Var är min dotter?

Var är min dotter? är den senaste romanen av författarparet Nicci Gerrard och Sean French, som skriver under namnet Nicci French. Den handlar om Nina, vars 16-åriga dotter inte kommer hem efter sin tidningsutdelarrunda, trots att de samma dag ska åka til Florida. Men det är ingen som tror på Nina när hon säger att det är något skumt med dotterns försvinnande och polisen hävdar att hon har rymt hemifrån. Nina måste därför själv ta reda på vad som har hänt hennes dotter.

Jag har tidigare läst två romaner av Nicci French, Det röda rummet och Och så log han... Jag gillade Och så log han..., men Det röda rummet tyckte jag inte var särskilt bra. Anledningen till att jag inte gillade Det röda rummet var att den inte var varken tillräckligt spännande eller psykologisk för att kunna kallas psykologisk thriller och detsamma gäller den här romanen. Den har potential, men lyckas inte riktigt. Jag blir mest bara stressad och irriterad för att den har ett så högt tempo och för att huvudpersonen handlar så irrationellt. Jag kan visserligen förstå att man blir uppjagad om ens barn försvinner, men att därför gå omkring och anklaga personer hit och dit verkar bara stört och konstigt. Dessutom ställer hon inte de rätta frågorna till de personer som skulle kunna ge henne svar och det gjorde mig också stressad och irriterad medan jag läste.

Som jag tidigare skrivit här i bloggen så gillar jag böcker med korta kapitel. Den här romanen har inga kapitel alls och det gillar jag såklart inte. Visserligen är romanen inte särskilt lång, men jag saknar att det inte finns ställen där man naturligt kan göra en paus i läsandet. Det blev därför så att jag läste ut den på en gång bara för att ha det gjort, inte för att den var så bra att jag ville sträckläsa den.

Det jag tycker är bra med Nicci French romaner är att det inte alls märks att det är två personer som har skrivit. Det brukar nämligen annars märkas ganska mycket och det stör helhetsintrycket. De skriver på ett sätt som brukar kallas journalistiskt, d v s ganska enkelt och rapporterande. När jag läste de andra två romanerna av Nicci French tyckte jag att språket var helt okej, men det tyckte jag inte den här gången. Jag irriterade mig väldigt mycket på att i stort sett varenda mening började med ett pronomen (på ett ställe började fem meningar i följd med "jag"!). Språket i den här romanen var helt enklelt torftigt och tråkigt.