Frost

Frost av Roy Jacobsen handlar om islänningen Torgest Torhallason, som dock är så liten till växten att de halverar hans namn till Gest. Gests far blir dräpt och för att hämnas så dräper han hövdingen Viga-Styr, endast tretton år gammal. På grund av detta blir han tvungen att fly till Norge, där han med tiden blir hittad av Viga-Styrs son Onund som vill hämnas. Gest lämnar sedan Norge för att resa till England och kriga tillsammans med den danske kung Knut.

Jag älskar de isländska sagorna, främst deras kärva och torra humor. Språket i de isländska sagorna är ofta korthugget och rakt på sak och berättelserna är ofta rätt överdrivna och fantastiska, även om de oftast blandar fakta med fiktion. Det är också kul att läsa dem för att få en inblick i hur folk i Norden levde under 800-1200-talet, även om man kanske inte ska ta allt bokstavligt.

Det är ganska uppenbart att också Roy Jacobsen har läst isländska sagor, för Frost påminner väldigt mycket om en sådan. Huvudpersonen Gest är liten och ynklig, men lyckas ändå som trettonåring göra det som vuxna män misslyckats med. Han är mycket skicklig på att lära sig saker utantill och att göra egna kväden. Dessutom är han också väldigt duktig på att snida i trä. Detta att han är väldigt duktig på saker är ganska typiskt för de isländska sagornas hjältar.

Språket i den här romanen påminner då och då om språket i de isländska sagorna, men för det mesta inte och det känns både som en brist och en tillgång för romanen. En brist för att jag gillar det, men kanske en tillgång ifall författaren inte klarat att bemästra det. Dock gillade jag inte riktigt språket i den här romane, främst beroende på att det väldigt ofta är grammatiskt inkorrekt. Jag kan acceptera att satsradning är vanligt i skönlitteratur, men här blir det faktiskt för mycket. Och det är inte det enda grammatiska felet- fristående bisatser är också relativt vanligt förekommande liksom syftningsfel.

De isländska sagornas humor finns med, t ex när en flicka smyger sig in för att se på Viga-Styrs lik: Plötsligt satte han sig upp och stirrade kallt på henne, kvad en visa och föll tillbaka med en tung rap. Den här beskrivningen av Runolv var också humoristisk: Men Ingebjörg var inte trygg med Runolv, för han tyckte om att runka, vilket han gjorde mycket, och inte höll han sig alltid för sig själv heller när han höll på med det, i Irland hade de kallat honom Clacaireacht-Ronald, som betyder runk-Runolv... Eller som när Gest och Håvard hittar Mynter med inälvorna i famnen och en pil i ansiktet: -Kan du säga något? frågade Håvard och satte sig på huk framför honom. Mynter såg sömnigt på honom med ett öga och nickade. - Kan du säga något? frågade Håvard igen. - Ja, sa Mynter och dog.

Precis som i de isländska sagorna pågår också i Frost en kamp mellan anhängarna av de gamla gudarna och anhängarna av Vitekrist. Det tycker jag är väldigt intressant och spännande. Jag kan inte låta bli att hoppas att anhängarna av de gamla gudarna kanske den här gången kommer att besegra de kristna, även om jag naturligtvis vet att det inte blir så. Lite besviken blev jag därför över att Gest mot slutet av romanen nästan blir troende och låter döpa sig. Men denna konflikt mellan gammal och ny tro erbjuder också en hel del moraliska frågor att fundara över medan man läser.

Det var kanske likheten med de isländska sagorna, och även likheten med filmen Korpen flyger (och dess uppföljare), som gjorde att jag gillade den här romanen, för handlingen var egentligen lite intetsägande. Visst händer det saker, men mest går det ut på att någon ska hämnas och Gest måste fly och det känns aldrig som att det kommer att leda någonvart. Men jag tror att det i själva verket är hela meningen med romanen- att visa att hämnd inte löser någonting.