Kärlekens arkitekt

Kärlekens arkitekt är skriven av Emilio Calderón och handlar om José Maria, en ung spanjor som under spanska inbördeskriget söker sin tillflykt till spanska akademien i Rom. För att få tag på pengar säljer de en del böcker som finns i akademiens boksamling. Men det visar sig snart att en av böckerna de sålt dolde en hemlighet, Skaparens karta, en karta som sägs vara ritad av Gud. De upptäcker snart att det finns många som vill ha tag på den: nazisterna med Himmler i spetsen, Vatikanen och de allierade. José Maria och den unga kvinnan Montse blir värvade som spioner. José Maria förälskar sig i Montse, men när de träffar prinsen (och fascisten) Junio Valerio Cima Vivarina blir Montse genast förälskad och känslorna tycks vara besvarade.

På omslaget står det att detta är En annorlunda spionroman och en svidande vacker kärlekshistoria från andra världskrigets Rom. Det tycker jag är en ganska bra beskrivning av den här boken, även om jag personligen kanske inte skulle ha använt just orden svidande vacker. Det här är dock en roman som man inte kan låta bli att jämföra med andra. Författaren är spanjor och hans sätt att skriva påminner en hel del om Carlos Ruiz Zafóns sätt att skriva. Temat kärlek är också gemensamt för de båda spanska författarna. Dock tycker jag kanske att Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafóns roman var lite bättre.

Eftersom den här romanen utspelar sig i Rom under andra världskriget kan jag inte heller låta bli att jämföra den med Historien av Elsa Morante. Morantes roman var betydligt tjockare och allvarligare, men jag tycker att Kärlekens arkitekt lyckades bättre med att skildra hur det var i Rom under kriget. Miljöbeskrivningarna var nämligen mycket bra och då jag varit i Rom kände jag naturligtvis igen vissa platser och det tycker jag alltid förhöjer läsvärdet lite grann. Exempelvis ligger spanska akademien i Trastevere, där också jag bodde när jag var där.

Och självklart kan man inte undgå att jämföra en spionroman om ett upphittat religiöst föremål med Dan Brown, främst då Angels and Demons, som ju också utspelar sig i Rom. Jag tyckte om Angels and Demons och en av anledningarna till det är just att den utspelar sig i Rom. Som sagt så gillar jag att läsa om platser jag har varit på. Dock är Kärlekens arkitekt inte en thriller/spionroman på samma sätt som Angels and Demons, utan främst är den nog att betrakta som en kärleksskildring.

Den här romanen var välskriven, intressant och lite spännande, även om spänningen inte var huvudsaken i den. Jag kom in i den på en gång och ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända mellan José Maria och Montse, vem Junio Valerio är och varför han hjälper dem och vad som ska hända dem i jakten på Skaparens karta. Jag tyckte också om att jag som läsare blev lite överraskad när historien får sin upplösning.

Jag gillade alltså den här romanen och speciellt fastnade jag för följande citat:
Jag vill visa att en boks värsta fiende faktiskt inte är insekter, eld, solljus, fukt eller tidens gång, utan människan. Det är verkligen ironiskt när man tänker på att det är människan som har skapat boken. Det är som att säga att människans värsta fiende är Gud, hennes skapare... Fast möjligheten finns ju att Gud ogillar människan lika mycket som hon ogillar böcker...

Svart som synden

Svart som synden är Stephen Booths åttonde roman om Edendalepoliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken hittar några byggjobbare ett lik på den ensliga bondgården Pity Wood. Snart hittas också ett andra lik, som saknar huvudet, på gården. Liken har legat där ett respektive tre år, så det finns inte många ledtrådar att gå efter. De försöker få hjälp av lokalbefolkningen, men de är inte så villiga att prata med polisen.

Jag tycker att Stephen Booth skriver bättre än de flesta deckarförfattare, men det jag gillar mest är hans person- och miljöbeskrivningar. Han lyckas med att få karaktärerna levande, även bikaraktärerna, t ex de osamarbetsvilliga byborna, och man kan inte låta bli att tycka om både Ben Cooper och Diane Fry. Dock tycker jag att det börjar bli dags att det händer något mer mellan dem, så det hoppas jag på inför nästa bok. Även miljöerna är så bra beskrivna att man nästan kan känna det strilande engelska regnet och se de gamla gården framför sig.

Jag tycker också att han lyckas bra med att skapa spänning och hans böcker är inte lika förutsägbara som de flesta deckare är. I den här tyckte jag att det var väldigt intressant med beskrivningarna av gammal vidskepelse, som skrikskallar och hjälpande händer:
'Den hjälpande handen skulle komma från en avrättad brottsling och huggas av medan liket hängde i galgen', läste Cooper i guideboken. 'Det finns ett recept här', avbröt Amy. Hon var elva år nu och märkvärdigt vuxen på många sätt. Cooper började tycka synd om lärarna i hennes nya skola. Hon kunde vara obarmhärtig om man tråkade ut henne. 'Vad då, sa du?' 'Ett recept'. 'Som i en kokbok? Den sortens recept?' 'Ja, det är det väl.' "Receptet är enkelt om man vill konservera en hjälpande hand", står det. Cooper såg på sin brorsdotter och undrade över den plötsliga förändringen i tonfallet. Nu var hon intresserad. Det var äckligt bara att stå och titta på en konserverad hand, men att lära sig att konservera den själv...det var coolt. Han borde väl inte bli förvånad. ' "Krama blodet ur handen. Bind in den i en svepning och låt den ligga och dra i en lösning med salpeter, salt och peppar i två veckor. Låt den sedan torka i solen". /.../" Dessutom behövs ett ljus, stöpt av fett från en hängd, vax samt sesam från Lappland." ' /.../ 'Jag vet hur man använde den hjälpande handen', sa Cooper. 'Man satte ett ljus mellan fingrarna på de och sedan tände man dem när man bröt sig in.' 'När vad då?' 'Jo, den användes av inbrottstjuvar. De trodde att den gjorde dem osynliga. Och att den hindrade dem som bodde i huset från att vakna.' hade man använt hårtestar. De hade doppats i talg- dels från Det sista stycket på det förklarande anslaget brydde han sig inte om att läsa upp. Till ljusvekarden hängdes kropp, dels från en gammal hankatt- och sedan hade ljusen helgats genom att man läste Fader Vår baklänges.

Eftersom jag gillar lite morbida saker tyckte jag att detta var intressant. Det fick mig också, i likhet med Coopers brorsdotter Amy, att tänka på Harry Potter: Det är precis som Draco Malfoy i den där butiken i Diagongränden. (fast i själva verket var det förstås Knockturn Alley och inte Diagon Alley).

Vanligtvis brukar jag inte gilla deckare, men så här på sommaren tycker jag att det passar ganska bra att ligga ute i solen med en deckare och den här passade alldeles utmärkt. Jag tycker att Stephen Booth är bättre än de flesta deckarförfattare och jag har gillat alla hans böcker. Och jag kommer att fortsätta att läsa hans böcker även i framtiden.

Tvillingsystrarna

Jag har tidigare läst flera romaner av Marie Hermanson, t ex Snövit, Värddjuret, Musselstranden, Hembiträdet, Mannen under trappan och Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten och turen har nu kommit till Tvillingsystrarna. Det är Hermansons andra roman och skrevs 1993.

Huvudperson i Tvillingsystrarna är Robert, som är en medelålders förvirrad man som har som nöje att följa efter kvinnor som han ser på stan. En dag får han se en kvinna hos tandläkaren och följer efter henne hem. Av en slump lär han känna kvinnan, 22-åriga Elisabeth Strand och hennes familj. Han blir handlöst förälskad i henne och de inleder ett förhållande. Men deras kärlek kompliceras av förhållandet mellan Elisabeth och hennes tvillingsyster Gertrud, som är rullstolsburen och sjuklig.

Egentligen händer det inte så mycket i den här romanen, men den griper ändå tag i läsaren. Man vill läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Robert och vad som ska hända med Elisabeth och hennes tvillingsyster. Hela romanen har en känsla av overklighet över sig, så att man inte riktigt vet om det är dröm eller verklighet; om det som händer verkligen händer. Det gillar jag.

Jag tycker om Marie Hermansons sätt att skriva, lättläst utan att vara för enkelt. Karaktärerna i romanen känns både verkliga och overkliga, och just det gör att det är svårt att identifiera sig med någon. Alla känns mer eller mindre osympatiska, men ändå engagerar man sig i hur det ska gå för dem. Den här romanen är kanske inte hennes bästa, men den var bra och jag kommer definitivt att fortsätta att läsa hennes böcker, t ex Ett oskrivet blad, som jag ännu inte läst samt de böcker hon förhoppningvis kommer att skriva i framtiden.

Sommardöden

Mons Kallentofts andra deckare heter Sommardöden och handlar även den om kriminalinspektör Malin Fors. Det är en mycket varm sommar i Linköping och Malin Fors letar efter en våldtäktsman och en försvunnen flicka. Dessutom härjar våldsamma skogsbränder i området. En dag hittas den försvunna flickan nergrävd på stranden och nu har man istället en mördare att få tag på. Man har inga riktiga ledtrådar, utan polisen nystar i alla ändar de kan komma på.

Jag läste Kallentofts första deckare Midvinterblod för ett tag sedan och tyckte rätt bra om den. Jag är inte särskilt förtjust i deckare, men den tyckte jag var bättre än genomsnittet och det var också anledningen till att jag valde att läsa den här. Detta är en deckare som passar alldeles utmärkt att läsa på sommaren, speciellt i pocketupplaga som jag gjorde. Det ger lite extra känsla och kanske är det därför som jag tycker att Sommardöden var bättre än Midvinterblod. Men jag tyckte också att deckargåtan här var intressantare och mindre förutsägbar.

Förra bokens styrka låg i språket, då Mons Kallentoft skriver på ett sätt som skiljer sig från de flesta andra deckarförfattare. Han skriver fortfarande bra, men är kanske lite påverkad av allt beröm han fick för språket i den förra, för ibland tycker jag att det blir lite överdrivet. I Midvinterblod lät Kallentoft offret komma till tals i de kursiva avsnitten och det irriterar mig att han använder sig av samma grepp i Sommardöden, dels för att det är fantasilöst att göra precis samma sak två gånger, men mest för att det känns ganska löjligt att ett mordoffer skulle kommentera sin egen mordutredning; det skulle ju i princip betyda att det finns ett liv efter detta och det tror jag inte på.

Jag tycker fortfarande att Malin Fors är en ganska tråkig karaktär och jag tycker att det är fantasilöst med en ensamstående polis som jobbar för mycket och har problem med spriten. Jag tycker inte heller att man riktigt lär känna någon av karaktärerna. Miljöbeskrivningar är dock ganska bra och Kallentoft lyckas bra med att förmedla sommarens och eldens värme. Dock kan jag tycka att det känns lite fånigt att det i förra boken var den kallaste vintern i mannaminne och i den här är det den varmaste sommaren i mannaminna. Vad blir det i nästa bok, som enligt intervjun med Mons Kallentoft i slutet av boken ska heta Höstoffer, - den blåsigaste hösten i mannaminne? Eller kanske den regnigaste hösten i mannaminne?

The Toss of a Lemon

The Toss of a Lemon av Padma Viswanathan är en släktkrönika som följer en familj i Indien från 1896 till 1958. Sivakami blir bortgift som tioåring och blir änka när hon är arton. Hon har då två barn, Thangam och Vairum. Mot konventionen väljer hon att stanna kvar i den döde makens hus tillsammans med den homosexuelle tjänaren Muchami för att hennes son ska få den bästa utbildningen. Barnen växer upp och dottern Thangam får många barn, som Sivakami sedan tar hand om.

Jag visste inte särskilt mycket om den här romanen när jag bad Jonas att köpa den till mig i USA; jag hade bara sett den på någon bokförsäljningssida där den fick goda recensioner. Till en början verkade den också väldigt lovande. Det absolut bästa med romanen var den inblick man fick i den indiska kulturen. Visserligen så är ett av romanens syften att visa på den förändring som skett i det indiska samhället, så man kanske inte har lärt sig så mycket om det moderna Indiens kultur, förutom att det förflutna alltid är länkat till nutiden.

Det var väldigt intressant att läsa om hur flickor giftes bort vid 7 års ålder och i hur hög grad man lät horoskopen styra vem som skulle gifta sig med vem. Det var också intressant att läsa om hur Sivakamis liv blev efter att hon blivit änka; att hon inte fick röra vid någon (inte ens sitt lilla barn) mellan gryning och skymning, var tvungen att raka huvudet och inte fick bära smycken m m. Det mesta i brahminernas kultur, för det är det kastet huvudpersonerna tillhör, verkar handla om rent och orent. Kvinnor som hade mens fick t ex spendera flera dagar i isoleringsrum och alla badade väldigt ofta.

Det jag dock inte riktigt gillade var att författaren på vissa ställen förklarar vissa saker lite väl övertydligt, medan annat inte förklaras alls. Till exempel så vet jag inte vad det är för skillnad på klädedräkterna sari och paavaadai, hur man utför en puja eller vad tiffin är. Det hindrar i och för sig inte förståelsen av handlingen (i alla fall inte för det mesta), men det retar mig ändå lite grann att författaren inte förklarar sådana saker. Det skulle ge mycker mer kunskap om den indiska kulturen, vilket ju måste ha varit ett av hennes syften med att skriva romanen.

Jag tycker också att det är lite väl många personer med i romanen. Delvis kan det bero på att jag är ovan vid de indiska namnen, vilket gör att jag inte av bara namnet kan avgöra om det är en man eller kvinna och de ovana namnen gör det svårare att komma ihåg dem. Jag har ju ingen föreställning om hur en person som heter Thangam, Janaki, Raghavan eller Bharati ser ut eller är, vilket jag ju har med svenska eller engelska namn. Det är ju dock inte en brist hos romanen, utan hos mig. Fast jag tror inte att det bara beror på det att jag tyckte att det var för många karaktärer att hålla reda på.

Jag tycker också att karaktärerna är lite dåligt beskrivna. Det känns inte som att de har något djup, med undantag för Sivakamis dotterdotter Janaki som man får lära känna lite närmare. Jag tycker att man åtminstone borde få lära känna Sivakami, som man kan säga är bokens huvudperson, lite bättre. Men romanen känns på det stora hela ganska platt och ytlig eftersom författaren mest beskriver vad som händer och inte hur personerna tänker och känner inför detta.

En annan brist hos romanen är att författaren inte riktigt får den att hänga ihop. Det känns som att Sivakami är huvudperson, men i slutet av romanen handlar det knappt om henne utan om dotterdottern istället. Jag tycker inte heller att hon lyckas knyta ihop romanen ordentligt. Det finns vissa saker som bara lämnas helt utan att författaren återkommer till det. Exempelvis hade Sivakamis man helande kraft och brukade ge sig iväg med siddhas (jag vet inte vad de är heller) och vara borta i flera dagar. Dessa siddhas verkar ha någon hemlighet som rör dottern Thangam. Detta berörs inte alls senare i romanen, vilket känns lite snopet.

Jag förstår varför författaren väljer att lägga så stor vikt vid horoskop och vidskepelse, eftersom det uppenbart var (är?) viktigt i Indien. Men jag retar mig lite på att all vidskepelse slår in, t ex att Sivakamis man dog precis när hans horoskop förutspådde, att Vani skulle förbli barnlös så som horoskopet sa eller att de barn som inte förlösts med Sivakamis "lucky hands" dog.

Den här romanen var väldigt ojämn. Bitvis var den mycket bra och intressant, men andra delar var riktigt långtråkiga att läsa. Med tanke på att den är över 600 sidor lång så skulle det inte ha gjort något om författaren kortat ner den något. Språket i romanen är bra och Padma Viswanathan använder många fina ord, men ibland känns det nästan lite konstlat som att hon har ansträngt sig lite för mycket. Det jag gillade allra mest med den här romanen var dock bladen, som verkade vara skurna med papperskniv, så att de var ojämna och mjuka i kanterna. Det kan tyckas som en oväsentlig detalj, men jag uppskattade det.