När änglar faller

När jag hade läst ut Flicka med pärlörhänge gav jag mig direkt på att läsa När änglar faller av Tracy Chevalier eftersom jag ändå bestämt mig för att läsa allt hon skrivit. Tidigare har jag också läst Damen med enhörningen och Den blå färgen och kommer snart också att läsa hennes senaste, Burning Bright eftersom jag köpte den för ett tag sedan.

När änglar faller skiljer sig lite grann från Chevaliers andra romaner som utspelar sig i medeltiden, med undantag för Den blå färgen som utspelar sig både i medeltiden och i nutid. Den här romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Den börjar 1901, dagen efter drottning Victorias död och slutar 1910, vid kung Edward VII:s död. Familjerna Waterhouse och Coleman har sina familjegravar bredvid varandra och de möts på kyrkogården och deras döttrar blir genast bästa vänner. Annars har de inte särskilt mycket gemensamt.

Flickorna träffar också dödgrävarpojken Simon och de börjar träffas på kyrkogården för att leka. Under de år som romanen utspelar sig inträffar en del förändringar, både i samhället och för karaktärerna i romanen. Bokens titel syftar på den ängel som familjen Waterhouse har på sin familjegrav, som en dag faller och går sönder. Men det är också andra änglar som faller i den här romanen.

Motsättningen mellan gammalt och nytt, förlegat och modernt är också ett tema i romanen. Familjen Waterhouse är traditionell och följer etikettsregler, medan familjen Coleman, speciellt mrs Coleman, är mer öppen för det nya. Mrs Coleman ansluter sig t ex till suffragetterna som kämpar för kvinnlig rösträtt. Det är ganska frustrerande att läsa om motståndarna som säger saker i stil med att mannen är kompetent nog att rösta för sin fru och att man inte skulle ha gift sig om man inte delade samma politiska åsikter. Men det är också frustrerande att läsa om mrs Colemans engagemang i rösträttsfrågan som blir så starkt att hon struntar i sin egen dotter.

Det är väldigt många karaktärer som får komma till tals i den här romanen. I princip alla karaktärer som förekommer får någon gång säga sitt i sitt eget kapitel. Det gör romanen betydligt intressantare, eftersom man får flera personers perspektiv på saker som inträffar. Det är inte heller särskilt svårt att veta vem som är huvudperson i kapitlet, även om alla berättar i jag.form, eftersom namnet på den personen står först i kapitlet. Kapitlen är av varierande längd, några är långa och andra är bara en enda mening. Men inte ens de långa kapitlen är särskilt långa och jag tycker som bekant om romaner med korta kapitel.

Den här romanen var skriven på samma sätt som de förra och som vanligt verkar Tracy Chevalier ha läst på ordentligt om den historiska perioden. Dock tycker jag att hon gott hade kunnat gå mer på djupet när det gäller motsättningarna mellan gammalt och nytt, som ju måste ha uppkommit när den viktorianska eran tog slut. Det är nämligen det instressantaste i romanen. Huvudpersonerna är annars ganska stereotypa och egentligen tyckte jag inte att romanen handlade om något. Det fanns liksom ingen konflikt som fungerade som intrig, bara flera små konflikter.

Men trots att den kändes lite händelselös så gick den lätt att läsa, kanske beroende på de korta kapitlen och det enkla språket. Det här är den sämsta romanen som jag hittills har läst av Tracy Chevalier, men trots det är det inte en direkt dålig roman. Den gav i alla fall en stunds skön avkoppling.