kanske speciellt Lennie. Jag kan på sätt och vis identifiera mig med honom eftersom han är så förtjust i djur som har mjuk päls. För mig är pälsen viktig; jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha en nakenhund av något slag.

John Steinbeck skriver också mycket skickligt och han gestaltar, snarare än berättar, hur mycket George betyder för Lennie (och tvärtom). Han lyckas också mycket skickligt skapa en stämning som passar för romanens slut. Slutet var det jag uppskattade mest med romanen, även om det inte är ett särskilt lyckligt slut. Jag gillar att cirkeln sluts, d v s romanen börjar och slutar på samma plats och att det fanns saker i romanen som redan tidigt indikerade vad som skulle komma att ske, ungefär som i Strindbergs pjäs Fröken Julie.

Jag tycker som sagt väldigt mycket om den här romanen. Den är varm och tragisk på samma gång och innehåller väldigt mycket att fundera på. Jag kommer med all säkerhet att läsa mer av John Steinbeck. Möss och människor kommer jag säkert att läsa om någon gång i framtiden, kanske när jag ska använda mig av den i min undervisning. Eftersom den är så pass kort och tar upp teman som jag tror att även tonåringar kan känna igen sig i så tycker jag att den lämpar sig alldeles utmärkt för att använda i skolan (vilket kanske är anledningen till att så många har läst den i skolan.

Brudgummen

Brudgummen är skriven av Joyce Carol Oates, fast under pseudonymen Rosamond Smith under vilken hon ger ut spänningsromaner. Den här romanen handlar om Matt McBride, en trettiosexårig gift man med två barn. Han är också en relativt känd fotograf som då går under namnet Nattskärran. En kvinna försvinner och Matt upptäcker att händelsen liknar en händelse som inträffade när han gick i high school då en skolkamrat försvann och senare återfanns brutalt mördad och skändad. När nu denna kvinnliga konstnär försvinner blir Matt själv misstänkt och han börjar göra egna efterforskningari fallet, vilket leder honom till en seriemördare. Detta leder också till problem i hans äktenskap och yrkeskarriär.

Joyce Carol Oates är tydligen en väldigt produktiv författare, för hon har i alla fall skrivit massor med romaner under både sitt eget namn och pseudonymer. Jag har läst lite grann av henne, t ex ungdomsromanen Snygg och novellen Where are you going, where have you been?. Speciellt novellen gillade jag eftersom hon i den verkligen lyckas skapa en skrämmande stämning utan att egentligen skriva något otäckt.

Den här romanen är ju också en psykologisk thriller och det är ju bra om man lyckas skriva spännande. Från det jag läst av Oates tidigare vet jag att hon är en skicklig författare som kan använda språket och det gör hon också i den här romanen. Romanen handlar som sagt om Matt McBride, men även seriemördaren, som kallar sig NAMN OKÄNT, får komma till tals i vissa kapitel. I dessa kapitel byter författaren inte bara typsnitt utan också sätt att skriva, vilket jag ser som ett teckan på författarens språkliga skicklighet. Dock tycker jag att just mördarens kapitel är lite tråkiga att läsa och ville gärna skynda mig förbi dem för att få läsa vidare i den "verkliga" handlingen.

Jag tycker att Joyce Carol Oates har lyckats skriva en spännande och intressant roman. Men den kunde har varit mer spännande ifall mördaren inte hade avslöjats så tidigt i sina kapitel. Karaktärerna i den här romanen är inte särskilt sympatiska, inte ens huvudpersonen. Men jag gillar hur Joyce Carol Oates beskriver människornas två olika sidor. Matt McBride är familjefadern med en bra karriär, medan hans andra jag är fotografen Nattskärran; hans ljusa och hans mörka jag. Och den försvunna konstnären Duana har en tvillingsyster och de är varandras motsatser; den ena är ljus till sinnes medan den andra är mörk.

Som sagt så gillar jag Joyce Carol Oates sätt att skriva och jag gillar hennes insikt i den mänskliga psykologin. Men jag skulle gärna ha önskat att den vore ännu mer spännande. Men det är hur som helst en bra och läsvärd roman.

Fågelbovägen 32

Fågelbovägen 32 är skriven av Sara Kadefors. Jag har tidigare läst en ungdomsroman av samma författare, Sandor Slash Ida och den gillade jag. Men eftersom ungdomsromaner och vuxenromaner inte riktigt är samma sak så var jag inte alls säker på att den här romanen skulle vara bra.

Den handlar om Karin, som är läkare (gynekolog) och lever med sin man Jens och barnen Albin och Julia i en villa med adressen Fågelbovägen 32. Hon är framgångsrik i sitt yrke och omtyckt, beundrad och respekterad bland arbetskamraterna. Hon hjälper också till på en hemlig klinik, dit invandrare som saknar uppehållstillstånd i Sverige kan komma och få hjälp. Där träffar hon Katerina, en ung vacker kvinna från Moldavien. Hon bestämmer sig för att hjälpa Katerina och erbjuder henne en fristad i sitt eget hem. Katerina blir deras hushållerska och kommer väldigt nära Karins man och barn.

Ett framstående tema i den här romanen är relationer- relationen mellan Karin och hennes man, mellan Karin och hennes barn, mellan Karin och Katerina, mellan Karin och arbetskamraterna o s v. Det är det som driver läsningen framåt; man vill veta hur det ska gå för Karin i de olika relationerna. Ska hon lära känna sina barn bättre? Kommer hon att lösa problemen med sin man? Kommer hon att lära sig att tycka om Katerina eller kommer deras förhållande bara att försämras?

Man vill också läsa vidare för att få veta mer om Katerina, om hennes liv i Moldavien innan hon kom till Sverige och om hennes liv efter det att hon kom till Sverige. Det här är inte bara en roman om relationer utan är också ganska samhällskritisk och handlar om makt och förtryck. Detta är ytterligare en dimension som gör romanen intressant att läsa och den bjuder också in till tankar och diskussioner.

Ett annat tema som jag tyckte var väldigt intressant och tankeväckande är detta med godhet. Karin ser sig själv som god och hon får verkligen kämpa för att upprätthålla bilden av sig själv som god. Det får mig att tänka på Urkällan av Ayn Rand, som jag läste i somras. Ayn Rand skriver att den mest egoistiska människan är altruisten, och det tycker jag stämmer väldigt bra på karaktären Karin (och kanske på alla människor). Man gör inte goda handlingar i första hand för att hjälpa andra utan för att själv känna sig duktig och bra.

Jag tycker att Sara Kadefors har lyckats väldigt bra med att göra karaktärerna levande och trovärdiga. Alla karaktärerna har både goda och dåliga sidor. Speciellt Karin tycker jag är en ganska osympatisk person, men ändå kan man inte låta bli att känna med henne och engagera sig i hennes liv. Kanske för att man själv inte alltid är så perfekt? Språket i romanen är också bra. Den är lagom lättläst utan att språket blir för enkelt och platt. Miljöerna är inte särskilt mycket beskrivna, men det behövs inte heller. Var den här romanen utspelar sig är inte särskilt viktigt och man kan lätt föreställa sig t ex ett sjukhus som arbetsplats eller en övre medelklass-villa utan att de besrkivs särskilt ingående.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den innehöll många teman som jag tycker är intressanta. Den får en också att tänka och fundera och det tycker jag alltid är bra. Jag hoppas verkligen att Sara Kadefors kommer att skriva fler romaner, både ungdoms- och vuxenromaner. Jag kommer i alla fall att läsa dem.