Inlåst

Jag har lyssnat på Inlåst av Tove Klackenberg, uppläst av Eva-Maria Björkström-Roos. Den handlar om Svea Lundström Duval, som just slutat som åklagare och börjat jobba som advokat. Hennes första klient blir ungdomsbrottslingen Jerry Johansson och det som först verkar vara ett rutinärende blir snart mer spännande när en anställd på ungdomshemmet hittas mördad.

Det här var uppenbart inte första boken om Svea Lundström Duval, men det gick bra att läsa/lyssna ändå, eftersom man får veta allt väsentligt som hänt tidigare, mest gällande hennes trassliga privatliv. Jag upplevde dock Svea som en otroligt osympatisk huvudperson. Hon är höggravid, men intresserar sig inte för det kommande barnet. Hon gifter sig motvilligt med en man fast hon tycker att han är för omtänksam och mesig. Hon är helt enkelt en väldigt kall och otrevlig person som bara tänker på sig själv. Inte ens det faktum att hon har hund, en bouvier, gör att jag känner sympati med henne (vilket antagligen beror på hennes bristande engagemang i hunden).

Jag vet inte om det beror på att jag lyssnade istället för läste, men jag tyckte ibland att det var lite förvirrande och svårt att veta när olika saker hände.

Det märks att författaren vet vad hon skriver om- jag blev övertygad om att hon jobbar inom rättsväsendet så fort jag börjat lyssna och när jag kollade upp saken visade det sig stämma. Detta faktum gör dock att romanen blir mer tråkig än spännande, eftersom den handlar mer om rättsprocessen än om fallet, som i och för sig inte heller är speciellt spännande. Dock tar hon upp en del som inte är speciellt bra med rättsväsentet och socialtjänsten och det tycker jag är bra.

Dessutom tycker jag att det blir alldeles för mycket tankar, funderingar och känslor om privatlivet (och då inte bara Sveas), vilket gör att handlingen försvinner och boken tappar tempo. Detta är helt enkelt en riktigt tråkig roman (och jag tror inte att min åsikt skulle ändras nämnvärt även om jag gillade deckare mer än vad jag gör).

Simply divine

Jag köpte Simply Divine av Wendy Holden på bokrean och jag är glad att jag inte betalade mer för den än vad jag gjorde. Den handlar om Jane som är journalist och får i uppdrag att editera, vilket i själva verket betyder skriva, en kolumn av kändisen Champagne D'Vyne. De lever i två olika världar, men deras liv vävs snart samman.

Det här var en helt vanlig chic lit; lättläst, förutsägbar och lättsam. Dock tyckte jag inte att den var lika bra som en del andra romaner i samma genre. Jag tyckte också att den på något vis kändes omodern- exempelvis verkade ingen äga en mobiltelefon- och jag upptäckte då att den publicerades redan 1999. Det borde inte spela så stor roll, men när det gäller populärlitteratur så är det nog så att den är bäst när den är färsk.

Karaktärerna var självklart stereotypa, som de brukar vara i såna här romaner. Jag retade mig också på alla löjliga namn. Jag kan köpa att en diva väljer att kalla sig Champagne D'Vyne, men det blir för mycket när det också Basingstoke och Fluffy  Fronte-Bottom, Busty Binge-Fetlock och Loulou Fischtitz förekommer (för att inte tala om att Janes kollegor heter Tish, Tash och Tosh).

Den här boken var dock inte direkt dålig, bara rätt så intetsägande.

Om skönhet

Om skönhet av Zadie Smith handlar om familjen Belsey som består av Howard, som är expert på Rembrandt och professor på Wellington och Kiki som kämpar med hur hon ska hantera makens otrohet samt barnen Jerome, som flyttat för att studera vid Browns univeristet, Zora som studerar på Wellington och yngste sonen Levi som vill finna sina svarta rötter. Familjen, eller snarare Howard, är involverad i en familjefejd med familjen Kipps.

Jag har tidigare läst Vita tänder och Autografjägaren och den förstnämnda var helt okej, medan jag inte alls tyckte att Autografjägaren var speciellt bra. Det innebär att denna Zadie Smiths tredje roman helt klart är hennes hittills bästa, för den här var riktigt bra.

Språkligt har den samma stil som hennes tidigare romaner och jag gillar det. Det finns dock vissa saker som jag inte gillar med översättningen. Ett exempel på det är följande mening: Det var hans egen välformulerade engelska- jämförelsevis talat- som hade fixat så att deras tejp hade laddats i bandspelaren /.../ Det engelska ordet tape kan översättas som tejp, fast då i en annan betydelse (dock är jag inte helt övertygad om att ordet tejp i betydelsen (kassett)band det inte används i musikkretsar, men jag tycker ändå att ordet hade kunnat översättas på annat sätt).

Miljö- och karaktärsbeskrivningarna var bra, även om t ex Howard är en mycket osympatisk person. Det är också precis lagom många huvudkaraktärer och bikaraktärer för att man ska kunna hålla reda på allihop. Författaren ger också en del att tänka på när det gäller formandet av identitet och ger en del intressanta tankar om politik och religion. Och förstås frågan- vad är skönhet? Jag fastnade också för ett citat i boken: 'Också feta kvinnor behöver kärlek' sade Carl filosofiskt /.../

Kärlek, vänskap och choklad

Den andra boken i Alexander McCall Smiths serie om Isabel Dalhousie heter Kärlek, vänskap och choklad. I den här romanen möter Isabel Dalhousie en man som nyligen genomgått en hjärttransplantation och som plågas av visioner som han inte kan förklara och som han känner inte har med honom att göra. Isabel ger sig in i sökandet efter donatorn. I hennes huvud snurrar också frågor om kärlek, vänskap och choklad:

'Choklad medför stora filosofiska problem' sa hon. ' Det visar oss mycket om frestelse och självkontroll.'

Ju mer hon tänkte på det, desto mäktigare blev de filosofiska dimensionerna hos choklad. Det ställde definitivt akrasia, viljesvaghet, i fokus. Om vi vet att choklad inte är bra för oss (och i vissa avseenden är choklad inte bra för oss, i den meningen att vi går upp i vikt), hur kommer det sig då att vi äter för mycket till slut? Det tyder på svag vilja. Men om vi äter choklad måste det bero på att vi tror att det är för vårt eget bästa. Vår vilja driver oss att göra det vi vet att vi tycker om. Så vår vilja är inte svag- den är i själva verket riktigt stark och förmår oss att göra det vi verkligen vill göra (att äta choklad). Choklad var inte enkelt.

Vänskapsband kan verka starka, men hon förstod att inget är lättare att förstöra än vänskapen med alla de förväntningar den medför.

Och vad själen beträffar... ja, det som slår mig är att om vi har själar så måste djuren också ha det. Och om vi lever vidare efter döden, varför skulle de då inte göra det? Därför måste himlen, eller vad man nu vill kalla det, vara överfull med katter och hundar och boskap och så vidare. /.../ Om begreppet själ hade någon innebörd fanns det även någon form av hundsjäl och visst var den av kärleksfull natur? 

Jag tyckte rätt bra om den första boken i serien om Isabel Dalhousie, Filosofiska söndagsklubben, men jag tyckte att denna var ännu bättre. Stilen är likadan som i den första boken, men det känns som att man lärt känna karaktärerna lite mer och handlingen är intressantare än i den första. Denna kändes inte heller lika seg som den första; jag läste ut den på en dag medan jag satt ute i solen. Jag kommer alldeles säkert att läsa fler böcker i serien, inte minst för att jag redan har en till som jag köpte på bokrean.

Femtio sätt att träffa den rätte

Eftersom jag kände för att läsa något lättsamt när jag skulle jobba natt valde jag Femtio sätt att träffa den rätte av Lucy-Ann Holmes. Det är en chic lit-roman som handlar om Sarah Sargent, snart trettio och singel. Hennes föräldrar oroar sig över det och anmäler henne till en dokusåpa, som hon visserligen inte kommer med i. Men det ger henne idén att starta en blogg om femtio sätt att träffa den rätte, t ex speed-dejting, träffa någon på jobbet o s v.

Att läsa den här romanen när jag jobbade natt visade sig vara ett bra val. Den var lättläst och underhållande. Jag skrattade faktiskt högt ett par gånger och det gör jag sällan när jag läser (fast det kan ha berott på att jag var trött). Karaktärerna var stereotypa och handlingen förutsägbar, som det brukar vara i den här typen av litteratur, men den erbjöd ändå en stunds lättsam underhållning.

Den var också lite tankeväckande angående detta med att blogga. Jag tycker att man kan blogga om det mesta, även sitt kärleksliv, men då bör man skydda inblandade personers identitet eftersom det man skriver även får konsekvenser för dem. Detta är något jag brukar ha i åtanke när jag bloggar, även om jag inte skriver om speciellt personliga saker, men det är alltid bra att bli påmind.

Skadad

Jag har lyssnat på Skadad av Cathy Glass, vilket är en sann historia om Cathy, som under många år varit fosterförälder. En aprildag får hon hem en 8-årig flicka vid namn Jodie, som varit i flera fosterhem på kort tid. Jodie är besvärlig, men börjar snart berätta saker som får Cathy att förstå att hon har utsatts för sexuella övergrepp. Jodie visar också tecken på att lida av dissociativ personlighetsstörning.

Detta var en lättlyssnad (och säkert också lättläst) bok som påminner en hel del om Torey Haydens böcker, utan att riktigt nå upp till hennes nivå. Jodie är en mycket osympatisk person och speciellt hennes elakhet mot djur gör att jag har väldigt svårt att tycka om henne, samtidigt som jag tycker att inget barn någonsin ska behöva bli utsatt för det hon blivit utsatt för.

Men det som kanske upprör mig allra mest är bristerna i socialtjänsten med socialarbetare som inte bryr sig och byråkrati som gör att inget händer. Denna roman utspelar sig visserligen i England, men det finns ingen anledning att anta att det är mycket annorlunda i Sverige.

Håpas du trifs bra i fengelset

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski handlar om Anni och Sami, som är syskon. De har växt upp i ett missbrukarhem och Sami blev missbrukare, medan Anni blev socialarbetare. Långa tider har de ingen kontakt med varandra och när de har kontakt blir det oftast problem, men ändå vill de kunna ha en normal relation med varandra.

Jag gillade hennes roman Svinalängorna, men tycker inte att denna är riktigt lika bra. Språkligt gillar jag den- Susanna Alakoski skriver på ett sätt som liknar det jag själv skriver när jag skriver skönlitteratur- och den är väldigt lättläst. Dock går det språkliga nyskapandet ibland till överdrift.

Jag gillar också att det tydligt märks att hon vet vad hon skriver om. Det jag inte riktigt gillar är att romanen är alltför lik Svinalängorna. Det är en familj med en mamma och pappa, en bror och en syster och det är systern som klarar sig bra i livet i båda böckerna. Visst, det är säkert till viss del självbiografiskt, men trots detta fantasilöst (och handlar kanske om författarens sätt att bearbeta sitt förflutna?) Skillnaden är dock att det i den här romanen är en vuxen huvudperson och det funkar inte lika bra som att ha ett barn som huvudperson, i mitt tycke.

Även om jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om Svinalängorna så var den absolut inte dålig. Jag gillar att författaren tar upp problem i samhället och även att det finns en viss kritik mot hur samhället behandlar marginaliserade människor.

Jag gillar också att hon tar upp saker som man sällan tänker på, t ex Finland. Såg att de flesta svenskar aldrig satt sin fot i Finland och att när jag berättade något om vårt lands historia så sa svenskarna säger du det, säger du det, och knappas skulle de någonsin sätta sin fot i Finland, eftersom det är närmare till Frankrike, Österrike och Schweiz, och Frankrike är ett land man besöker hjältegravar och krigskyrkogårdar i, inte Finland. Vem bryr sig, okända ryska soldaters gravar. Än mindre skulle svenskarna någonsin kunna förstå eller redogöra för den så radikalt annorlunda 1900-talshistorien mellan två länder eftersom jag knappt gjorde det själv, och jag insåg att somaliernas och bosniernas och serbernas liv inte skulle bli enkla i Sverige /.../


Detta är en roman med hög igenkänningsfaktor, även om man inte upplevt missbruk på nära håll. I alla fall om man är född på 70-talet. En sak som jag kände igen var följande, som jag hört sägas om klasskompisar, skolkamrater och släktingar: Du var begåvad, du var egentligen mycket begåvad. Så sa alla. Varför kunde du inte bara. Om du bara hade. Så sa alla.

A Week In December

A Week In December av Sebastian Faulks handlar, som titeln antyder, om en vecka i december. Man får följa ett antal personer, t ex en tunnelbaneförare på Circle Line, en polsk fotbollsspelare som just kommit till London, en affärsman som är på väg att göra sitt livs största affär, en ung advokat med för lite jobb, en student som är besatt av Islam, en pojke som är besatt av att röka på och titta på reality-TV, en framgångsrik chutney- och picklesfabrikör, som får en utmärkelse av drottningen och en fuskande bokkritiker. Deras liv korsas och påverkas av varandra och de måste alla, var för sig, konfrontera den värld de lever i.

I början hade jag väldigt svårt att komma in i den här romanen. Det var lite för många personer och lite för lite mening i deras dagliga liv. Fast vissa personers liv hade jag lättare för att intressera mig för, t ex tunnelbaneföraren Jenni, som när hon inte jobbar läser böcker, spelar dataspel och som bor tillsammans med sin lillebror. Affärsmannen John Veals hade jag däremot mycket svårt att engagera mig i och förstod knappt nåt av de stora affärer han pysslade med (inte p g a språket, utan helt enkelt för att affärer helt enkelt inte intresserar mig).

Men när jag väl hade kommit en bit in i romanen så blev den faktiskt riktigt bra. I baksidestexten står att romanen är Sweeping, satirical, Dickensian in scope/.../ och den påminner faktiskt om en modern Dickens. Humoristisk och satirisk är den också, även om ganska mycket av satiren går förlorad eftersom i alla fall jag inte känner till tillräckligt mycket om det engelska samhället för att förstå vem karaktärerna är baserade på.

Författaren har helt klart gjort väldigt bra research inför den här romanen, utan att den blir överflödig med information som det ibland blir när författare har gjort omfattande research. Det mesta kändes autentiskt och relevant. Jag gillade den här romanen, även om det var lite för många karaktärer och alla inte kändes helt verklighetstrogna. Men den hade intressanta tankar och observationer om det brittiska samhället (som i många fall är lika relevant i det svenska samhället). 

Bland annat får det engelska skolsystemet en känga (och det känns ganska relevant även för det svenska): Although the ppils regularly came near the top of te national leauge of exam results, most taking home a full house of A-stars and As, they had little idea of spelling or grammar, and neither had their teachers./.../ The headmaster called a meeting of the staff, who shrugged. It wasn't their fault. Most of them had been educated by teachers who believed that spelling at bes was a 'fetish' and, more probably, just a way of trying to keep poor children out of university.

Romanen tar naturligtvis också upp en del intressanta tankar om religion.'Up to a point', said Hassan 'I don't agree with the political agenda. There's no basis for it in the Koran.' 'Religions move on,' said Salim. 'Even the word of God evolves through human interpretation. That's what theology is for.'

Woeful punishment awaits the unbelievers. Shameful punishment awaits the unbelievers, For the unbelievers we have prepared chains and fetters, and a blazing Fire. Woe betide every back-biting slanderer who amasses riches and sedulously hoards them, thinking his wealth will render him immortal! /.../ 'Who is Axia?' 'The ruler.' Adam spoke as a teacher to a slow child. /.../ 'There is also the Disaster-Maker. You can't understand the Disaster-Maker. When he comes to us you'll be scattered like flies.' /.../ If your life's been wrong, he will punish you ' 'Who?' said Jenni. 'It's a scorching fire.' At that instant Gabriel knew what relentless voice of the Koran had reminded him of: it was his brother.

Detta om böcker var också intessant och, även om jag inte visste det, passar in på vad jag tycker om böcker: 'You like reading, don't you?' 'Yeah, I do.' 'Why?' 'Dunno. I s'pose it's an escape from the real world.' But surely it's just the opposite,' said Gabriel. 'Books explain the real world. They bring ypou close to it in a way you could never manage in the course of the day.'

Jag köpte den här romanen när jag var i London sist och den största anledningen till att jag köpte den var omslaget, eftersom jag själv tog en nästan likadan bild på St Paul's Cathedral från Millenium Bridge när jag var i London första gången:

Explosive Eighteen

 Den artonde delen i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich heter Explosive Eighteen och i den här boken har Stephanie just återkommit från en resa till Hawaii, men hon är mycket motvillig till att tala om vad som hände på resan. Hon kontaktas också att FBI-agenter och jagas av skurkar och de vill alla ha ett foto som hon råkat få med sig på flygresan från Hawaii.


I den här romanen märks det att Stephanie har utvecklats lite från den klantiga, olycksdrabbade prisjägare som hon var i de tidigare romanerna (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp, Lean Mean Thirteen, Fearless Fourteen, Finger Lickin' Fifteen Sizzling Sixteen och Smokin' Seventeen) och i den här faktiskt klarar sig riktigt bra.

Jag gillade serien i början, men efter ett tag började de bli lite tjatiga. Dock tycker jag att serien har tagit sig lite igen och denna samt den föregående nog är de bästa hittills (med viss reservation för att jag har glömt hur de första böckerna var). Jag kommer nog i alla fall helt säkert läsa fler böcker i denna serie (om det blir fler, vilket jag i och för sig tror då serien inte alls känns avslutad).