Middlesex

I Middlesex av Jeffrey Eugenides är det den allvetande huvudpersonen Cal som berättar om tre generationer av hans familj och om de händelser som slutligen leder fram till att han blir den h*n blir. Cal föds nämligen som både flicka och pojke på grund av en genetisk kromosomförändring. Omedvetna om att Cal är hermafrodit (eller intersexuell, som är den moderna termen) uppfostras Cal som flickan Calliope, men i tonåren blir Cal pojken och senare mannen Cal.

Redan i början av romanen avslöjas att berättaren är både man och kvinna, då Cal berättar att Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i en operationssal inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974. Det gör inte att man blir mindre nyfiken på att läsa vidare, eftersom man vill veta varför. Senare vill man också veta hur flickan Calliope kommer fram till att hon egentligen är pojken Cal.

Romanen är uppdelad i fyra delar och är nästan fyra olika berättelser. Den första handlar om Cals farmor och farfar och deras flykt från Grekland till USA. Här avgörs också Cal framtida öde. Den andra delen handlar om Cals föräldrar och har förstås också stor betydelse för Cals framtida öde. Det tredje kapitlet handlar om Cal som liten flicka och det fjärde handlar om hur Calliope blir Cal och om hur början av Cals liv som man tar sin början. Genom hela romanen får man också små glimtar av den fyrtioårige Cals liv.

Eftersom romanen sträcker sig över en ganska lång tid- från 20-talet fram till 2000-talet- får man en ganska bra inblick i det amerikanska samhället. Författaren låter sina karaktärer beröras av depressionen, 2:a världskriget, Koreakriget, raskravallerna i Detroit , Vietnamkriget, hippietiden och fram till våra dagar. Eugenides snuddar vid många viktiga frågor om t ex religion, rasism och sexualitet, men går inte in på djupet någonstans. Det tycker jag är synd. Lite samhällskritik kunde ha gjort den här romanen lite extra krydda.


Karaktärerna är bra beskrivna och de flesta känns ganska trovärdiga. Fast jag tycker att det är synd att vissa av karaktärerna som först får ganska stort utrymme sedan försvinner eller faller i glömska för ett tag. Ibland är det förstås naturligt, som t ex att en barndomsvän flyttar, men i den här romanen händer det att ganska viktiga karaktärer försvinner utan att ett ord nämns om dem på väldigt länge och sedan dyker de upp igen som om de aldrig varit "borta".

Det här är en väldigt bra roman och trots att den är ganska tjock så gick den fort och lätt att läsa. Jeffrey Eugenides skriver väldigt bra och jag gillar många av hans litterära grepp, som t ex att skriva ett påstående som sedan följs av ett kolon och därefter kommer en förklaring. Ungefär som i citatet från början av romanen, fast det finns andra ställen i romanen där det har ännu större effekt. Han har också en ganska humoristisk och lättsam ton, vilket gör den lätt att läsa.

Men jag saknar som sagt lite djup i romanen och kanske hade den blivit ännu bättre om författaren fokuserat mer på Calliope/Cal, på arv vs miljö och manligt vs kvinnligt. Jag hade väntat mig att romanen skulle vara en utvecklingsroman snarare än en familjekrönika. Jag irriterade mig också lite på vissa saker som författaren skrev i förbigående om manligt och kvinnligt. Jag motsätter mig inte att det finns genetiska skillnader mellan män och kvinnor, men att det skulle vara att kasta suddgummin i luften och vara påstridig i diskussioner tvivlar jag starkt på.

Jeffrey Eugenides fick Pulitzerpriset för den här romanen 2003 och det är ganska lätt att förstå. Jag tyckte mycket om den här romanen, även om jag nog hade tyckt ännu bättre om den hade varit lite mer fokuserad på Cal och intersexualiteten. Men som sagt så är det här ändå en väldigt bra roman.