Dorés bibel

Jag har nu lyssnat på Dorés bibel av Torgny Lindgren. Ända sedan den kom ut och jag läste en recension om den i Norran har jag funderat på att läsa den, men det har aldrig blivit av förrän nu då jag tyckte att den kunde vara lämplig att lyssna på medan jag jobbar. Nu har jag också själv sett en bibel med bilder av Gustave Doré och det kändes därför som att det kunde ge extra krydda åt läsningen/lyssningen.

En anledning till att jag väntat så länge med att läsa den är att vi på gymnasiet tvingades både läsa och lyssna på Torgny Lindgren (Ormens väg på hälleberget, om jag inte minns helt fel) och jag tyckte inte alls att han skrev bra. Jag var övertygad om att vi läste honom bara för att han är västerbottensförfattare, inte för att han skrev bra. Jag har dock med åren lärt mig att uppskatta en annan typ av litteratur och jag har läst en del av Åke Lundgren och gillar att läsa om platser som jag känner igen.

Och jag gillade verkligen den här romanen. Den handlar om en person, som inte är namngiven, som berättar sin historia om sin relation till Dorés bibel. Han har växt upp med den och älskar att titta på bilderna i den. Han lär sig aldrig att läsa, men tycker sig inte heller ha behov av det. Tvärtom menar han att bokstäverna dödar, det är bilderna som ger liv.

Det, och mycket annat, är värt att fundera på. Och som bekant så gillar jag romaner som får mig att fundera. Religionen är förstås en viktig del av romanen, men jag gillar att den ifrågasätts. Jag gillar också att det finns lite humor i romanen. Jag skrattade t ex åt skolfröken som sa att "Hos oss lär sig alla att läsa. Ja, utom de obildbara förstås". En bortförklaring som förmodligen använts av många lärare genom tiderna (och säkert också än idag).

Romanens karaktärer känns trovärdiga och sympatiska, samtidigt som hela berättelsen känns nästan som en skröna. Jag fastnade i alla fall för den på en gång och kan verkligen rekommendera den. I efterhand har jag fått veta att detta är den tredje delen i en triptyk, så det kan kanske vara en god idé att läsa de två första delarna, Hummelhonung och Pölsan, först, men det störde inte mig att jag inte gjort det (bortsett från en känsla av att jag borde ha vetat vem Manfred Marklund var, så märkte jag inte ens att detta var en del i en serie.

Uppläsare av romanen var författaren själv och det tyckte jag var bra. Det känns som att uppläsningen blir mera "rätt" på det viset och Torgny Lindgren har en bra röst att lyssna till. Spåren av västerbottensdialekten gör också att det känns ännu mera autentiskt, nästan som att författaren är identisk med huvudpersonen. På det stora hela känns romanen nästan lite som en självbiografi, även den förstås inte är det.

Kärlekströst

Kärlekströst av Nicci Gerrard handlar om Irene, som är i fyrtioårsåldern, gift med Adrian och mor till tre döttrar. Den grå vardagen tär på deras äktenskap och Adrian lämnar henne för hennes bästa kompis syster. Irene måste nu hitta sig själv och skapa sig en ny tillvaro.

Nicci Gerrard är ena halvan av författarparet Nicci French och jag har läst ett par av deras böcker. Jag har inte varit överdrivet förtjust i dem, men eftersom jag fick tag på denna väldigt billigt på bokrean tänkte jag ge henne en chans att visa vad hon kan åstadkomma på egen hand.

Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet imponerad. Första tredjedelen orkade jag knappt ta mig igenom, men därefter blev den faktiskt lite bättre. Den blev dock aldrig riktigt bra och jag blev aldrig riktigt fängslad av handlingen. Det jag gillade bäst med den var att den inte går ut på att "hitta sig själv" är detsamma som att "hitta en ny man", som är så vanligt i den här typen av romaner. Men detta var en högst medelmåttig roman.

Det tredje tecknet

När jag läser vill jag hålla i boken, vända blad och tolka orden själv och därför har jag inte fallit för trenden med ljudböcker som så många har gjort. Men eftersom jag numera inte har möjlighet att läsa på jobbet som tidigare kom jag på idén att lyssna på en bok medan jag jobbar. Många uppgifter kan jag utföra med en hörlur i ena örat och att lyssna på en bok är i alla fall snäppet bättre än att inte "läsa" alls.

Jag begav mig alltså till biblioteket för att låna en ljudbok och valet föll på Det tredje tecknet av Yrsa Sigurdardóttir. Jag har tidigare läst Den som gräver en grav av henne och detta är boken som kom före den och är därmed författarens debutroman.

Precis som med Den som gräver en grav gillar jag att boken utspelar sig på Island och jag gillade speciellt att den tog upp en del om Islands historia, eftersom det är något jag är intresserad av. Romanen handlar om advokaten Thora som får uppdrag att utreda mordet på en tysk student tillsammans med en representant till familjen.

Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i deckare, men den här gillade jag faktiskt. Den var en aning förutsägbar, men den var spännande och jag ville lyssna vidare för att få veta vilken vändning handlingen skulle ta härnäst. På vissa ställen var boken ganska rå, t ex i beskrivningarna av hur en tunga delas, men även om jag är lite känslig på så vis att det gör ont i mig när jag läser eller hör sådant så tyckte jag om just det. Råheten och den lite kärva humorn passar i en isländsk roman, som ett arv från de isländska sagorna.

I den här boken tyckte jag att personbeskrivningarna var bättre än i den förra jag läste och det beror förmodligen på att detta är den första romanen om Thora. Det är dock inte några lysande personbeskrivningar och de flesta karaktärerna är ganska stereotypa. Thora känns dock ganska vanlig och trevlig, men även hon är en aning stereotyp. Språket är enkelt och ibland lite överdrivet förklarande, så att man känner sig lite underskattad som läsare/lyssnare.

Att lyssna på en roman var som sagt en ny upplevelse för mig (att jag lyssnade på Rödluvan och andra sagor på bandspelaren och bläddrade i den medföljande boken när det plingade räknas knappast). Det var inte lika bra som att hålla i en bok, men det var ändå rätt okej. Jag tror till och med att det kan vara så att jag uppskattar deckare mer om jag lyssnar på dem. Katarina Ewerlöf är dessutom en mycket bara uppläsare (även om hon uttalar vissa ord på ett annat sätt än vad jag gör, vilket i och för sig inte behöver vara fel).

Caipirinha med Döden

Jag har tidigare läst Busters öron, Kleopatras kam och Alltid hos dig av Maria Ernestam och jag har gillat det jag läst. Jag har dock medvetet låtit bli att läsa hennes debutroman Caipirinha med Döden eftersom jag inte tyckte att handlingen verkade bra när jag läste baksidestexten.

Romanen handlar om Erica, som just separerat från sin sambo. En kväll ringer det på dörren och utanför står Döden. De blir vänner och han flyttar tillfälligt in hos henne och lagar fantastiska middagar och bjuder på gott vin. De pratar med varandra och Erica får också chansen att hjälpa honom i hans arbete och därmed också chansen att ordna upp lite i sin omgivning. Men hon begår också en del misstag.

Trots att jag inte var så sugen på att läsa den här romanen köpte jag den ändå på bokrean och nu har jag alltså läst den. Den påminner rätt mycket om TV-serien Dead like me och påminner också om Mort, Reaper Man och Hogfather av Terry Pratchett. Terry Pratchetts böcker är ju humoristisk fantasy och detta är en seriös roman och det var därför som jag kände att handlingen skulle bli för overklig. Men den var faktiskt mycket bättre än vad jag hade trott.

Detta är en roman som tar upp allvarliga ämnen som etik och moral och en del existentiella frågor, med ett visst mått av humor. Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen när jag läste 'Du talade om Sisselas själ. Har du en själv eller har du sålt den till Djävulen i utbyte mot evigt liv?'
Döden fick ett irriterat uttryck i ansiktet.
'Blanda inte ihop mig med den kvinnan, för henne har jag inget att göra med annat än i yttersta nödfall.

Boken är ju inte speciellt trovärdig, men den får mig ändå att tänka på den del saker. Huvudpersonen Erica får chansen att välja en person som ska dö och det fick mig att fundera på vem jag skulle välja. Till skillnad från huvudpersonen funderade jag också på möjliga konsekvenser av mitt (hypotetiska) val. Det är en intressant tanke.

En annan tanke som jag fastnade vid var själarnas färg. I romanen fångar Döden själarna i en flaska, för att spara och sedan oftast återanvända efter kortare eller längre tid. Dessa själar har olika färger och jag kan inte låta bli att fundera över vilken färg min egen själ kan tänkas ha (inte för att jag tror att människor har några själar, men det är kul att fundera ändå). Slutligen kom jag fram till att min själ (om jag nu hade någon) nog är blå, kanske mörkt blå eller möjligen åt det lila hållet.

Jag gillade verkligen omslaget på den här romanen och jag tyckte också om det överraskande slutet. Kanske beror det på att jag var ganska negativt inställd när jag började läsa, men den här romanen var faktiskt en positiv överraskning.

Häxan från Portobello

Jag har nu läst Häxan från Portobello av Paulo Coelho. Jag har tidigare läst några av hans böcker, Veronika bestämmer sig för att dö, Elva minuter och Alkemisten, och gillat hans enkla, lättlästa stil och filosofiska tankar. När jag såg den här romanen på bokrean fastnade jag omedelbart för omslaget och titeln, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Precis som hans tidigare romaner var den här väldigt lättläst. Den handlar om Athena (eller Sherine, som hon egentligen heter), som är en ung kvinna som söker en mening med livet. Hon gifter sig och skaffar barn, men det räcker inte. Hon letar reda på sin biologiska mamma, men det räcker inte heller. Hon söker sig därför till det ockulta.

Boken är upplagd så att olika personer ur Athenas liv berättar om henne och hennes liv, ungefär som en dokumentär, fast en fiktiv sådan förstås. Det är ett intressant upplägg, men jag tycker att det är lite tråkigt att den är i kronologisk ordning. Det hade varit mer utmanande att själv få pussla ihop historien. Det är också lite trist att alla dessa personer som berättar om Athena "låter" likadant. Man kunde ju tänka sig att en beduin i öknen skulle prata lite mindre bildat än en läkare eller journalist, men Coelho låter allas röster vara likadana.

I början hade jag svårt att intressera mig för romanen; den kändes rörig och osammanhängande. Men ett litet avslöjande väckte mitt intresse och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle leda fram till denna händelse. Bitvis tyckte jag att romanen var ganska intressant, men bitvis var den också ganska tråkig. Jag hade svårt att tycka om och identifiera mig med huvudpersonen; jag skulle aldrig i verkliga livet ha något gemensamt med en så flummig människa som Athena och hon verkar ganska självisk och osympatisk.

Jag gillade inte heller riktigt Coelhos språk. Jag saknar gestaltning och jag irriterar mig många gånger på hans flummigt poetiska språk, som mer känns tillgjort än nyskapande. Ett tema i den här romanen är kärlek, där han kommer fram till vad många andra kommit fram till före honom: Kärleken är.

Ett annat tema i romanen är feminism. Athena ska nog föreställa en stark kvinna, en förebild för andra kvinnor, och hon står i kontakt med den stora Modern, vilket tyder på att Coelho vill vara på kvinnornas sida. Men han motsäger sig själv när han skriver att man kan tillbe den stora Modern genom /.../ tystnaden eller vardagssysslorna- som att följa ditt barn till skolan, laga middag, sköta hemmet. Allt är tillbedjan. Så vad han egentligen menar är att kvinnor får känna sig starka men ska hålla sig på sin plats, d v s sköta hemmet. Inte precis en feministisk tanke.

Detta är nog det sämsta jag läst av Coelho hittills, men därmed inte sagt att boken var dålig. Den var som sagt lättläst och i övrigt helt okej, om än inte någon stor litteratur. Den ger också läsaren en del funderingar om saker och ting och det gillar jag. Jag funderade själv på nödvändigheten i att äga en massa böcker och kom fram till att jag vill ha mina bokhyllor fulla.

Höstoffer

Årets första lästa bok blev Höstoffer av Mons Kallentoft. Jag har läst hans två tidigare böcker, Midvinterblod och Sommardöden och även om jag inte var överförtjust i dem så ville jag ändå fortsätta att läsa serien om polisen Malin Fors. Jag tror också att jag lockas väldigt mycket till de här böckerna av omslagen, som jag tycker väldigt mycket om.

Jag uppskattar också att Kallentoft inte skriver lika enkelt som de flesta deckarförfattare och att han inte underskattar sina läsare genom att förklara precis allt. Dock tycker jag att han nästan går till överdrift med sitt poetiska språk i den här romanen. Det blir liksom lite för överarbetat och känns därför inte naturligt. Jag tycker inte heller att han lyckas speciellt bra med dialogen, som många gånger känns extremt konstlad.

I den första romanen tyckte jag att det var intressant att han lät mordoffret komma till tals i de kursiverade styckena, men att göra om det i den andra tyckte jag var fantasilöst. Att sedan göra exakt samma sak i den tredje boken tycker jag var extremt fantasilöst (fast jag antar att det är ett "tema" han kommer att köra på i alla fyra böckerna om Malin Fors). Jag gillar inte riktigt det övernaturliga i romanerna; att det finns ett liv efter detta från vilket mordoffren kan följa mordutredningen och att Malin Fors skulle vara mottaglig för tecken från de döda.

Detta är den absolut sämsta av hans romaner hittills. Jag hade mycket svårt för att komma in i handlingen, främst för att det egentligen inte händer något i början. Visst, de hittar ett mord, men sedan kommer det bara in fler och fler berättarjag och handlingen drivs inte framåt. Det blir bättre sen, men det är förutsägbart vem som är mördaren. Det känns som att deckargåtan försvinner bland Malin Fors problem med dottern, f d mannen och framför allt hennes spritproblem.

Just hennes spritproblem tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt att läsa om. Jag tycker inte synd om henne för att hon är alkoholist och jag blir mest bara irriterad för att alla i hennes omgivning vet om det, men ingen gör något. Hon tillåts till och med fortsätta utredningen fast kollegan hittade henne stupfull på hallgolvet när hon inte kom till jobbet och fast hon åkt fast för rattfylla.

Dock gillar jag symboliken mellan det blöta vädret (för självklart är det en extremt regnig höst, precis som det var en extremt kall vinter i Midvinterblod och en extremt varm sommar i Sommardöden) och Malins supande. Vädret i romanerna stämmer ganska bra överens med Malins privatliv, vilket tyder på att hon i nästa roman Vårlik kommer att gå en ny vår (nykter, förbättrat förhållande till dottern och kanske hittar hon kärleken hos journalisten Daniel) till mötes. Så självklart kommer jag att läsa även den fjärde och sista boken i serien på fyra delar om Malin Fors, bara för att få veta om jag har rätt i det.