Kupa

Kupa är Marie Norins debutroman, men hon har tidigare givit ut några poesisamlingar. Jag har dock inte läst något av henne tidigare. Det namnlösa berättarjaget i den här berättelsen befinner sig i ett hus någonstans nära kusten och ska utföra någon form av skrivuppgift för en person som kallas madam. I huset finns också tjänaren herr O. Men det går dåligt med arbetet. Vädret är jobbigt; först är det tryckande hetta och därefter ihållande ösregn och berättarjaget störs ständigt av en radio. Berättarjaget blir också allt mer skadad, från att ha lite värk i ena foten till att bli helt sängliggande.

Författaren är väldigt skicklig på att skapa stämning. Man kan nästan känna den tryckande hettan och kan nästan känna hur det börjar klia när berättarjaget drabbas av klåda. Romanen är väldigt kort, mindre än 100 sidor, och det kanske också är det som gör att författaren verkligen lyckas skapa stämningen så väl. Romanen känns mycket intensiv och ganska otäck, fast den egentligen inte är det. Det som gör att den känns otäck och skrämmande är förmodligen ovissheten om vad som pågår. Man vet knappt någonting om personerna eller platsen eller vad de gör där; det enda man får är små antydningar och ledtrådar.

Exempelvis vet man nästan ingenting om berättarjaget. Jag var t ex helt säker på att berättarjaget var en kvinna (varför vet jag dock inte), men det avslöjas faktiskt att berättarjaget är en man. Man vet inte varför berättarjaget är i huset eller vad han ska göra där, men man kan gissa sig till att han ska skriva madams memoarer.

Romanen känns väldigt tidlös, eftersom man inte kan gissa sig till när den utspelar sig, förutom att man vet att det är någon gång efter det att radion uppfunnits, eftersom en radio spelar stor roll i romanen. Käraktärerna är också lite otäcka eftersom de inte lyssnar på varandra och just kommunikationssvårigheter är ett stort tema i romanen.

Den här romanen ger en känsla av oro och den känslan stannar kvar efter att man läst färdigt (vilket går ganska fort eftersom detta är en kort roman på mindre än 100 sidor). Jag drömde mardrömmar på natten efter att jag hade läst ut den och även om drömmarna inte direkt hade med romanens handling att göra så är jag ganska säker på att drömmarna berodde på romanen. Det är förstås inte roligt att drömma mardrömmar, men jag tycker ändå att det ger ett gott betyg åt romanen.