I skydd av mörkret

Stephen Booths sjunde roman heter I skydd av mörkret. I den här romanen inträffar en husbrand som får tragiska konsekvenser då en kvinna och två barn dör. Samtidigt hittas en äldre kvinna skjuten i sitt hem. Vad kan ligga bakom mordet på den mycket tillbakadragna kvinnan? Polisen nystar i varsin ändå och till slut inser man att de båda fallen kan ha ett samband. Ben Cooper och Diane Fry måste den här gången sträcka sin undersökning långt utanför sitt distrikt ända bort till andra sida Europa.

Jag har tidigare läst alla Stephen Booths romaner och trots att jag egentligen inte är särskilt förtjust i deckare så gillar jag hans böcker. Den här tillhör kanske inte en av hans bästa, men den är definitivt läsvärd. Jag skulle kanske ha önskat lite mera spänning i den, men den var i alla fall inte helt förutsägbar (vissa saker kunde man dock gissa sig till).

Det jag gillar mest med Booths romaner är miljö- och personbeskrivningarna. Nu, efter att ha varit i England, känner jag att jag kan uppskatta hans miljöbeskrivningar ännu mer. Nu har jag ju sett med egna ögon hur landskapet ser ut. Även om jag var i Yorkshire och inte i Derbyshire, där romanen utspelar sig, så tror jag att landskapet ser rätt lika ut. Och det är inte utan att man längtar tillbaka dit när det står att Vår pub har frågesport på tisdagkvällarna... Quiz Night på puben (speciellt tisdagskvällarna på Queen's Arms) var ett av mina stora nöjen medan jag var där.

Jag tror att en möjlig förklaring till att jag gillar Stephen Booths romaner är att jag tycker mig läsa mellan raderna att han är en person som tycker om hundar. Endast i den första romanen, Den svarta hunden, har en hund någon betydande roll för handlingen, men hundar nämns i varenda en av hans romaner. Och beskrivningarna av hundarna är ganska precisa, både när det gäller ras och beteende. I den här romanen förekommer också en chokladbrun labrador vid namn Fudge och som i egenskap av brandsökhund gör vikta upptäckter för att föra handlingen vidare. Jag tror inte att alla människor ens känner till att det finns brandsökhundar, så bara den detaljen tyder på ett hundintresse hos författaren.

Jag gillar karaktärerna Ben Cooper och Diane Fry, och kanske speciellt kemin mellan de två. I den här romanen saknar jag dock samspelet, blandningen mellan vänskap och ogillande, mellan dem lite grann. Jag hoppas på mer av det inför nästa roman, som jag med all säkerhet kommer att läsa.