Burning Bright

Burning Bright är Tracy Chevaliers senaste roman och den handlar om tolvårige Jem och hans familj som 1792 flyttar till London från byn Piddletrenthide i Dorsetshire. Där blir han vän med Maggie som visar honom London. De lär också känna Jems granne, författaren och tryckaren William Blake. I Frankrike pågår revolutionen och det påverkar också livet i London.

Som vanligt är den här romanen historiskt korrekt (eller känns i alla fall så) och tyvärr gör det också att den åtminstone till en början känns väldigt seg. Det känns nämligen som att författaren satsat allt på att beskriva allting så korrekt in i minsta detalj och att historien om familjen Kellaway, Maggie och William Blake kommer i skymundan. Faktiskt är det så att jag ett tag i början undrade om hon egentligen hade någon historia att berätta.

Men romanen bli bättre efter ett tag och på sätt och vis tycker jag att det här är Tracy Chevaliers bästa roman hittills. Hennes tidigare romaner Den blå färgen, Flicka med pärlörhänge, När änglar faller och Damen med enhörningen har alla varit bra. Men de har också varit ganska lika varandra- en tydlig intrig och en del kärlek och sex. Den här romanen har inte en lika intresseväckande intrig och sex har inte lika stor del i handlingen. I gengäld har den här romanen lite mera tankeväckande.

Romanen är full av kontraster: storstad/landsbygd, arbete/ fritid, godhet/ondska, monarki/revolution och framför allt oskuld och erfarenhet. Just oskuld och erfarenhet är ett viktigt tema i romanen och har naturligtvis att göra med två av William Blakes mest kända verk, Songs of Innocence och Songs of Experience. Det intressanta är dock inte motsatserna i sig, utan vad som finns mellan dem: What lies between two opposites is us.

Romanens svenska titel är just Oskuld och erfarenhet, vilket jag faktiskt tycker är en bättre titel än Burning Bright, även om det är ett citat ur dikten The Tyger från Songs of Experience av William Blake. För just oskuld och erfarenhet, eller snarare vad som finns mellan de två ytterligheterna, är vad romanen handlar om.

Värddjuret

Jag har tidigare läst några romaner av Marie Hermansson och jag gillade dem. Nu har jag läst Värddjuret, som är en av hennes tidigaste romaner. Den handlar om Anna som efter en resa till Borneo får en böld på låret. När hon uppsöker läkare får hon veta att hon är värddjur för den sällsynta fjärilen recentia alba. I väntan på att de ska komma ut får hon bo i den excentriske doktor Willofs fjärilshus. Där får hon mycket tid till att tänka på sitt liv och sin barndom.

Ett tema i romanen är därför att hitta sig själv. Anna är både föräldralös och barnlös och har inga nära vänner som undrar vart hon tagit vägen när hon befinner sig i fjärilshuset. Hon är svävande i tiden. Detta är något som hon funderar på i fjärilshuset. Ett annat tema är natur vs kultur. Det är i Borneos djungel som hon hittar ett ögonblick av lugn och det är i doktor Willofs fjärlishus som hon lär känna sig själv. Det är också naturen som segrar över kulturen mot slutet av romanen.

Den här romanen är väldigt lättläst och även om handlingen är lite bisarr så fastnar man ändå i den och man vill veta hur det ska gå. Kommer det att födas några fjärilar ur låret? Kommer hon någonsin att få komma ut ur fjärilshuset? Jag gillar Marie Hermanssons sätt att skriva. Hon skriver lätt och enkelt, utan att det blir för enkelt. Jag gillar också det lite bisarra draget som finns med i de flesta av hennes romaner.

Tidigare har jag läst Mannen under trappan, Hembiträdet och Svampkungens son av den här författaren och jag tyckte om dem. Jag gillade den här romanen också, men jag tycker ändå att det är den sämsta av henne som jag har läst hittills. Det kanske beror på att det är en av hennes tidigaste romaner, men jag tycker att hennes debutroman Snövit var bättre än den här. De två romanerna är dock svåra att jämföra, eftersom Snövit inte egentligen påminner om hennes andra romaner. Jag gillade i alla fall den här och Marie Fredrikssons andra romaner så mycket att jag alldeles säkert kommer att läsa fler romaner av henne i framtiden.

Skilda verkligheter

Skilda verkligheter av Marianne Fredriksson handlar om Jan och Angelika som träffas och blir kära i varandra, trots att de är väldigt olika varandra. Jan är vetenskapsman och tror på fakta medan Angelika är en andlig sökare. Eftersom de älskar varandra försöker de förstå varandra, men lever också i ständig rädsla för att förlora varandra.

Den här romanen är full med teorier om vetenskap, idéhistoria och religion som presenteras genom släkt och vänner till Jan och Angelika. Varje person står för en egen syn och ger råd till dem om hur de ska kunna leva tillsammans. Teorierna som presenteras görs därmed enkla och begripliga. Det borde också ha kunnat bli intressant, men det blir det inte.

Istället blir det mest bara långa, onaturliga dialoger där de olika karaktärerna blir mer en representant för sin teori än en verklig personlighet. Det blir också ganska stereotypt, eftersom de intuitiva och förstående karaktärerna är kvinnor och de vetenskapliga "räknenissarna" är män. Mötena mellan de olika människorna har ingen konflikt, ingen energi. De bara träffas, bli alldeles för personliga alldeles för fort och förstår varandra alldeles för bra, trots olika ståndpunkter, samtidigt som de dricker kaffe, äter färskpotatis eller nyplockade jordgubbar. Det blir alldeles för slätstruket och romanen saknar spänning och dramatik.

Men författaren är väldigt noga med att påpeka skillnaderna mellan huvudpersonerna väldigt ofta, så ofta att det blir tjatigt. Speciellt som de i dialogerna är äckligt överens och förstående, utom de gånger då de är arga och bråkar om helt oväsentliga saker. Jag tycker också att det saknas känslor, förutom rädsla. Den känslan påpekas också så ofta att det blir övertydligt. Det verkar inte som att författaren lärt sig att gestalta istället för att berätta, vilket hon faktiskt borde kunna med tanke på att hon är en populär och produktiv författare. Dessutom är handlingen väldigt förutsägbar. Allt detta gör att romanen blir tråkig att läsa.

Jag tröttnade också på allt som författaren tyckte att man skulle lära sig av att läsa den här romanen, t ex fakta om vem som var först att upptäcka Amerika eller att Island delas av en kontinentalspricka. Dessa fakta var inte viktiga för handlingen och dessutom var det sånt som jag redan visste och det gör bara att jag känner mig irriterad för att författaren underskattar läsaren. Men mest irriterad var jag på de "fakta" som inte stämmer, som i följande dialog:
'Okej, vi börjar med din mamma.'
'Hon var schizofren', sa Angelika.
'Nej, det var hon inte. Enligt min mening var hon psykopat.'
'Jag vet var schizofren betyder, iskall, utan möjlighet att känna ömhet, kärlek, medlidande... Menar du att... hon var psykotisk?'
'Ja.'

Med tanke på att detta uttalas av en karaktär som är utbildad psykolog, så borde denna person veta att schizofen inte alls betyder att man är känslokall och ännu mer konstigt är det att en psykolog inte vet skillnaden mellan att vara psykopat och att vara psykotisk.

En intressant diskussion i romanen är dock den om att man blir den man är på grund av sin uppväxt. Det är intressant att fundara på hur mycket som är arv och hur mycket som är miljö. Romanen blir också ganska intressant mot slutet, när några kapitel handlar om Angelikas problem mer än om förhållandet mellan dem. Men att slutet var engagerande kan inte kompensera för att de tidigare 350 sidorna var tråkiga och ointressanta.

Marianne Fredriksson har skrivit ganska många romaner, men jag har bara läst en enda roman av henne tidigare, Enligt Maria Magdalena. Den tyckte jag inte heller särskilt mycket om, men den var helt klart mycket bättre än den här romanen. Men efter att ha läst två romaner av henne, varav jag inte riktigt gillat någon, så känner jag mig inte särskilt sugen på att läsa fler.

Var är min dotter?

Var är min dotter? är den senaste romanen av författarparet Nicci Gerrard och Sean French, som skriver under namnet Nicci French. Den handlar om Nina, vars 16-åriga dotter inte kommer hem efter sin tidningsutdelarrunda, trots att de samma dag ska åka til Florida. Men det är ingen som tror på Nina när hon säger att det är något skumt med dotterns försvinnande och polisen hävdar att hon har rymt hemifrån. Nina måste därför själv ta reda på vad som har hänt hennes dotter.

Jag har tidigare läst två romaner av Nicci French, Det röda rummet och Och så log han... Jag gillade Och så log han..., men Det röda rummet tyckte jag inte var särskilt bra. Anledningen till att jag inte gillade Det röda rummet var att den inte var varken tillräckligt spännande eller psykologisk för att kunna kallas psykologisk thriller och detsamma gäller den här romanen. Den har potential, men lyckas inte riktigt. Jag blir mest bara stressad och irriterad för att den har ett så högt tempo och för att huvudpersonen handlar så irrationellt. Jag kan visserligen förstå att man blir uppjagad om ens barn försvinner, men att därför gå omkring och anklaga personer hit och dit verkar bara stört och konstigt. Dessutom ställer hon inte de rätta frågorna till de personer som skulle kunna ge henne svar och det gjorde mig också stressad och irriterad medan jag läste.

Som jag tidigare skrivit här i bloggen så gillar jag böcker med korta kapitel. Den här romanen har inga kapitel alls och det gillar jag såklart inte. Visserligen är romanen inte särskilt lång, men jag saknar att det inte finns ställen där man naturligt kan göra en paus i läsandet. Det blev därför så att jag läste ut den på en gång bara för att ha det gjort, inte för att den var så bra att jag ville sträckläsa den.

Det jag tycker är bra med Nicci French romaner är att det inte alls märks att det är två personer som har skrivit. Det brukar nämligen annars märkas ganska mycket och det stör helhetsintrycket. De skriver på ett sätt som brukar kallas journalistiskt, d v s ganska enkelt och rapporterande. När jag läste de andra två romanerna av Nicci French tyckte jag att språket var helt okej, men det tyckte jag inte den här gången. Jag irriterade mig väldigt mycket på att i stort sett varenda mening började med ett pronomen (på ett ställe började fem meningar i följd med "jag"!). Språket i den här romanen var helt enklelt torftigt och tråkigt.

Snövit

Snövit av Marie Hermansson är en romantolkning av den gamla folksagan, så en presentation av handlingen känns ganska överflödig. Men för saken skull kan jag väl berätta att Snövits mor dör när hon föds och styvmodern berordrar jägaren att ta henne ut i skogen och döda henne. Han klarar dock inte av att döda ett så vackert barn utan lämnar henne i skogen. Till slut hamnar hon hos de sju små dvärgarna där hon stannar. Olika försäljerskor kommer och lurar på henne saker som nästan dödar henne, tills slutligen ett äpple gör att hon verkar död. Men så kommer prinsen och Snövit vaknar upp.

Detta är en ganska kort roman, men naturligtvis är den mer detaljerad och invecklad än den gamla folksagan, även om man känner igen både handling och tema. Jag tycker att Marie Hermansson har lyckats mycket bra med att återberätta den här gamla folksagan i romanform. Hon har ett väldigt vackert, nästan poetiskt, språk och hon lyckas göra sagofigurerna levande. Den blir dock inte så spännande eftersom man redan vet allt som ska hända. Spänningen och intresset för att läsa vidare ligger istället i HUR författaren tänker berätta istället för VAD hon tänker berätta.

Jag har tidigare läst en del av Marie Hermansson, till exempel hennes novellsamling Det finns ett hål i verkligheten samt romanerna Mannen under trappan, Hembiträdet och Svampkungens son. Jag har gillat det jag har läst och jag gillar även den här romanen. Dock känns den här lite tunnare och mindre spännande en de övriga, men det är också hennes första roman och grundmaterialet, folksagan, är ju inte så omfattande. Men jag är absolut sugen på att läsa mer av henne, vilket jag med all säkerhet kommer att göra.

Abortläkarens dotter

Abortläkarens dotter av Elisabeth Hyde är en deckare och handlar om mordet på Diana Duprey, en stark och självständig kvinna som drev en abortklinik. Detta väckte antingen beundran eller stark avsky, främst bland abortmotståndarna. Det visar sig att Diana hade bråkat både med sin dotter och med sin man samma dag som hon blev mördad och det finns även andra i omgivningen som har något att dölja, bl a pastor O'Connell som är ledare för abortmotståndarna.

Vanligtvis läser jag inte deckare, eftersom jag väldigt sällan tycker att de är bra. Men ännu en gång lät jag mig luras av kommentarerna från olika tidningar; kommentarer som Berör och väcker frågor (Falu-Kuriren) och Berör en som läsare väldigt mycket (Dagbladet). Eftersom det här med abort är en ganska kontroversiell fråga i USA tänkte jag att det kanske var en roman som kunde väcka lite frågor och tankar kring ämnet. Tyvärr var det inte det. Det framgår att det är en kontroversiell fråga, men inget mer. Det enda som jag reagerade lite på var det faktum att abortläkaren aborterar foster som faktiskt, om de skulle födas för tidigt, är livsdugliga. Jag är för att kvinnor ska ha rätt till abort, men just att man aborterar foster som är så stora att man måste lemlästa dem för att få ut dem känns väldigt obehagligt.

Jag gillade också titeln på den här romanen, men den var inte heller mer än tomma ord. Visst, abortläkarens dotter Megan har en stor roll i romanen, men jag hade förväntat mig att det skulle handla mer om henne och om hennes relation till mamman. Hennes roll är inte heller större eller viktigare än exempelvis pappans eller polisen Huck Berlin, så även om titeln låter bra så känns den bara konstig efter att ha läst romanen.

Romanen var också, som de flesta deckare, väldigt förutsägbar. Men ibland lyckas deckarförfattare ändå hålla intresset uppe hos läsaren genom att göra romanen spännande. Det lyckas dock inte Elisabeth Hyde med. Detta är faktiskt en av de mest ospännande deckare jag någonsin har läst. Det positiva med den var dock att den var väldigt lättläst med mycket dialog, vilket gjorde att den inte tog särskilt lång tid att läsa ut.