Murgrönan

Jag har fortfarande en hel del gamla böcker som jag fått och som står och tar upp plats i bokhyllan. Nu har jag läst en av dem, Murgrönan av Mary Stewart. Jag läste ju Kärleksdrycken av samma författare för inte så länge sedan och den tyckte jag rätt bra om och därför hade jag en förhoppning om att också den här skulle vara någorlunda bra. Och kanske var det de låga förväntningarna som gjorde att jag gillade den andra och nu när jag hade lite högre förväntningar så tyckte jag inte lika bra om den.

Den här romanen handlar om en kvinna som kommer till England och möter där Con som först tror att hon är en annan. När hon övertygat honom om att hon inte är Annabel, som han trodde att hon var, övertalar han henne att komma till gården Whitescar och utge sig för att vara Annabel. Allt enligt en plan han har om att få ärva gåden, vilket han annars kanske inte skulle få göra trots att han bott på och skött gården i hela sitt liv. Men det blir lite mer komplicerat än väntat.

I början var jag nyfiken på vad som hade hänt och som lett till att Annabel lämnade gården för åtta år sedan och aldrig hörde av sig igen. Men jag kände samtidigt att jag inte brydde mig särskilt mycket om arvstvisten om vem som skulle få gården och pengarna. Därför blev läsningen inte särskilt engagerad efter att man fått veta varför Annabel stuckit.

Det här skulle vara en romantisk spänningsroman, men jag saknade både spänningen och romantiken. Handlingen var nog tänkt att överraska på några ställen men jag blev inte överraskad eftersom jag redan hade listat ut vissa saker långt innan de avslöjades. Men jag antar att någon som inte läser och ser på film lika mycket som jag kanske skulle bli överraskad. Den här romanen är trots allt skriven 1961, vilket är rätt länge sedan och på den tiden kanske den var tillräckligt spännande och romantisk för att engagera läsarna.

Miljöerna var ganska bra beskrivna, men karaktärerna var platta och ointressanta. Handlingen lyckades trots allt engagera mig emellanåt, speciellt i början, men den lyckades inte hålla mitt intresse uppe genom hela romanen. Det var dock rätt kul med det lite gammelmodiga språket (som förstås inte var gammelmodigt när den skrevs -61), eftersom meningarna var bättre uppbyggda än i många moderna romaner och ordvalet var ibland lite ovanligt, med dagens mått mätt. Exempelvis läser man inte ofta att någon haft sin varelse i huset eller att någon har byxor av korderoj. Tyvärr var dock översättningen rätt dålig. Till exempel tror jag inte att man ens på 60-talet sa att Telefonen går inte när man menar att den inte fungerar.

Nu när jag har läst alla de tre böcker av Mary Stewart som jag haft stående i hyllan med gamla böcker så är jag rätt säker på att jag inte kommer att läsa mer av henne (såvida jag nu inte mot förmodan skulle ärva fler). Den här är inte riktigt min typ av litteratur, även om jag tyckte att Kärleksdrycken var okej.