Neverwhere

Neverwhere är skriven av Neil Gaiman och handlar om Richard som lever ett helt vanligt liv i London. En kväll när han är på väg till en middag med sin fästmös chef hittar han en skadad ung kvinna som han hjälper. Kvinnan heter Door och hon är förföljd av två mystiska män. Plötsligt befinner sig Richard indragen i en helt annan värld under Londons gator. Där träffar han bl a ängeln Islington, markis de Carabas och svartbröderna. Det är en värld av ondska, lögner och förräderi men också vänskap, hjältemod och kärlek.

Jag läste Anansi Boys för ett tag sedan och det var det som inspirerade mig till att låna även denna bok av samma författare. Helst hade jag velat läsa även denna på engelska, men tyvärr fanns den bara på svenska. Jag är övertygad om att den hade gjort sig mycket bättre på engelska. Nu är ju jag i och för sig sådan att jag översätter själv samtidigt som jag läser och det gör att jag egentligen inte missar så mycket av skämten. Detta sker ganska omedvetet och är inte speciellt krävande för min del, men det skulle ändå kännas bättre att verkligen läsa den på engelska.

Neverwhere når dock inte upp till samma standard som Anansi Boys (och Goda omen). Det kan bero på att den är skriven efter en TV-serie (som i och för sig Neil Gaiman var med och skapade). Jag är av en uppfattningen att boken oftast är bättre än filmen/TV-serien, men det kan ju bli lite annorlunda när boken skrivs i efterhand.

Men det här är absolut ingen dålig bok. Den har många goda kvaliteter. Språkligt är den väldigt bra. Jag uppskattar författarens humor och skrattade högt flera gånger. Jag gillar också intertextualiteten i romanen. Det är omöjligt att inte tänka på Alice i underlandet när man läser Neverwhere, men det finns också referenser till andra verk som exempelvis Macbeth, Trollkarlen från Oz och Bibeln.

Något annat som jag tyckte om var hur författaren använt sig av Londons tunnelbanesystem i romanen. När jag var där la jag märke till vilka fantasieggande namn många stationer har, som t ex Earl's Court, Shepherd's Bush, Knightsbridge och Blackfriars. Det är därför kul att läsa att i Undre London så finns det verkligen herdar i Shepherd's Bush och det finns en Earl som håller hov i en tunnelbanevagn. Lite extra kul är det också att ha varit på många av de ställen som det skrivs om. Exempelvis så var Blackfriars den tunnelbanestation som låg närmast vandrarhemmet jag bodde på, så där har jag varit många gånger.

Trots fantasifullheten i romanen så har den också ett drag av realism och jag tror att det också är en anledning till att jag gillar den. Jag gillar uppenbarligen fantasyromaner som utspelar sig delvis i den verkliga världen och delvis i en parallell fantasivärld, även om jag tidigare inte insett det. Men det verkar ganska självklart nu när jag analyserat saken, eftersom mina favoritromaner i genren är exempelvis Narniaserien och Harry Potter.

Den här boken är välskriven, rolig och fantasieggande och det är därför jag gillar den även om den inte är riktigt lika bra som ovan nämnda böcker av samma författare. Jag kommer absolut att fortsätta att läsa hans böcker, fast i framtiden kommer jag att läsa dem på engelska.