Den blå färgen

Den blå färgen är Tracy Chevaliers debutroman och det märks. Jag har tidigare läst Damen med enhörningen av henne och det märks en viss skillnad i stilen, där författaren skriver med ett bättre språk och med mera säkerhet i Damen med enhörningen, som är hennes tredje roman. Men språket är absolut inte dåligt i den här romanen.

Jag fastnade i handlingen i den här romanen nästan direkt jag började läsa. Den handlar om Ella, som flyttar från USA till Frankrike för att hennes man fått jobb där. Den handlar också om Isabelle, en släkting till Ella som i slutet på 1500-talet lämnade Frankrike och flyttade till Schweiz på grund av religiösa förföljelser. De båda berättelserna berättas i vartannat kapitel, utom i slutet då berättelserna vävs ihop.

Jag gillade upplägget med parallella handlingar och strukturen med att vartannat kapitel handlade om Ella respektive Isabelle. Men jag tyckte inte att de båda berättelserna var likvärdigt intressanta. Ellas historia, med problemen att flytta till en liten fransk by, problemen med maken och förälskelsen i bibliotekarien Jean-Paul, är betydligt intressantare än Isabelles, med fördomarna om henne p g a det röda håret och fascinationen med det blå tyget.

Det finns en viss likhet mellan Den blå färgen och Joanne Harris romaner, kanske främst Underströmmar och En smak av vin, men jag tycker inte riktigt att Tracy Chevalier når upp till Joanne Harris nivå. Dock tyckte jag ändå mycket om den här romanen och ibland ville jag knappt lägga den ifrån mig för att jag ville veta vad som skulle hända härnäst. Fast även om jag tyckte om romanen så var den också lite för väl tillrättalagd, med händelser från 1500-talet som passade så väl ihop med händelser i nutid. Det känns inte heller särskilt trovärdigt att alla personer i stort sett heter samma sak. Exempelivs så är namnen Isabelle och Ella inte särskilt olika och det finns en Jacob och en Susanne både i dåtid och nutid, som dessutom har liknande personlighet. Dessutom heter den man som Isabelle är hemligt förälskad i Paul och den man som Ella blir förälskad i heter Jean-Paul.

Men som sagt så gillade jag den här romanen och jag kommer absolut att läsa fler romaner av Tracy Chevalier eftersom hennes romaner verkar lättlästa och lättsamma. Dessutom har jag redan köpt hennes senaste roman, Burning Bright, så den kommer jag absolut att läsa, men jag tror att jag först ska läsa de romaner som kom före den, t ex Flickan med pärlörhänget (även om jag redan sett filmen) och När änglar faller.

Alkemisten

Jag har hört mycket gott om Alkemisten av Paulo Coelho, men också mycket dåligt. Jag har läst ett par av hans andra romaner, Veronika bestämmer sig för att dö och Elva minuter, och dem tyckte jag rätt mycket om. Därför bestämde jag mig för att ge även Alkemisten en chans.

Den handlar om den andalusiske herdepojken Santiago som en natt drömmer samma dröm två gånger. I drömmen hittar han en skatt vid Egyptens pyramider och han bestämmer sig för att följa drömmen. Han beger sig från Spanien till Tanger och vidare genom Saharaöknen, där hans möte med alkemisten blir livsavgörande. På sin resa får han lära sig en del visdomar om livet.

Jag har alltid tyckt om sagor och det här är en riktigt bra saga. Berättelsen är tidlös och språket är vackert och enkelt. Romanen är också väldigt lättläst. Jag sträckläste den och det tog inte särskilt många timmar att läsa ut den. Fast den är heller inte särskilt lång, bara 180 sidor.

Men det är också som saga som jag uppskattar den. Romanens budskap, att man ska lyssna till sitt hjärta och följa sina drömmar, är väl visserligen ett bra budskap, men knappast något som kommer att förändra hela mitt liv. Dock får jag en känsla av att författaren vill förmedla något slags livsavgörande visdom till läsarna, vilket bekräftas i bokens efterord där författaren själv berättar att han tror på de tankar han förmedlar i boken. Personligen tycker jag dock att tankarna om livselixiret, de vises sten, världssjälen och ett universiellt världsspråk är flummiga och new age-aktiga och det är inte något som passar mig. Och som den ateist jag är är naturligtvis tankarna om Gud och Bibeln precis lika flummig.

Jag gillar inte heller författarens människosyn, som kommer till uttryck bland annat i tanken att om man vill någonting tillräckligt mycket så vill hela universum att denna persons önskningar ska uppfyllas. Detta upplever jag som ett hån mot människor som har det svårt, eftersom detta tankesätt går ut på att de får skylla sig själva eftersom de tydligen inte önskar tillräckligt mycket att de skulle slippa ha det svårt. Och med lite kunskap om världen så inser man ju naturligtvis också att det är omöjligt, det finns strukturer som förhindrar att alla människor kan få det de önskar.

Men jag uppskattar böcker som ger mig något att tänka på och det gör ju den här, även om mina tankar blir att jag inte alls håller med författaren. Coelho skriver på ett sätt som påminner om Hemingways isbergsteknik, d v s att texten bara är en liten del av berättelsen, ungefär som toppen på ett isberg; det mesta finns att läsa mellan raderna, ungefär som den stora ismassan som finns under ytan. Den här tekniken gör att romanen kan kännas lite ytlig om man inte läser mellan raderna. Det är därför en roman som kräver lite grann av sin läsare.

Det är ingen tvekan om att den här romanen bör räknas som en modern klassiker. Även om jag inte håller med honom om hans tankar så kan jag tänka mig att använda mig av romanen i skolan, eftersom den är lättläst och är i formen av en tidlös saga, vilket jag tror gör den läsvänlig för ungdomar. Det finns också saker att diskutera i den. Jag tyckte i alla fall mycket om Alkemisten som saga, även om den inte på något sätt varit livsavgörande för mig.

Hallonbäcken

Hallonböcken av Lina Forss handlar om 24-åriga Timotej som förlorar sin mamma i cancer. Hon flyttar tillbaka till Stockholm från London och försöker hitta sig själv. Istället hittar hon Oden på en vild fest i Sandhamn. De flyttar ihop ganska snabbt, men Timotej har sina tvivel om att det verkligen är kärlek. Hon kastas mellan olika bjudningar på Östermalm med sin familj och Odens familj, som är minst sagt dysfunktionell.

Lina Forss skriver på ett sätt som jag vanligtvis gillar, med en ibland ovanligt ordföljd i meningarna och ibland nästan lite poetiskt. Och visst gillar jag det. Men ibland känns det också nästan lite jobbigt att läsa. Nästan lite pretentiöst, som om författaren verkligt ansträngt sig för att vara originell. Därför tycker jag ibland att det känns lite krystatoch tröttsamt, som när allt för många meningar efter varandra bryter mot V2-regeln. Det känns som att Lina Forss skriver så här därför att det är vad som ger bra recensioner från kritikerna.

Jag har också väldigt svårt att känna något för Timotej. Hon liknar inte mig det allra minsta och mest tycker jag att hon handlar irrationellt och idiotiskt. Jag har t ex väldigt svårt att förstå mig på hennes tankar och känslor om Odens bror. Det enda försonande drag hon har är att hon tycker om hundar och har två stycken: blandrasen Sheeba som hon köpt från Battersea Dogs Home och weimaranern Drömhunden. Och det märks verkligen att författaren faktiskt vet någonting om att äga hund, för Timotej både promenerar med hundarna, borstar dem och klipper klorna och åker på utställning.

Det mest irriterande med romanen var bristen på kommunikaion mellan huvudpersonerna. Jag kan inte fatta att man väljer att flytta ihop med en person som man inte vet någonting om; till exempel så hade hon bott ihop med Oden i ett halvår innan hon fick veta att han hade en syster. Hela Odens familj känns oerhört osannolik och eftersom största delen av romanen handlar om Timotejs relationer till hans familj biir romanen inte heller särskilt trovärdig. Författaren refererar till både Jackie Collins och TV-serien Falcon Crest och faniljen känns precis som tagen ur en såpa, i stil med Dynastin, Falcon Crest eller Dallas.

Romanen utspelar sig i början av 90-talet och det märker man genom att författaren refererar till olika kulturella och politiska fenomen. Detta gör att läsaren känner igen sig och det är det enda som avslöjar när romanen utspelar sig. Jag tycker att det är helt okej att blanda in kulturen i handlingen, som till exempel när de befinner sig i vardagsrummet och på TV:n visas Kär och galen, men jag tycker inte att Lina Forss gör det tillräckligt. Mest blir det fragmentariska fakta som radas upp för att vi ska förstå att nu är året inte längre 1991 utan 1992.

Jag har aldrig läst något av Lina Forss tidigare, men när jag kollade upp henne såg jag att hon skrivit en roman tidigare, Vildängel, som denna roman dessutom är en fristående fortsättning på. Det kan vara en förklaring till att jag hade svårt att lära känna Timotej; hon kanske presenterades tydligare i första romanen. Jag har dock inte någon vidare lust att läsa varken föregångaren eller efterföljaren just nu, men kanske jag ändå gör det någon gång.

Kleopatras kam

Kleopatras kam av Maria Ernestam handlar om de tre vännerna Mari, Anna och Fredrik som bestämmer sig för att stara ett företag där de löser andra människors problem. Det hela går bra, men plötsligt en dag kommer en kvinna som vill att de ska döda hennes man. Och hon är beredd att betala bra för det.

Jag har tidigare läst Busters öron av samma författare och den tyckte jag väldigt mycket om. Den här romanen når inte riktigt upp till samma nivå. Det blir lite rörigt med tre huvudpersoner, även om jag hela tiden har en känsla av att det är Mari som är den verkliga huvudpersonen, kanske för att det var henne som det första kapitlet handlade om.

Det som gör att det blir rörigt är att de tre olika huvudpersonerna tänker tillbaka och berättar för de andra om saker från sin barndom och även om personliga saker i nuet, men det är svårt att hålla reda på vems mamma som lurade sitt barn att leka luft, vems pappa som var elak jägare, vem som tappat kontakten med sin syster och vem som har och en ex-make på en husbåt i Amsterdam.

Att boken är lite rörig gör också att man har svårt att lära känna huvudpersonerna och därmed att engagera sig i deras liv. Språket i romanen är dock enkelt och flyter på bra. Jag gillar också att författaren tar upp vissa etiska och filosofiska frågor, som om, och i så fall när, det är rätt att döda en annan människa. Är det rätt om personen är ond och elak? Är det rätt om personen själv inte vill leva? Är det rätt om personen förstört en annan människas liv?

Dock tycker jag att författaren kunda ha fokuserat lite mer på dessa frågeställningar istället för att fördjupa sig i personliga problem, som i och för sig är intressanta var för sig, men som blir alldels för mycket när det gäller tre personer. På grund av detta blir romanen bitvis seg och långtråkig. Jag tyckte också att det var lite för lite driv i handlingen; jag kände sällan att jag ville läsa vidare för att jag undrade hur det skulle gå. I alla fall inte förrän jag hunnit ca 200 sidor av bokens 343 sidor.

På omslaget finns ett citat från tidningen Smålänningen, som bland annat säger ...innehållet fler överraskningar än ett KInderägg. Om jag inte minns helt fel från reklamen så ska ett Kinderägg innehålla tre överraskningar, men det gör inte den här romanen. Det märks att författaren vill överraska med de vändningar romaen tar, men jag blir inte överraskad, snarare blir bara mina misstankar om hur saker och ting ligger till bara bekräftade. Endast en gång lyckas författaren överraska mig (också det mot slutet av romanen) och med tanke på hur många "överraskande" vändningar romanen redan tagit är det inte ett särskilt gott betyg, då författarens syfte verkar ha varit att överraska.

På det stora hela tycker jag att den här romanen var ganska medelmåttig. Den var inte särskilt dålig, men inte heller särskilt bra. I slutet av romanen fanns också första kapitlet från Maria Ernestams nästa roman, Alltid hos dig, och den verkade mycket lovande. Jag blev i alla fall högst intresserad av att läsa den redan efter ett par sidor, så det är mycket troligt att jag kommer att läsa den när den kommer ut.

Den siste tempelriddaren

Jag köpte Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury på bokrean, mest för att den var väldigt billig. Jag trodde inte att den skulle vara särskilt bra eftersom den på insidan av omslaget jämförs med Dan Browns Da Vinci-koden. Erfarenheten har visat att baksidestexter som lovar att "Om du älskade Da Vinci-koden så kommer du att älska den här." och liknande påståenden oftast är missvisande. Det som slutligen gjorde att jag köpte Den siste tempelriddaren var att jag också på insidestexten kunde läsa att den faktiskt skrevs före Da Vinci-koden, även om den kom ut efter den och det borde tyda på att den är av bättre kvalitet än de flesta andra böcker som utgivits efter Da Vinci-koden.

I Den siste tempelriddaren gör fyra ryttare klädda som tempelriddare ett anfall på Metropolitanmuseet där man har en utställning med religiösa skatter utlånade av Vatikanen. Bland annat stjäls en gammal kodmaskin. Arkeologen Tess Chaykin slår sig ihop med FBI-agenten Sean Reilly hamnar mitt i ett riskfyllt äventyr där de blir jagade av skoningslösa mördare och som tar dem från Manhattan till Turkiets bergstrakter och Greklands öar. Slutligen upptäcker de tempelriddarnas häpnadsväckande hemlighet som kan förändra hela världen.

Handlingen i Den siste tempelriddaren gör naturligtvis jämförelser med Da Vinci-koden omöjliga att undvika. Jag tyckte om Da Vinci-koden (även om jag gillade Dan Browns Angels and demons bättre) och var som sagt beredd på att bli besviken. Det blev jag dock inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var minst lika bra, kanske till och med bättre än Da Vinci-koden.

Båda böckerna har, som populärlitteratur ofta har, stereotypa karaktärer. Jag hade väldigt svårt att känna för huvudpersonerna, men det gjorde inte så mycket eftersom historien var så pass bra. Språkligt var den heller inget mästerverk, men eftersom den erbjöd så mycket tankar gjorde inte heller det någonting.

Det religiösa mysteriet i den här romanen var, enligt min mening, mycket intressantare än i Dan Browns böcker. Inte minst citatet av 1500-talspåven Leo X som finns både på baksidan om boken och på insidan av boken gjorde att jag blev intresserad: Den har varit till stor nytta för oss, den här myten om Kristus. Romanen bjöd också på en del annat tänkvärt: ...men under alltsammans har religionen alltid varit bränslet som hållit intoleransen och hatets eldar brinnande. Och religionen hindrar oss från att göra saker och ting bättre...och Det enda jag kan se är den onödiga plåga och det lidande som religionen har framkallat, inte bara för mig utan för miljontals människor under århundradenas gång samt många andra liknande tankar.

Jag tycker också att det är mycket bra att man tar upp vissa fakta om kristendomen, t ex att Markus, Matteus, Lukas och Johannes evangelier faktiskt inte är skrivna av varken Markus, Matteus, Lukas och Johannes, utan av människor, som troligtvis aldrig ens träffat någon av dem, mer än 40 år senare. Hur trovärdiga kan sådana texter vara? Det är också bra att författaren tog upp kyrkomötet i Nicea, där man på 300-talet e Kr bestämde vilka texter som skulle ingå i Bibeln. De som då bestämde var i huvudsak människor som ville ha makt, och som valde ut texter som skulle göra att människorna blev lättare att få makt över. Många evangelier kom aldrig med i Bibeln, eftersom de inte passade dessa politikers syften.

Det religiösa innehållet är också anledningen till att romanen inte gavs ut när den skrevs. Författaren erbjöds massor med pengar för romanen, men på villkor att allt religiöst togs bort (jag kan verkligen inte begripa hur det skulle gå till- då blir ju inget kvar?!). Det gick han inte med på, men efter succén med Da Vinci-koden ville förläggarna gärna ge ut den.

Raymond Khoury är författare till film- och TV-manus och det märks i den den här romanen, hans romandebut. Det känns nästan som att läsa en film. Det är action och spänning hela tiden och fakta och ledtrådar levereras precis lagom i handlingen och i lagom portioner. Trots detta lyckades jag räkna ut hur den skulle sluta, eftersom den egentligen inte kunde ha slutat på något annat sätt. Trots det kändes slutet som lite av en besvikelse.

Tillsammans

Tillsammans är en ungdomsroman av Denise Rudberg. Jag har tidigare läst två av hennes vuxenromaner, Jenny S och Matilde. Jag tyckte inte att någon av dem var speciellt bra, men den första var i alla fall lite bättre än den andra, som jag inte alls gillade. När jag hade läst Matilde bestämde jag mig därför för att inte läsa mer av Denise Rudberg. Men så fick jag syn på den här ungdomsromanen och när jag läste baksidestexten kände jag mig lockad att läsa den.

Den handlar om Alexander, Theresa och Jacob som inte känner varandra trots att de alla tre bor på Djurgården. De har helt oika bakgrund och familjeförhållanden, men på en matlagningskurs lär de känna varandra och blir vänner. Omständiheterna för dem ut på en ö i Stockholms skärgård, men i skuggorna lurar också ett hot. Det är någon som är ute efter en av dem.

Baksidestexten ger intrycket av att romanen är lite spännande, men det är den inte. Det är en roman om relationer, vänskap och kärlek. Språket är precis lika enkelt som i Denise Rudbergs andra romaner, men eftersom det här är en ungdomsroman tycker jag inte att det gör något. Huvudpersonerna är förstås en aning stereotypa och visst hade man kunnat utveckla deras tankar och känslor ytterligare, men jag tycker inte att det stör särskilt mycket att huvudpersonerna är en aning stereotypa.

Jag tyckte verkligen om den här boken och sträckläste den på en eftermiddag. Den är visserligen bara 200 sidor i pocketformat och är väldigt enkelt skriven med korta kapitel och det händer saker hela tiden. Jag upplevde den som en perfekt sommarlovsroman, som passar för att läsas i solstolen en solig sommardag eller, som i mitt fall, inne i soffan en varm dag med åskväder. Jag kan också mycket väl tänka mig att använda den här romanen i min undervisning, främst för att det är en relationsroman med två killar i huvudrollen men också för att den är enkel och lättläst. Även om författaren inte går särskilt djupt i romanen, så kan man ju ändå diskutera det som förekommer i romaen, t ex misshandel och mobbing.

Något som jag retat mig på i tidigare romaner av Denise Rudberg är hennes namedropping och fixering vid märkeskläder och inneklubbar och det är något som saknas helt i den här romanen., vilket enbart är positivt. Jag tycker helt klart att hon gör sig mycket bättre som ungdomsförfattare än som vuxenförfattare och hoppas att hon själv inser det. Jag är fortfarande inte särskilt sugen på att läsa hennes andra vuxenromaner, men jag kan knappt vänta tills jag får läsa uppföljaren till den här romanen. Tydligen kommer den ut i sommar och jag ser fram emot att få ta den med till stugan och bara koppla av en stund i solen med den.

Marley och jag

Marley och jag av John Grogan är berättelsen om livet med världens värsta hund. John Grogan är krönikör på en stor amerikansk tidning och nu har han skrivit en bok om sin hopplösa labrador Marley. Boken börjar med att han och hans fru Jenny köper en liten gul labradorvalp för att öva på att bli föräldrar. Den lilla valpen växte upp till en gul ångvält på 45 kg som mötte livet med entusiasm. Han sprang genom dörrar, demolerade garaget, åt upp allt från matrester till använda graviditetstest. Han blev utkastad från lydnadskursen och lugnande medel hjälpte inte. Men har var också mycket tillgiven och blev en ovärderlig familjemedlem i familjen Grogan.

Boken var skriven på ett roligt sätt och jag log många gånger igenkännande, för även om min hund inte på långa vägar är världens värsta hund så har hon gjort sig skyldig till en del hyss som liknar Marleys. Samtidigt är jag ganska glad att hon inte har så mycket likhet med Marley. Här är en liten beskrivning av hur det gick till när Marley kom på lydnadskursen första gången:
Innan vi ens hunnit komma ut ur bilen fick Marley syn på de andra hundarna som samlats med sina ägare på parkeringen. Party! Han tog ett skutt över oss och ut ur bilen och stack iväg som ett skott med kopplet släpande efter sig. Han pilade från den ena hunden till den andra, nosade dem i baken, småpinkade och skickade iväg stora spottsjok genom luften. För Marley var det en doftfestival- så många genitalier, så lite tid- och han grep tillfället i flykten och såg hela tiden till att jag inte hann ikapp honom. Så fort jag nästan fick tag på honom skyndade han iväg några meter. Till slut var han inom räckhåll och jag kastade mig fram och landade med båda fötterna på hans koppel. Det här satte stopp för honom så tvärt att jag för ett ögonblick blev rädd att han brutit nacken. Han for baklänges, landade på rygg, snodde runt och såg på mig med den fridfulla minen hos en heroinmissbrukare som just har fått sin fix.

Marley kanske inte påminner så väldigt mycket om Myrrha, men han påminner en del om andra hundar som jag känt och hundar som jag har haft på kurs. Det som mest upprörde mig med boken var att instruktören, som författaren kallar Miss Dominatrix, kastar ut dem från kursen när det visar sig att hennes sätt att träna inte hjälper på honom. Det tycker jag snarare visar på instruktörens brister än hundens.

Sedan så tror jag egentligen inte att Marley var så hemsk som författaren vill göra gällande, utan en del händelser är nog överdrivna för att göra boken lite roligare. Det gör inget, tycker jag, för böcker är inte till för att berätta sanningen utan för att underhålla. Och road blev jag ju.

Men inte bara road, utan också väldigt ledsen. För alla böcker om en hunds liv som jag har läst slutar på ett enda sätt och det är naturligtvis alltid väldigt sorgligt. Och kanske är jag nu, när min egen hund är över 10 år gammal, lite extra känslig eftersom jag vet att jag om inte alltför lång tid själv kommer att vara tvungen att gå igenom det.

När man läser den här boken blir man också medveten om att det skiljer ganska mycket mellan svensk och amerikansk hundhållning. Till exempel så hoppas och tror jag inte att man skriver ut lugnande medel till hundar lika lättvindigt som veterinären skriver ut det åt Marley, och då inte bara för att han är åskrädd utan för att han helt enkelt ska bli mer hanterlig. Jag tycker också att de verkar vara lite för slappa med att hålla hunden kopplad, eftersom han nu inte alltid lyder. Men det är i och för sig inte bara ett amerikanskt fenomen; såna hundägare finns här i Sverige också.

Men trots tårar på slutet så var den här boken lättläst och underhållande. Den skiljer sig dock inte på något vis från alla andra böcker om hundar och utmärker sig inte på något särskilt vis. Den är nog också bara underhållande för människor som tycker om hundar; de som inte gör det har nog svårt att se humorn och kärleken i den här boken.

Och så log han...

Och så log han... är en thriller skriven av Nicci French, som är en pseudonym för författarparet Sean French och Nicci Gerard. Den handlar om Miranda, som har ett kortvarigt förhållande med en kille, Brendan. Hon gör slut med honom och förväntar sig att han ska försvinna ur hennes liv, men bara ett par veckor senare kommer han in i hennes liv igen, nu som hennes systers pojkvän och snart också blivande make. Han lyckas charma alla, men Miranda genomskådar honom och inser att han är ute efter att straffa henne på något sätt.

Jag har tidigare läst Det röda rummet av Nicci French och den tyckte jag var ganska medelmåttig och inte tillräckligt spännande för att vara en psykologisk thriller. Jag hade därför inte särskilt stora förhoppningar för den här romanen, trots att jag tyckte att baksidestexten på den här var mer tilltalande när jag köpte dem på bokrean.

Den här romanen var dock mycket bättre än Det röda rummet. Den var absolut tillräckligt spännande för att kallas psykologisk thriller och jag fastnade för den redan efter ett par sidor. Den var faktiskt så bra att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå. Jag tyckte också att slutet var väldigt bra, även om jag till viss del hade förutsett hur det skulle sluta.

Det märks inte att romanen är skriven av två personer och språket är helt okej. Romanen är lättläst, inte minst tack vare de korta kapitlen. Den är också lättläst för att det hela tiden händer saker som gör att man vill läsa vidare, även om det inte alltid är stora och dramatiska händelser. Tvärtom, det mest skrämmande är egentligen de händelser som i själva verket inte alls är skrämmande, men som på något vis ändå är det.

Efter att ha läst Det röda rummet var jag inte så väldigt sugen på att läsa mer av de här författarna, men efter att ha läst Och så log han... tror jag att jag ska ge dem en chans till. Den här romanen var riktigt spännande och bra, rent av det bästa jag läst på länge, och jag hoppas att deras andra böcker också är det.

Atlantis hemlighet

Innan bokrean övervägde jag om jag skulle köpa Atlantis hemlighet av David Gibbins eller inte. På omslaget jämförs den med Dan Browns Da Vinci-koden och det var det som talade emot att jag skulle köpa den- sådana jämförelser brukar bara leda till besvikelse. Det som talade för att jag skulle köpa den var att författaren är marinarkeolog med sjunkna skepp och försvunna städer som specialitet. Eftersom jag trodde att det skulle ge trovärdighet åt romanen valde jag att köpa den.

Atlantis hemlighet handlar om marinarkeologen Jack Howard som gör ett sensationellt fynd som ger ledtrådar till var Atlantis kan finnas. Samtidigt gör Jack Howards vän dr Hiebermeyer ett annat sensationellt fynd som ger ledtrådar till var Atlantis kan finnas. Tillsammans börjar de försöka tolka och tyda de ledtrådar de fått i hopp om att de ska leda dem till Atlantis. Men de är inte ensamma om att försöka finna Atlantis. Den ökände ryske terroristen Aslan är dem på spåren och han vill lägga beslag på de rikedomar som han tror finns där.

Redan efter ett par kapitel ångrade jag att jag köpte den här romanen. Ämnet intresserar mig eftersom jag är intresserad av både arkeologi och grekisk mytologi, men författaren lyckas mycket dåligt med att fånga mitt intresse. Till stor del beror det på språket, som är platt och tråkigt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna än den här romanen. Uppenbarligen har David Gibbins aldrig fått lära sig att gestalta och boken är full med tråkiga klyshor som Jag har en god och en dålig nyhet och Vi kan vänta oss det oväntade.

Däremot har författaren fått lära sig att en roman måste innehålla action och det har han verkligen tagit fasta på. Det händer saker hela tiden och då menar jag inte bara att huvudpersonerna agerar utan att det händer stora grejer, som att folk blir skjutna och skepp och helikoptrar sprängs i luften. Romanen blir bitvis lite intressant när den handlar om de arkeologiska fynd som görs, men de delarna hamnar i skymundan för all action som författaren verkar tro är ett måste.

Det är illa nog att författaren skriver dåligt, men det allra värsta är att Gibbins förklarar allt in i minsta detalj. Det är uppenbart att han kan mycket om ämnet, men han tror uppenbarligen att han är den enda som kan något. Som läsare känner man sig mycket underskattad när han förklarar saker som att Platon var Sokrates elev eller att en kropp förintas om den kastas i en lavaflod. Han försöker också få med alldeles för mycket av det han kan i romanen. Han försöker visserligen väva in en del av det i repliker, men det gör bara att dialogen känns onaturlig: 'Vi betraktade dom här som dom bästa universalattackubåtarna, motsvarigheterna till ubåtarna i den amerikanska Los Angeles-klassen' tillade hon. 'Kazbek byggdes i Komsomolsk vid Amur 1988 och togs i bruk i början av 1991. Hon har bara en reaktor till skillnad från vad västliga underrättelsetjänster har påstått. Fyra 650-millimeters och sex 533- millimeters utskjutningsrös för olika vapen, inklusive kryssningsrobotar.' och 'Enfield SA80 Mark 2' sa hon. 'Brittiska armén. Trettio kulors magasin, 5.56 mm. Bulldoggsdesign. Handtaget framför magasinet, bra i trånga utrymmen.' Hon siktade. 'Det infraröda siktet är bra, men jag föredrar ändå den nya Kalasjnikov AK 102.'

Man tröttnar också på alla tekniska berskivingar av alla de högteknoklogiska prylar som de använder: ' ROV-farkoster har använts rätt flitigt av forskare i ett par decennier nu,' förklarade Macleod. 'Men under dom senaste åren har teknologin blivit alltmer förfinad. För utforskningsändamål använder vi AUV, autonomus operated vehicles, självstyrande farkoster försedda med video och side-scan-ekolod. När ett mål är identifierat skickar vi ut direktstyrda ROV-farkoster. Den IMU Mark 7 som vi använder här är inte mycket större än en portfölj, tillräckligt liten för att ta sig in i små springor på havsbotten.' Mycket av det han skriver om dessa högteknologiska prylar verkar vara direkta citat från någon informationsbroschyr, eftersom författaren inte ens verkar bry sig om ifall dialogen låter trovärdig eller inte.

Det gör förstås också att karaktärerna inte blir särskilt trovärdiga och det finns inte en enda karaktär som jag känner för. De är allta hopplöst stereotypa och helt enkelt ointressanta.

Det dåliga språket, den usla dialogen, de övertydliga förklaringarna, de urtista karaktärerna och de långtråkiga beskrivningarna av högteknologiska prylar gjorde att jag blev fullkomligt uttråkad av att läsa den och jag kommer absolut inte att läsa fler böcker av den här författaren. Tydligen har någon köpt filmrättigheterna och det är inte omöjligt att den kan bli bättre som film än vad den är som bok, men jag tvivlar faktiskt på att jag kommer att vilja se filmen. Det är faktiskt sällan jag tycker att en roman är så dålig som jag tyckte att den här var. De flesta romaner har ändå något som gör dem läsvärda, men det har inte den här så jag rekommenderar alla att låta bli att läsa den.

The undomestic goddess

The undomestic goddess av Sophie Kinsella handlar om Samantha som är en karriärkvinna. Hon är advokat och jobbar både sena kvällar och helger för att bli partner på firman där hon jobbar. Men ett misstag förstör hennes chanser till en strålande karriär och hon flyr bort från London och hamnar av en slump i en liten by där hon, också av en slump, för jobb som hushållerska. Hennes arbetsgivare har ingen aning om att de har anställt en Cambridge-utbildad advokat med en IQ på 158. Problemet är bara att Samantha aldrig har varken städat eller lagat mat förut. Men hon lär sig och snart lär hon sig också älska sitt nya liv.

Det här är som alla förstår en typisk chic lit-roman och den innehåller alla ingredienser som en sådan ska innehålla. Den är lättläst, karaktärerna stereotypa och handlingen förutsägbar. Och det var precis vad jag ville ha när jag började läsa den här romanen; efter en strssig vecka ville jag bara ha avkoppling.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Sophie Kinsella, Mina hemligheter och The Secret Dreamworld of a Shopaholic. Jag tyckte betydligt bättre om Samantha Sweeting, huvudpersonen i den här romanen, betydligt mer än jag gillade Rebecca Bloomwood, som är huvudperson i The Secret Dreamworld of a Shopaholic och resten av Kinsellas shopaholic-serie. Rebecca är ytlig och korkad och jag känner inte att jag har något gemensamt med henne, medan jag åtminstone har mitt fotografiska minne gemensamt med Samantha. Och kanske också mitt ointresse för att städa...

Jag gillar Sophie Kinsellas sätt att skriva, speciellt när jag läser hennes böcker på engelska. De flesta romaner i den här genren gör anspråk på att vara roliga, men det är sällan man mer än ler lite grann åt skämten. Men när jag läste den här romanen skrattade jag faktiskt högt ett par gånger, inte minst när hon försöker bortförklara att hon inte klarar av att fälla ut strykbrädan med att I'm far more used to working with a Nimbus 2000. (Om det är någon som inte vet så är en Nimbus 2000 en flygande kvast från Harry Potter and the Philospher's Stone och Harry Potter and the Chamber of Secrets). Det är därför troligt att jag i framtiden kommer att läsa fler av Sphie Kinsellas romaner och kanske också de romaner hon skriveit under pseudonymen Madeleine Wickham.

Sekten

Jag har tidigare läst en del ungdomsromaner av Peter Pohl, t ex Janne min vän, och gillat dem så när jag såg Sekten på hyllan i bibliotektet kunde jag inte låta bli att låna den. Sekten handlar om en familj på fem personer. En av döttrarna fick ett glassplitter i ögat och när läkarvetenskapen inte kan hjälpa går de till en healer och ganska snart är de fast i en sekt som leds av Irja Ljusmark. Hon påstår sig vara Guds moder och har kontakt med Gud, Jesus, diverse andra andaroch utomjordingar. Med tiden splittras familjen av vårdnadstvister och andra rättegångar.

Romanen bygger på en verklig händelse och författaren har samlat material från telefonsamtal, intervjuer, tidningsartiklar, radioprogram och samtal med några av de inblandade. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om sådant här eftersom jag är väldigt intresserad av religion och psykologi. Den här boken var också intressant läsning och det var svårt att lägga ifrån sig boken eftersom man ville läsa vidare för att veta om familjen skulle ta sitt förnuft till fånga och lämna den tokiga sektledaren.

Men trots att jag hade svårt att lägga boken ifrån mig tyckte jag egentligen inte att den här romanen var särskilt bra. Peter Pohl skriver ganska journalistiskt, vilket innebär att han berättar vad som händer i korta, enkla meningar. Det jag saknar är vad personerna tycker, tänker och känner. Jag vill lära känna personerna, inte bara veta vad som händer runt omkring dem. Det kan jag, lika väl som Peter Pohl, ta reda på i tidningsartiklar m m.

Peter Pohl verkar ha skrivit den här boken som en sorts samhällskritik; kritik mot skolan, socialen och rättsväsendet, men den kritiken går inte fram riktigt eftersom han inte fokuserar tillräckligt på det. Eftersom jag inte tycker att man kan lära känna någon av huvudpersonerna och samhällskrikten inte är tillräckligt tydlig så tycker jag inte att boken ger tillräckligt mycket att fundera på. Och det tror jag är nödvändligt för att en sån här bok ska få avsedd effekt. Jag läste den med stort intesse, men sedan jag läste ut den har jag inte ägnat huvudpersonerna en tanke och jag har inte funderat över fenomenet sekter eller samhällets slapphet.

Det är lite synd, eftersom det faktiskt hade kunnat bli en mycket bra roman om författaren hade gått lite mer på djupet i de psykologiska processerna som ligger bakom att man kan bli fast i en sådan här sekt. Materialet som författaren haft att jobba erbjuder tillräckligt av hemskheter som begåtts mot främst barnen, men även de vuxna, men det blir inte riktigt intressant förrän man får veta vad personerna tänker och känner om det. Förmodligen hade boken blivit bättre om den skrivits av någon av de inblandade.

Men ändå tycker jag att den här romanen är läsvärd. Även om den kunde ha gett mer att tänka på så ger den i alla fall lite att fundera över. Och allt som kan vara till hjälp för att människor ska slippa hamna i sekter är bra. Boken är intressant och den är lätt att läsa, vilket tillsammans med att det händer mycket gör att den går väldigt fort att läsa.

Otroligt men sant

Jag köpte Otroligt men sant av John Searles på bokrean mest bara för att köpa upp de pengar jag fått i julklapp. Den var därför inte ett av mina förstahansval, men jag ångrar inte att jag köpte den. Den var både spännande och intressant skriven.

Ronnie Chase dog i en bilolycka på sin examensdag. Fem år senare dyker hans flickvän Melissa upp hemma hos Ronnies mamma och bror. Melissa var också med vid olyckan och de har inte sett henne sedan dess. Hennes ansikte är vanställt och hon har chockerande nyheter- hon är med barn och hon vet helt säkert att barnet är Ronnies.

Handlingen var så pass intressant att jag fastnade redan efter några sidor. Är barnet verkligen Ronnies?. Och vad hände egentligen på examenskvällen? Varför har Ronnies bror Philip benet gipsat? Vad har hänt med Ronnies familj efter hans död? Man vill hela tiden läsa vidare för att få svar på dessa och många andra frågor. Bitvis är den här romanen lika spännande som en thriller. Jag tror att den skulle göra sig väldigt bra som film.

Romanen är också skriven på ett intressant sätt, eftersom den inte är skriven i kronologisk ordning. Vissa kapitel handlar om nutiden och andra handlar om dåtiden och för den här romanen är det ett mycket passande sätt att berätta historien eftesom den annars riskerar att bli för enkel och förutsägbar. Som läsare får man pussla ihop vad som hänt från tiden just före olyckan till nutid från den information som man får under romanen. Därför får man inte en fullständigt komplett bild förrän i slutet.

Jag uppskattade berättarperspektivet i romanen väldigt mycket. Det är en allvetande berättare med väldigt tydlig närvaro. Den allvetande berättaren gör också att övergångarna mellan de olika personernas perspektiv kan bli väldigt lätta och smidiga: Philip fortsätter att titta men kan förstås inte se när Bill stänger dörren efter sig och går in i vardagsrummet i sitt och Gails hus. Han kan inte se när Bill står på trasmattan vid källardörren och plockar med cigaretten medan han lyssnar på ljudet av Gails stönanden nere i källaren.

Ibland vänder sig berättaren till läsaren: Det finns en sak till du nog skulle vilja se, något som är bra mycket oroande än det du hittills har sett och som döljer sig bakom bedrumsdörren. Men, precis som Melissa sa till sitt ofödda barn på vägen hem i bilen: 'Inte än'. Tills vidare låter vi det vara, medan hon sover och världen stilla rör sig runt henne.

Karaktärerna var ganska välbeskrivna, även om vissa var mer beskrivna än andra. Man fick en väldigt tydlig bild av onnie och Philips mamma och av Philip och Melissa. Men man kunde gärna ha fått lära Philips pappa och andra lite mer.

Den här romanen gick lätt och snabbt att läsa, dels för att den var enkelt skriven och dels för att den hade en spännande intrig. Jag har aldrig hört talas om författaren tidigare, men det stod att han skrivit en roman innan denna, Boy still missing, och den är jag väldigt sugen på att läsa.

The Memory Keeper's Daughter

När jag var i England tittade jag på The Memory Keeper's Daughter av Kim Edwards flera gånger och funderade på att köpa den. Det blev inte av då, eftersom jag redan hade för mycket tunga böcker som skulle med hem i resväskan, men nu har jag köpt den och läst den.

Den handlar om dr David Henry, som på grund av en snöstorm tvingas förlösa sin fru själv. Frun föder tvillingar och pojken är frisk och välmående, men flickan föds med Down's syndrom. David lämnar omedelbart bort dottern och säger till frun Norah att dottern dött vid födseln. Detta svek kommer att påverka hela hans familj under väldigt lång tid. Det kommer också att påverka sköterskan Carolines liv, eftersom hon inte klarar att lämna flickan på institutionen utan tar henne med sig till en annan stad för att uppfostra henne som sin egen.

Berättelsen börjar 1964, då synen på personer med Down's syndrom (och andra funktionshinder) var en annan och det gör att man på sätt och vis kan förstå att David Henry agerar för att skydda sin fru. Men på samma gång är det en fruktansvärt hemsk sak att göra och det är det som gör att man vill läsa den här romanen. Och när man väl har börjat att läsa den vill man läsa vidare för att få veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.

Den här romanen visar också att varje handling får konsekvenser för en själv och andra på ett eller annat sätt och det tror jag kan vara viktigt att komma ihåg. I detta fall får handlingen naturligtvis stora konsekvenser för många människor.

Man får läsa berättelsen utifrån fyra personers perspektiv: Davids, frun Norahs, sonen Pauls och sköterskan Carolines. Det gör att man får lära känna de olika personerna ganska bra. Romanen sträcker sig över en ganska lång tid- från 1964 till 1989- och det gör att man också får se hur karaktärerna förändras över tid. Jag tycker att karaktärerna är väl beskrivna och känns trovärdiga.


Dock saknar jag ett perspektiv i berättelsen och det är dottern Phoebes. Visserligen känner hon inte till något av den händelse som lett till att hon befinner sig där är i livet, men det hade ändå varit intressant att få läsa hennes syn på livet med den som hon tror är hennes mamma. Främst hade det varit intressant eftersom hennes syn på världen skiljer sig så mycket från alla andras. Genom andras beskrivning av Phoebe och egen erfarenhet av personer med Down's så verkar Phoebe ha en betydligt mer positiv syn på välden och ha en livsglädje som inte många andra har. Hennes tvillingbror tänker om henne att She seemed not o worry very much about things, but rather to accept the world as a fascinating and unusual place where anything might happen.

Men det är förstås det som gör att författaren valt att inte skriva om Phoebes perspektiv; det är svårt att sätta sig in i hur en person med Down's ser på världen och risken är att det inte blir bra om man försöker. Jag förstår därför att författaren valt som hon gjort, för med tanke på hur hon skriver så tror jag inte att hon hade klarat av att göra det på ett bra sätt. Det hindrar dock inte att jag skulle vilja läsa om hennes perspektiv på saker och ting.

Jag tyckte om den här romanen eftersom den hade en spännande intrig och man ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå, även om slutet till viss del var förutsägbart. Den hade också en symbolik som skulle göra den väldigt tacksam att analysera, t ex är snö återkommande och kan sägas symbolisera kylan som karaktäriserar David efter hans svek. Kim Edwards skriver också väldigt bra. Men det jag mest gillar med romanen är att den ger en hel del att tänka på.