Att kyssas genom ett hissgaller

Att kyssas genom ett hissgaller av Maria Gustavsdotter är tydligen den tredje fristående delen om Annelie, som är frånskild och ensamstående mamma med tonårsbarnen Alva och Anton. När hon är på väg hem till en väninna på balkonginvigningsfest fastnar hon i hissen och Sören som kallas dit för att hjälpa henne ut är den läckraste karl hon någonsin sett, i alla fall sedan hon träffade sin ex-man Bertil. Deras vägar korsas ytterligare ett antal gånger och Annelies liv förändras snart.

Jag brukar vanligen läsa alla delar i en serie i rätt ordning, även om det egentligen inte är en serie utan fristående delar. Men jag gillade titeln på den här romanen och eftersom jag inte hittade de första två på biblioteket chansade jag på att det skulle funka även utan att ha läst de första. Det gick alldeles utmärkt eftersom den inte refererade särskilt mycket till tidigare händelser.

Det jag gillade med den här romanen var den vardagliga känslan i den. Den kändes helt enkelt realistisk. Det hände egentligen inte särskilt mycket och det är kanske det som gör att den känns som att man får ta del av en verklig människas liv.

Vad jag inte gillade med den här romanen var alla stavfel. Visserligen inte några stavfel som gjorde att det var svårt att förstå och det är ständigt samma typ av stavfel, d v s stavfel där det saknas en bokstav på slutet, förmodligen för att författaren varit lite för flink i fingrarna på tangenbordet, t ex skull istället för skulle och framför istället för framföra. Jag tycker att dessa stavfel är mycket störande, speciellt då de är så ofta förekommande.

Handlingen är enkel och den är rätt förutsägbar, men den är lätt att läsa och man vill gärna läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Annelie med kärleken, med barnen och med den besvärliga kunden på jobbet. Den här romanen gav en stunds avkoppling utan att vara något litterärt mästerverk.

Tillsammans- andra boken

Tillsammans-andra boken av Denise Rudberg är naturligtvis uppföljaren till Tillsammans. Eftersom jag gillade Tillsammans ville jag även gärna läsa den andra boken om Alexander, Jakob och Theresa så efter att ha läst om den första boken för att fräscha upp minnet läste jag också den andra.

I den här boken återförenas de tre vännerna på sommarlovet efter att Alexander har bott i Skåne under hela året. Jakob och Theresa har dock umgåtts en hel del under året som gått. Theresas känslor blir förvirrade när Alexander oväntat dyker upp igen. Alexander känner sig inte trygg i familjens stora villa, trots att pappan sitter i fängelse. Han får dessutom veta något chockerande av sin mamma. Jakob mår dåligt över sina föräldrars ständiga gräl om pengar.

Precis som den första boken så är den här väldigt lättläst och går fort att läsa (att jag läste ut båda böckerna på en natt när jag jobbade är ett bevis på det). Handlingen gör också att man gärna vill läsa vidare. På omslaget finns ett omdöme från bokora.se som lyder Skön avkoppling, en sträckläsare och det håller jag med om. Det finns alldeles säkert ungdomsböcker som är bättre skrivna än den här, men jag tror att den här boken tilltalar ungdomar väldigt mycket. Dock tycker jag att Denise Rudberg kan hoppa över "spänningsinslaget" i böckerna, eftersom det ändå inte blir särskitl spännande. Det är ändå uppenbart att detta är en kärleksroman för ungdomar.

Jag tycker också att Denise Rudberg i fortsättningen ska hålla sig till att skriva ungdomsromaner. De vuxenromaner jag har läst av henne, Jenny S och Matilde, har inte varit speciellt bra (särskilt inte den senare), men Tillsammans- serien är underhållande att läsa. Det har även kommit ut en tredje bok i serien och jag kommer självklart att läsa den också (fast just nu är det kö till den på biblioteket, vilket väl talar för att jag har rätt i mitt antagande att ungdomar vill läsa den).

Tillsammans

Jag har läst om Tillsammans av Denise Rudberg för att friska upp minnet lite innan jag läste Tillsammans- andra boken. Eftersom den var väldigt lättläst och gick fort att läsa hann jag läsa både den och Tillsammans-andra boken medan jag jobbade natt. Vad jag tyckte om Tillsammans kan man läsa här. Det jag tyckte när jag läste den i somras stämmer väl överens med vad jag tycker nu när jag har läst den en andra gång.

Att jag har läst den en andra gång så snart efter att jag läste den första gången (det var ju ändå bara ungefär ett år sedan) tyder dock på att den inte gjort något bestående intryck. Helt klart är också att det definitivt finns ungdomsböcker som är bättre än den här ur litterär synpunkt, men jag tror att unga tjejer ändå väldigt gärna läser den här och jag förstår dem; det är lätt och enkel underhållning.

Lyckan är en sällsam fågel

Titeln på Anna Gavaldas senaste roman, Lyckan är en sällsam fågel, kändes lite konstlad, som om man velat ha en titel som för tankarna till hennes förra roman, Tillsammans är man mindre ensam. Den blev ju populär och har, såvitt jag förstår, numera också filmatiserats, så förmodligen vill man locka folk att köpa även den här romanen med hjälp av titeln. Det franska originalets titel, La consolante vilket är en tröstomgång i boule, är mycket mer passande till romanens handling.

Den handlar om Charles, som är arkitekt och reser mycket i jobbet. Hans förhållande med Laurance har kallnat och hon bedrar honom ofta. Relationen till styvdottern Mathilde är ibland besvärlig, men han tycker mycket om henne. En dag får han ett brev där det bara står "Anouk är död." och det väcker liv i gamla minnen av bland annat barndomsvännen Alexis, hans mamma Anouk och Dadda, transvestiten som är Alexis nanny. Till slut inser han att han måste göra en del förändringar i sitt liv.

Jag har tidigare läst romanerna Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom samt novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda. Jag tyckte väldigt mycket om Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom var också helt okej. Jag hade därför ganska stora förhoppningar på den här romanen. Tyvärr måste jag säga att den var lite av en besvikelse. Visst skriver Anna Gavalda bra och jag gillar hennes poetiska metaforer, men det räcker inte riktigt till när historien inte håller måttet. Detta är på inget sätt en dålig roman, men det finns vissa saker som jag inte riktigt gillar. En av dem är hennes överanvändande av tre punkter: Att han var en tvärhand hög men steg upp själv varenda morgon och att jag alltid gick omkring och oroade mig för att han inte fått i sig någon frukost och... Att jag aldrig hade berättat det för någon enda människa eftersom jag skämdes så mycket... Han var ju så liten... Ja. Jag skämdes, Att jag skulle vara tvungen att börja jobba dag från och med nästa månad. Att översköterskan inte gav mig något val och att jag inte hade vågat tala om det för honom ännu... Att dagmammorna aldrig hinner gå igenom barnens läxor eller lyssna på läsläxan, i alla fall inte de som jag hade råd med och att... att jag självklart skulle betala honom! Han var ett jättesnällt barn, som var van att leka själv och att... det inte var vidare fint hemma hos mig, men i alla fall lite hemtrevligare än här och... Och detta är bara ett kort exempel; så här ser i princip hela romanen ut.

Jag hade också väldigt svårt att komma in i handlingen. I början var den bara dyster och tråkig och jag hade verkligen svårt att intressera mig för vad som hänt med Charles, Alexis och Anouk i det förflutna. Jag gillar Gavaldas sätt att ge ledtrådar till vad som hänt istället för att berätta rakt ut, för det visar att hon inte underskattar sina läsare, men de ledtrådarna väcker ändå inte riktigt min nyfikenhet.

Inte förrän ungefär halva romanen, när han träffar Kate, får jag intresse nog att läsa vidare. Och det är egentligen väldigt synd, för egentligen så är relationen mellan Charles, Alexis och Anouk mer komlicerad och mer värd att behandla litterärt. Kärlekshistorien mellan Charles och Kate liknar mest en Harlekinroman förklädd med ett vackert språk.

Tyvärr är det också så att Anna Gavalda inte riktigt lyckas hålla ihop romanen; det känns som två romaner i en. Den ena handlar om Charles och hans tankar och känslor kring sina relationer och den andra är en banal kärlekshistoria mellan Charles och Kate. När Charles träffar Kate släpper Gavalda nämligen helt berättelsen om Anouk och det känns som att den romanens röda tråd klipps av. Romanen är också en liten aning för lång; den hade kunnat kortas ner ganska mycket utan att förlora handlingen.

Det är också en annan sak som gör att jag har svårt för den här romanen och det är ålderskillnaden. Charles är 47 och Kate är 25 och när han var ung hade han en relation med bästa vännens mamma. Det kan tyckas löjligt, men jag håller inte med om uttrycket "kärleken har ingen ålder." Förmodligen för att jag själv aldrig kunnat se något attraktivt med en man som är nästan dubbelt så gammal (eller hälften så gammal, för den delen) som mig.

Miljöbeskrivningarna är detaljerade (ibland lite för detaljerade), men karaktärerna känns inte speciellt levande. De är heller inte speciellt originella. Något som jag gillar med romanen är omslaget (även om omslaget inte har något med handlingen att göra). Det var i första hand omslaget som fångade min blick i bokhandeln och när jag sedan såg att det vara Anna Gavalda som skrivit den var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den. Jag kan inte säga att romanen var så dålig att jag ångrar att jag köpte den, men den håller absolut inte samma klass som Tillsammans är man mindre ensam.

Baby Jane

Baby Jane av Sofi Oksanen handlar om Piki, Helsingfors coolaste flata, som är fånge i sitt eget hem. Hon lider av panikångest och klarar inte av att gå ut annat än på natten när hon är full. Berättaren i romanen är Pikis bisexuella flickvän som tillsammans med Piki startar en firma där de säljer begagnade underkläder till män. Men deras förhållande är förstås dömt på förhand eftersom hon inte kan förändra Piki.

Den här romanen har säkert fått strålande recensioner av kritikerna, men den lämnar mig ganska oberörd. Mest tycker jag att den är jobbig och irriterande. Jag tycker att det är fruktansvärt tröttsamt att läsa om personer med psykiska besvär och vilka piller de tar eftersom jag absolut inte kan identifiera mig med dem (jag känner dock igen personer som jag känner/har känt i dem).

I stort sett alla karaktärer i romanen är osympatiska. Piki tycker jag är fruktansvärt självisk, t ex tycker hon synd om sig själv för att ex-flickvännen Bossa inte längre vill gå och handla åt henne flera gånger i veckan. Berättaren har våldstendenser, t ex knivskär hon Piki, lämnar henne och struntar i att svara i telefon och på sms där Piki förklarar att hon är svårt skadad och behöver ambulans.

Jag gillade att romanen inte var helt kronologisk, men jag tyckte att det var lite trist att man kunde räkna ut vad som skulle hända ganska tidigt i romanen. Slutet var också en aning överdrivet. Sofi Oksanen skriver bra, även om jag tycker att vissa formuleringar kändes väldigt krystade och vissa meningar upprepades lite för ofta och romanen var välkomponerad. Den var också lätt att läsa och det tog inte lång tid att komma igen de drygt 200 sidorna. Men den lämnade mig som sagt ganska oberörd eftersom jag inte kunde identifiera mig med eller känna för någon av karaktärerna.

Det kändes också som alldeles för mycket att skriva en bok om homosexualitet, bisexualitet, alkoholproblem, panikångest, depression och tablettmissbruk. Som det är nu får man intrycket av att alla lesbiska kvinnor lider av depression, panikångest och/eller någon annan psykisk störning som de ständigt knaprar piller för. Dock tror jag inte att det är vad Oksanen vill förmedla, men vad vill hon egentligen säga med romanen?

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Nu har jag läst Harry Potter and the Half-Blood Prince för tredje gången. Anledningen till att jag valde att läsa om den just nu är förstås för att ha den i färskt minne när jag skulle se filmen. Eftersom jag redan har skrivit om den här boken i bloggen så kan man läsa om handlingen och mina åsikter om den här.

Jag tycker fortfarande att den här boken är en av de bästa i serien för att den har en bra balans mellan spänning, humor och romantik. Dock tyckte jag inte att man lyckades lika bra med det i filmen. Speciellt saknar jag den spännande slutstriden, som inte finns med i filmen. Jag var inte heller glad över att regissoren lagt till scener som inte alls finns med i boken. Dock tycker jag att han lyckats betydligt bättre med att få med det väsentliga i den här filmen än i den förra. Men jag tycker att man borde ha lagt mer vikt vid halvblodsprinsens identietet. I boken är det nämligen en ganska viktig grej och eftersom den även är titeln på filmen så känns det som att det borde ha varit viktigare. Men det var i alla fall två och en halv timmes underhållning att se filmen, även om den inte var den bästa i serien.

Kvällstaxa

Kvällstaxa av Ildikó von Kürthy med undertiteln Varför sjungs det inga serenader nuförtiden? handlar om Cora Hübsch som är trettiotre år och singel. Romanen utspelar sig under en lördagkväll, från 17.12 till 00.01, under vilken Cora sitter hemma och väntar på att en man, som hon träffat på en fest och tror är mannen i hennes liv, ska ringa. Under tiden hon väntar tänker hon tillbaka på hur hon träffade mannen som ska ringa och funderar på allt möjligt, från sina fula fötter till sina konstiga grannar.

Detta är en ganska kort roman, vilket gör att den går ganska fort att läsa. Att den utspelar sig under bara några timmar en lördagkväll gör också att det blir ett bra tempo i romanen, liksom att kapitlen är olika långa. Varje kapitel börjar med ett klockslag och det bidrar också till att det blir tempo i berättelsen, även om det egentligen inte händer särskilt mycket. Bilderna i boken tycker jag dock inte tillför särskilt mycket, även om de inte heller stör.

Jag gillade den här romanen eftersom den var ganska lättsam och humoristisk. Även om den var ganska förutsägbar så ville man ändå läsa vidare för att få veta hur det gick till när de träffades och, framför allt, om han kommer att ringa. Det är också roande att läsa hennes funderingar på allt möjligt. Jag fastnade särskilt för följande citat: Systrar, låt oss säga som det är: kvinnans i särklass mest omfattande problemzon är- mannen.

Nio dagar i Maddes liv

Nio dagar i Maddes liv av Maria Küchen är en mycket kort och lättläst bok, som inte tog mer än någon timme att läsa. Den är också utgiven på ett förlag som ger ut lättlästa böcker. Anledningen till att jag lånade den på biblioteket var att jag ville ha något lätt att läsa när jag jobbade natt. Dock tyckte jag kanske att den var lite väl lättläst, men det är ändå bra att ha läst den så att jag t ex kan rekommendera den till elever som vill/behöver ha lättlästa böcker.

Boken handlar om Madde som jobbar på parkförvaltningen. Hon har haft ett förhållande med en man som inte var snäll mot henne och när hon en dag får se byggjobbaren Jakob i parken blir hon blixtförälskad. Tyvärr visar det sig att han har flickvän, men Jakob hjälper i alla fall Madde att komma över det som hänt i det förra förhållandet.

Jag är mycket imponerad av att Maria Küchen lyckades skriva en komplicerad historia om kärlek, vänskap, sexuellt utnyttjande och hämnd på ett så enkelt sätt. Hon lyckas också skapa riktiga karaktärer i denna korta roman. Speciellt Madde känns som en riktig människa; man känner igen både sig själv och andra i henne. Hon utvecklas också en del under romanens korta handling.

Jag har tidigare inte läst lättlästa böcker (jag har ju aldrig haft något behov av det), men jag får ändå för mig att det är något unikt med att skriva en lättläst bok som innehåller så mycket mellan raderna. Detta är en roman som jag absolut kan tänka mig att använda i undervisning, just för att den erbjuder en hel den att tänka på och diskutera.

This Charming Man

This Charming Man av Marian Keyes köpte Jonas till mig när han var i USA, men det är först nu jag har kommit mig för att läsa den. Jag har läst och tyckt om alla Keyes tidigare romaner (Vattenmelonen, En oväntad semester, När Lucy Sullivan gifte sig, Sista chansen, Sushi för nybörjare, Änglar, Å andra sidan och Anybody out there?), så jag hade ganska höga förväntningar på den här.

Den här romanen har tre huvudpersoner som alla har kopplingar till samma man, politikern Paddy de Courcy. Lola är flickvännen som chockas av nyheten att Paddy ska gifta sig med en annan kvinna. För att komma över det åker hon ut på landet och där lär hon känna lokalbefolkningen och blir också värd för transvetitträffar på fredagkvällarna. Grace är journalist och kände Paddy som ung, då han var tillsammans med hennes tvillingsyster Marnie. Marnie är gift och har två barn, men har också alkoholproblem, vilket hon vägrar att erkänna.

Det tog lite tid innan jag kom in i den här romanen, men när jag väl gjort det var den riktigt bra. Jag är ingen älskare av chic-lit, men Marian Keyes böcker har jag tyckt om i alla fall. Något av det jag gillar med Marian Keyes är att hon faktiskt utvecklas som författare. Istället för att bara skriva samma roman om och om igen (som så många andra inom samma genre) vågar hon gå vidare och ta upp nya ämnen. I den här romanen tar hon bl a upp alkoholism och kvinnomisshandel och det gör att den får lite mera djup än de flesta andra romaner i samma genre, samtidigt som den förstås också innehåller en del humor och romantik.

Marian Keyes väljer att skriva om de tre olika kvinnorna på olika sätt. Graces avsnitt är skrivna i jagform, medan Marnies är skrivna i trede person och Lolas är skrivna som någon sorts dagboksanteckningar. Jag tycker att det är en bra idé att skriva på olika sätt för varje person, för det gör det lättare för läsaren att hänga med. Dock gillade jag verkligen inte anteckningsformen hon valt att använda i Lolas avsnitt, eftersom hon då inte skriver med fullständiga meningar. Det är inte svårt att förstå, men det stör mig ändå.

Jag tycker inte heller att hon lyckas helt med att ha flera huvudpersoner. Enligt omslaget handlar romanen om fyra kvinnor och den fjärde är då Alicia, kvinnan som gifter sig med Paddy de Courcy. I två avsnitt på sammanlagt ca 20 sidor i hela romanen på drygt 550 sidor, ett i början och ett i slutet, handlar om Alicia, men jag tycker inte att det är tillräckligt för att se henne som en av huvudpersonerna. Därför tycker jag också att det var rätt onödigt att ens ta med henne. Det som berättas i hennes avsnitt kunde någon annan ha berättat istället. Det känns också som att Lola och Grace är viktigare karaktärer i romanen är Marnie. Avsnitten om Marnie och hennes alkoholproblem är dock väldigt intressanta, men känns lite som ännu en handling i handlingen.

Jag gillade den här romanen och på slutet var det svårt att lägga den ifrån sig eftersom man ville veta hur det skulle gå (även om man förstås i stora drag vet hur de kommer att sluta). Dock tycker jag att Keyes kunde ha kortat ner den här romanen lite grann. Den är absolut inte långtråkig, men historien skulle ha kunnat berättas på ett mer kortfattat sätt.

Yngling på guld

Yngling på guld av Ernst Brunner har undertiteln Roman om ett brott och det är precis vad den handlar om. Den handlar nämligen om rånet på Nationalmuseum år 2000, då två tavlor av Renoir och en av Rembrandt stals. Den vykortsstora tavlan Yngling på guld var försvunnen i fem år innan den återbördades till Nationalmuseum. Detta är alltså en roman om ett brott som inträffat och fått sin upplösning innan romanen skrevs, så den erbjuder inga överraskningar. I den första delen får man lära känna förövarna och ta del av deras planering och utförandet av kuppen samt ta del av den polisutredning som ledde till att några av dem greps. I den andra delen får man läsa om hur tavlan kom till på 1600-talet, om Rembrandts liv och om vad som hänt tavlan fram tills den 370 år senare stals från Nationalmuseum. I den tredje delen kommer upplösningen då man får fast de som har Rembrandts tavla undanstoppad i en lägenhet i Stockholm. Eftersom svensk lagstiftning inte tillåter brottsprovokation fick man ta hjälp av amerikansk och dansk polis för att få tag på tavlan.

Jag tyckte att idén bakom den här romanen var väldigt bra, men tyvärr känns det inte som att Brunner lyckas särskilt bra. Brunner har använt sig av förundersökningsprotokoll, avlyssningsband och domstolsprotokoll för att skriva sin roman och det märks. Det känns nästan som att läsa ett enda långt förundersökningsprotokoll utbroderat med lite annat. Därför känns det inte som att man lär känna karaktärerna ordentligt och man får inte heller riktigt kläm på relationen mellan de olika personerna i gruppen.

Den andra delen som handlade om Rembrandt och hans liv var betyldigt intressantare. Den delen påminde mig lite grann om Tracy Chevaliers böcker, eftersom hon också skriver historiska romaner om tavlor. Det märks att Ernst Brunner har läst in sig ordentligt på ämnet. Det var dock ibland till nackdel, eftersom det i den här delen ibland inte kändes som att jag läste en roman, utan en läroboksbiografi om Rembrandt.

Dock är den andra delen välskriven, vilket man inte kan säga om de två andra delarna. Han gör så många språkliga fel att det är svårt att överse med. Det jag retar mig mest på är att han använder stog istället för stod. Det är möjligt att han gjort det medvetet för att få språket att verka modernt (för han använder det inte i den historiska delen), men det blir bara irriterande. Irriterande är också alla de syftningsfel han gör. Tyvärr inga syftningsfel som blir oavsiktligt roliga, utan bara syfningsfel som gör att romanen blir en liten aning svårläst eftersom man då och då måste hejda sig och tänka till på vad han menar.

Men annars var det en relativt lättläst roman, speciellt i de moderna delarna. Dialogen kändes ibland lite störande, med meningar som Jag försöker minnas, du vet, men det är så svårt att komma... och tänka så långt bak vad jag gjorde vid den tiden. eller Det var klockan fyra på eftermiddagen och jag handlade julklappar med min tjejkompis. Senare jag tror jag klappade in dom. Samtidigt ger dialogen en känsla av autenticitet, eftersom jag antar att dialogen kommer från polisens inspelningar av förhören och att de här personerna faktiskt pratade så. Det är ju som bekant ganska stor skillnad på talat och skrivet språk och det kan kännas lite konstigt med talat språk i en skriven roman, men i det här fallet tycker jag att det var bra.

Den här romanen kändes inte riktigt som en helhet på grund av att den bestod av tre delar, varav den ena tog upp tavlans historia. Det är absolut inte ointressant att läsa om tavlans tillkomst och Rembrandts liv, men jag hade nog hellre velat ha det mer inbakat i själva romanen istället för separat i en egen del, som dessutom skiljer sig väldigt mycket i stil från den övriga romanen.

Som helhet var det dock en ganska intressant roman, dels att läsa om hur kuppen planerades och utfördes och dels hur det gick. Just i den delen finns nog det mest intressanta, eftersom det var okonventionellt att använda sig av brottsprovokation för att lösa fallet. Jag tror att Brunners syfte med att skriva romanen varit att väcka debatt om detta med brottsprovokation: Efter tingsrättens domar i december 2005 yrkade åklagaren på skärpta straff för samtliga inblandade i häleridelen, dvs i försöken att sälja Rembrandt. Hösten 2006 hölls därför nya förhör i hovrätten som kom till slutsatsen att brottsprovokationen varit så uppenbart otillbörlig att man i stället meddelade påföljdseftergift och frikände samtliga.