Nedlagt byte

Nedlagt byte är den tredje boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum. I den här boken jagar hon stadens populäraste människa, godisförsäljaren farbor Mo som underlåtit att inställa sig i rätten efter en mindre förseelse. Men det visar sig att han har en del skumma hemligheter när Stephanie snubblar över ett lik i godisaffärens källare. Med hjälp av den f d prostituerade arkivarien Lula och den snygga polisen Joe Morelli till hjälp börjar Stephanie nysta i härvan.

Den här boken är precis som de tidigare, Lovligt byte och Jagat byte, lättläst och humoristisk. Redan nu märker jag dock att jag har svårt att skilja den ena boken från den andra, eftersom de faktiskt är ganska lika. Jag tycker dock inte att det gör någonting, eftersom syftet med att läsa dem bara är att få en underhållande avkoppling.

Översättningen av den här boken är också helt okej, men jag retade mig på en miss i översättningen: Poochie, mrs Crandles tvåhundraåriga leksakspudel, satt på verandan tvärs över gatan och försökte klämma ur sig de sista dropparna för natten. Det säger sig ju självt att en leksakspudel inte försöker klämma ur sig några droppar och därför drar jag slutsatsen att det i originalet stod toypudel, vilket är den minsta storleksvarianten av pudel (det finns 4: storpudel, mellanpudel, dvärgpudel och toypudel). I och för sig kanske översättaren inte är lika kunnig på hundraser som jag är, men även han borde ha reagerat på att man knappast rastar leksakshundar utomhus och därför kollat upp saken.

Fortfarande tycker jag att Janet Evanovich böcker är bra, om än inte någon stor litteratur, och därför kommer jag också att fortsätta att läsa dem.

Rösten i mörkret

Rösten i mörkret är en skräcknovellsamling av William Hope Hodgson. Jag har aldrig hört talas om honom tidigare, men jag tilltalades av bokens omslag. Dessutom passade det mig bra att läsa en novellsamling när jag hade mycket att göra, eftersom de korta berättelserna gör att man inte behöver läsa så länge, men ändå får veta slutet på berättelsen.

I slutet av novellsamlingen finns också en kort biografi om William Hope Hodgson. Han levde 1877-1918 och var son till en präst. Han drömde dock om att gå till sjöss, vilket han gjorde som 13-åring. Eftersom han blev hunsad som skeppspojke började han lära sig judo för att kunna försvara sig. Han trivdes dock inte på sjön utan gick iland och skapade en skola för kroppskultur. Efter att ha skrivit en del artiklar om styrketräning upptäckte han sin berättartalang och sålde sin första novell 1904. Trots att han började skriva ganska sent och inte blev särskilt gammal hann han ändå skriva ganska mycket.

Den här novellsamlingen innehåller sex noveller som är reprensentativa för hans författarskap. Många av hans noveller är inspirerade av hans år som sjöman. Jag tyckte bäst om novellen som gett samlingen dess titel, Rösten i mörkret. Den, och den första novellen i samlingen, Vraket, är surrealistiska noveller i sjömansmiljö. Vraket handlar om en jättemögelvarelse och det känns som att den har något slags samband med Rösten i mörkret. Ändå tyckte jag bättre om den sistnämnda eftersom den var precis lagom lång och lyckades hålla mitt intresse upp hela tiden.

Hemsökelsen i slutet av gatan, är ett exempel på hans Carnackideckare. Den är ganska enkel och det märks att han skrivit den för att tjäna pengar, men jag tycker ändå att den är ganska bra. Han lyckas bra med att bygga upp stämningen. Den sista novellen, Hemsökelsen på Lady Shannon, är också ett exempel på hans skrivande för att tjäna pengar men den är inte alls lika bra om den förstnämnda.

Novellen Havet utan ebb och flod ska enligt niografin vara ett exempel på hans mytologi om Sargassohavet och handlar om ett par som blir fast på ett skepp som fastnar i tången i Sargassohavet och inte kan komma därifrån. Eloi Eloi lama sabachtani är ett exempel på hans science fiction-skräck och är en märklig och surrealistisk skildring av vad som kan hända den som försöker återskapa Jesu lidande på korset.

Hodgson är väldigt duktig på att skapa en stämning och atmosfär i sina noveller, men jag tröttnar lite på att alla noveller, utom den sista, har samma uppbyggnad. Det finns ett jag i berättelsen som träffar på någon som berättar om en hemsk händelse och denna berättelse är också skriven i jag-form. Det är inte så krångligt som det låter, men eftersom alla dessa skräckhistorier blir andrahandshistorier känns de mindre trovärdiga och skrämmande. För ingen av historierna är egentligen särskilt skrämmande, bara lite lagom obehagliga.

Jag tyckte om att det fanns en presentation av författaren i slutet av novellsamlingen eftersom han trots allt är en ganska okänd författare. Det är också intressant att känna till att han inspirerat andra skräckförfattare som till exempel H P Lovecraft. För mig räcker det dock gott med det här urvalet av hans författarskap; jag får ingen lust att läsa mer av honom. Men jag kan gott och väl tänka mig att använda exempelvis Rösten i mörkret i min undervisning.

Jagat byte

Nu har jag läst del två i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich, Jagat byte. I den här boken försöker Stephanie få tag på en väldigt otrevlig skurk som hotar både hennes hamster och hennes mormor till livet. Dessutom letar hon efter 24 stulna likkistor. Skurken visar sig dock vara väldigt svår att få tag på och hon tvingas återigen samarbete med polisen Joe Morelli.

Den här boken skiljer sig inte särskilt mycket från den första i serien, Lovligt byte. Den humoristiska stilen är densamma och den roar mig även den här gången. Stephanies mormor är fortfarande rolig och hamnar ofta i dråliga situationer. Jag gillar också den lite morbida humorn som i följande stycke:

Jag drog loss tejpen, öppnade kartongen och drog efter andan. Inuti lådan låg en penis. Denna penis var prydligt avskuren vid roten, den var oklanderligt balsamerad och den var fäst vid en frigolitskiva med en hattnål.
Stumma av fasa stirrade vi alla på penisen.
Mormor Mazur var den som först tog till orda, och det var inte utan att hon lät en smula drömsk. "Längesedan jag såg en sådan", sa hon. /.../ "En pitt", sa mormor. "Stephanie har fått den på posten. Rätt så praktfull, faktiskt."

Översättningen i den här romanen var inte lika dålig som den förra (vilket kan bero på att den första följt med som bilaga till en veckotidning, medan den här kommer från bokhandeln). Men jag hade ändå hellre läst på engelska, men tvyärr så finns de första böckerna i serien inte på engelska på bibliotektet. Jag känner i alla fall fortfarande för att läsa vidare i serien, eftersom de är lättlästa, lättsmälta och humoristiska.

Martha

Ända sedan Doris Lessing fick Nobelpriset förra året har jag funderat på att läsa någonting av henne, men det har inte blivit av förrän nu. Nu har jag läst Martha, som tydligen är den första boken i en serie på fem böcker som kallas Våldets barn.

I denna första del får vi lära känna en ung Martha Quest som bor på en farm i södra Rhodesia. Hon tycker om att läsa och trivs inte riktigt hemma med sina föräldrar. Hon flyttar därför till staden för att arbeta som sekreterare. Men det är inte arbetet som upptar det mesta av hennes tid, utan fester där hon flirtar med unga män. Hon får också upp ögonen för politiken och intresserar sig för vad som händer i Europa, där Adolf Hitler just fått makten och hon intresserar sig också för kaffrernas situation i hemlandet.

Jag gillade den här romanen för att den ger lite grann att tänka på. Det är förstås oundvikligt att en roman om en flicka från engelsk familj i Rhodesia ger en del tankar om kolonialiseringen. Själv tycker jag att en del tankar som de vita kolonisatörerna har är hemska, t ex att de tycker att de gör någonting bra för ursprungsbefolkningen och att de tror att dessa är glada för att de är där. Det är också hemskt att läsa om hur de behandlar sina svarta tjänare.

Det är också intressant att läsa om de historiska händelser som är så välbekanta för oss i Europa ur ett annat perspektiv. Dock tror jag att det kommer att märkas mer i följande romaner.

Romanen är mycket välskriven och jag gillade språket i den. Dock tycker jag att det ibland blir väl detaljerad och det gör att den bitvis också blir lite seg att läsa. I början hade jag också lite svårt för karaktären Martha eftersom hon bara drev omkring och mest bara läste sånt som inte utmanade hennes tänkande. Jag tyckte heller inte att det var särskilt intressant att läsa om Marthas flirtande med de unga lejonen på diverse olika fester; det var bara ytligt och ointressant i längden. Men ju mer vuxen Martha blir, desto mer gillade jag henne.

Förhoppningsvis kommer Martha att fotsätta att utvecklas i de återstående fyra romanerna, för jag blev i alla fall tillräckligt engagerad av den här för att vilja läsa även de andra romanerna i serien.

Bär mig över bron

Bär mig över bron är skriven av Håkan Toresson och den utspelar sig i Mattmar i början av 70-talet, men handlar också en del om en händelse som inträffade på kalkbruket i Mattmar på 30-talet. Signe, Anders och Martin brukade träffas där men en kväll brinner kalkbruket ner och Martin försvinner och tros vara död. Signe och Anders gifter sig med varandra och 35 år senare ser Signe tillbaka på livet med bitterhet. Äktenskapet är både kärlekslöst och barnlöst. Hon utvecklar en relation med kyrkoherden Knut-Göran och samtidigt dyker också Martin upp och bosätter sig i byn.

När jag började läsa den här romanen var det för att jag ville veta vad som hade hänt vid kalkbruket. Det får man till slut veta, men det visar sig ha väldigt liten betydelse. Istället tror jag att författaren vill säga något viktigt om livet och religion, men jag vet inte riktigt vad. Författaren verkar väldigt ambitiös, men det leder inte riktigt någonstans. Romanen känns också ganska deprimerande att läsa, eftersom varken Signe, Knut-Göran eller Martin blev lyckliga med sitt liv. I och för sig blir de väl det i slutet när de har hittat meningen med sitt liv, men det känns ändå deprimerande att man ska behöva bli 59 år innan man upptäcker meningen med livet.

Romanen var kort, 200 sidor, och gick därför ganska fort att läsa. Den var lite tråkig, men helt ointressant var den inte. Jag gillade dock inte att Gud var en slags självklar närvaro i romanen, precis som om det var en sanning att han finns. När jag läste på om författaren efter att ha läst ut boken fann jag att han håller på att utbilda sig till präst, så det kanske inte är så konstigt. Jag tyckte inte heller om de korta, kursiverade avsnitten i romanen eftersom jag inte tyckte att de tillförde någonting eftersom det aldrig framkom vems tankar det var och dessutom varierade det vem det handlade om eftersom ett stycke kunde handla om den som blivit slagen och nästa om den som slagit.

Miljöerna är väldigt bra beskrivna i boken. Jag har ingen aning om var Mattmar ligger, men jag fick redan från början en känsla av Norrland när jag läste. En koll på nätet visar att det ligger i Jämtland, mitt mellan Åre och Östersund. Författaren lyckas också ganska bra skildra 70-talet genom små detaljer som bilar och radioprogram, utan att för den skull bre på för mycket av nostalgi.

Vanligtvis brukar jag inte låta mitt svensklärar-jag komma fram när jag läser skönlitteratur, men ibland är det svårt att låta bli. Speciellt irriterade blev jag på att han inte kan använda de och dem på ett korrekt sätt; så pass tycker jag ändå att man ska kunna kräva av en författare. Jag tycker också att han använder stora och små bokstäver på ett konstigt sätt, t ex så ska Mamma och Mor inte skrivas med stor bokstav och ibland glöms stor bokstav efter punkt och ibland är det stor bokstav efter frågetecken. Vissa stycken börjar också med att några ord står med versaler, vilket förstås är helt okej bara man gör det konsekvent. Ett annat exempel på en konstig användning av versaler och gemener: Knut-Göran och RITVA träffades i baren någon timma efter att båten hade lagt ut.

Jag har ingen som helst lust att läsa fler romaner av Håkan Toresson även om jag inte direkt tyckte att den här romanen var dålig. Den var bara lite för religiös, utan att ifrågasätta religionen på något vis, och den ger därför inte heller särskilt mycket att tänka på. Författarens och mina värderingar skiljer sig nog åt alldeles för mycket för att jag ska ha någon behållning av att läsa hans romaner.

Mias systrar

Mias systrar är skriven av Maria Eriksson och Kerstin Weigl och handlar om tre olika kvinnor som är på flykt undan våldsamma män. Det är Veronika, vars före detta pojkvän hotar och misshandlar henne. De är inblandade i en vårdnadstvist och deras lille son mår inte heller bra. Den handlar också om Anette som lämnar Sverige och åker til USA för att försöka skapa ett nytt liv och sig och sin dotter. För att kunna göra detta måste hon ingå ett skenäktenskap med en amerikansk man. Den handlar också om Leila, en 17-årig flicka som misshandlas av sin pappa och ska giftas bort med en kusin när hon flyr från familjen.

Detta är en sorts uppföljare till Gömda och Asyl av Liza Marklund och Mias hemlighet av Maria Eriksson. Den här boken har Maria Eriksson, huvudperson i dessa tre böcker, skivit tillsammans med Kerstin Weigl och den handlar inte om Mia själv utan om andra kvinnor som måste komma undan våldsamma män.

Den här romanen är väldigt lätt att läsa och är skriven på ungefär samma journalistiska sätt som de tidigare. Jag tycker egentligen att stilen är lite för enkel för min smak, men samtidigt så gör det också att boken inte är krånglig och svår att läsa. Det tror jag lockar fler läsare och här tycker jag att det är viktigare att folk läser än att boken har litterära kvaliteter. Dock tycker jag att Maria Eriksson kunde ha skrivit själv, som hon gjorde i Mias hemlighet, för hon skriver bättre än både Liza Marklund och Kerstin Weigl. Det finns ett litterärt drag hos Kerstin Weigl som jag irriterade mig väldigt mycket på och det är att hon klämmer in ordet att på ställen där det inte ska vara, t ex ...fast att... Det är också irriterande mycket satsradning, men det kan jag hellre överse med än de irriterande att- en överallt.

Det är en god idé att berätta andra kvinnors historier och just tre är ett lämpligt antal att berätta om en bok. Men jag tycker inte riktigt att det fungerar så bra som det skulle kunna göra. Det jag främst invänder mot är att de inte alla tre får samma utrymme i boken. Exempelvis berättas Leilas historia på ca 70 sidor av bokens 400 sidor. Jag tycker också att urvalet av kvinnor att berätta om är lite konstigt, eller i alla fall är det konstigt berättat. Man får t ex aldrig veta vad som hänt Anette och som leder fram till att hon och dottern flyttar till USA. Hon talar om den leende mannen och att han hotat att döda henne, men jag skulle ha velat veta lite mer om omständigheterna kring varför hon lever på flykt.

Veronikas historia är den som får mest utrymme i boken. Det är också den som är mest skrämmande, men också den som är mest intressant. Det är förmodligen för att det är den som väcker mest känslor. Man blir arg och frustrerad på myndigheterna som inte gör något, men man blir också rätt irriterad på Veronika som hela tiden utsätter sin lilla son för fara och psykisk ohälsa genom att resonera som så att pojken behöver sin pappa. Det må vara sant i de allra flesta fall, men barn behöver inte pappor som hotar, misshandlar, ljuger, skriker och manipulerar.

Syftet med den här boken är att visa på svenska myndigheters oduglighet och flathet och det lyckas författarna bra med. Det är väldigt frustrerande att läsa hur myndigheter tilldömmer den misshandlande och manipulerande fadern vårdnaden om barnet och hur de låter en ung flicka sitt rädd och ensam i en lägenhet utan att våga gå ut för att hon riskerar att bli igenkänd i området. Det är frustrerande, irriterande och upprörande att läsa den här boken och det är just det som gör att den är så viktig: sådana här problem i samhället måste uppmärksammas och göras något åt.

När änglar faller

När jag hade läst ut Flicka med pärlörhänge gav jag mig direkt på att läsa När änglar faller av Tracy Chevalier eftersom jag ändå bestämt mig för att läsa allt hon skrivit. Tidigare har jag också läst Damen med enhörningen och Den blå färgen och kommer snart också att läsa hennes senaste, Burning Bright eftersom jag köpte den för ett tag sedan.

När änglar faller skiljer sig lite grann från Chevaliers andra romaner som utspelar sig i medeltiden, med undantag för Den blå färgen som utspelar sig både i medeltiden och i nutid. Den här romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Den börjar 1901, dagen efter drottning Victorias död och slutar 1910, vid kung Edward VII:s död. Familjerna Waterhouse och Coleman har sina familjegravar bredvid varandra och de möts på kyrkogården och deras döttrar blir genast bästa vänner. Annars har de inte särskilt mycket gemensamt.

Flickorna träffar också dödgrävarpojken Simon och de börjar träffas på kyrkogården för att leka. Under de år som romanen utspelar sig inträffar en del förändringar, både i samhället och för karaktärerna i romanen. Bokens titel syftar på den ängel som familjen Waterhouse har på sin familjegrav, som en dag faller och går sönder. Men det är också andra änglar som faller i den här romanen.

Motsättningen mellan gammalt och nytt, förlegat och modernt är också ett tema i romanen. Familjen Waterhouse är traditionell och följer etikettsregler, medan familjen Coleman, speciellt mrs Coleman, är mer öppen för det nya. Mrs Coleman ansluter sig t ex till suffragetterna som kämpar för kvinnlig rösträtt. Det är ganska frustrerande att läsa om motståndarna som säger saker i stil med att mannen är kompetent nog att rösta för sin fru och att man inte skulle ha gift sig om man inte delade samma politiska åsikter. Men det är också frustrerande att läsa om mrs Colemans engagemang i rösträttsfrågan som blir så starkt att hon struntar i sin egen dotter.

Det är väldigt många karaktärer som får komma till tals i den här romanen. I princip alla karaktärer som förekommer får någon gång säga sitt i sitt eget kapitel. Det gör romanen betydligt intressantare, eftersom man får flera personers perspektiv på saker som inträffar. Det är inte heller särskilt svårt att veta vem som är huvudperson i kapitlet, även om alla berättar i jag.form, eftersom namnet på den personen står först i kapitlet. Kapitlen är av varierande längd, några är långa och andra är bara en enda mening. Men inte ens de långa kapitlen är särskilt långa och jag tycker som bekant om romaner med korta kapitel.

Den här romanen var skriven på samma sätt som de förra och som vanligt verkar Tracy Chevalier ha läst på ordentligt om den historiska perioden. Dock tycker jag att hon gott hade kunnat gå mer på djupet när det gäller motsättningarna mellan gammalt och nytt, som ju måste ha uppkommit när den viktorianska eran tog slut. Det är nämligen det instressantaste i romanen. Huvudpersonerna är annars ganska stereotypa och egentligen tyckte jag inte att romanen handlade om något. Det fanns liksom ingen konflikt som fungerade som intrig, bara flera små konflikter.

Men trots att den kändes lite händelselös så gick den lätt att läsa, kanske beroende på de korta kapitlen och det enkla språket. Det här är den sämsta romanen som jag hittills har läst av Tracy Chevalier, men trots det är det inte en direkt dålig roman. Den gav i alla fall en stunds skön avkoppling.

Flicka med pärlörhänge

Flicka med pärlörhänge är Tracy Chevaliers andra roman och den handlar om Griet som år 1664 blir tvungen att bli tjänsteflicka för att hjälpa till med familjens försörjning då pappan blivit blind. Hon hamnar då hos familjen Vermeer och fadern i huset är berömd konstnär. En av hennes uppgifter i huset är att städa hans ateljé utan att flytta på saker och ting. Med tiden får hon också börja hjälpa honom att tillreda färger och slutligen får hon också stå modell för en tavla. Hustrun Catharina tycker inte om den roll som Griet får och det leder till problem.

Jag har sett filmen som bygger på den här boken, men eftersom jag knappt kommer ihåg den tror jag inte att jag tyckte att den var speciellt bra, men inte heller speciellt dålig. Jag har på sistone läst två andra romaner att Tracy Chevalier, Den blå färgen och Damen med enhörningen och jag gillade dem. Därför bestämde jag mig för att läsa mer av henne.

Jag gillade den här romanen också och även om jag knappt kommer ihåg filmen så tycker jag att boken är bättre än filmen. Språket är inte särskilt märkvärdigt (ibland rent felaktigt, med fel ordföljd, men det är säkert översättarens fel), men det är enkelt och lättläst.

Precis som Chevaliers tidigare böcker bygger den här romanen på en tavla, i det här fallet Flicka med turban av Johannes Vermeer. Jag tycker väldigt mycket om idén med att använda konst som inspiration och jag tycker också att Chevalier lyckas ganska bra med att fantisera ihop en relativt trovärdig historia om tavlan.

Jag fastnade för romanen redan efter ett par sidor och trots att jag sett filmen och mindes mer och mer av den efterhand jag läste så hade jag hela tiden lust att läsa vidare. Det var intressant att läsa om hur folk hade det i 1600-talets Holland, speciellt skillnaderna mellan protestanter och katoliker: Men jag tycker också att romanen är lite väl ytlig och jag hade inte haft något emot om författaren gått lite mer på djupet, både när det gäller beskrivningar av miljön och karaktärerna. Karaktärerna är nämligen ganska stereotypa och intetsägande.

Att läsa den här romanen var mycket trevlig underhållning, men precis som med filmen så har den nog inte gjort några bestående intryck. Förmodligen kommer jag att glömma den ganska snart. Men jag kommer att fortsätta att läsa Chevaliers romaner, just för underhållningens skull.

Lilla livet lilla döden

Lilla livet lilla döden är skriven av Per Nilsson, som är en känd ungdomsromanförfattare. Jag har tidigare läst flera ungdomsromaner av honom, t ex Hjärtans Fröjd, Ja må han le...Va?, Anarkai, Du & Du & Du och Ett annat sätt att vara ung. Jag har gillat alla hans ungdomsromaner, så när jag såg den här romanen på vuxenavdelningen på biblioteket kunde jag inte låta bli att läsa hans första vuxenroman.

Den här romanen handlar om Janne, som är fyrvaktare. Han är inte precis utstött i samhället, men ändå inte riktigt med. Han är ensam, men ändå inte helt ensam. Janne och författren Per Nilsson möts och Janne börjar skriva och Per hjälper honom med skrivandet. Första delen av romanen är den berättelse Janne skriver och kapitel 5 och 7 är också Jannes, medan resterande kapitel är Pers berättelse om hur han försöker få reda på om det Janne berättat var sant eller inte.

Just detta med sanning och påhitt är ett tema i romanen och jag tycker att det är väldigt intressant. Författaren vill få det att verka som att det är sant att han har träffat Janne och att Janne har berättat en historia som var till stor del sanning men också en del påhitt. Men är det sant eller bara ett påhitt? Eller är det delvis sant? Är det han får veta om Jannes barndom sanning, påhitt eller någonting mitt emellan? Personligen tror jag på ett mitt emellan; jag tror att alla människor lever någonstans mitt emellen sanning och påhitt.

Jag tyckte egentligen inte att handlingen i romanen var särskilt spännande, utan det var de funderingar som jag fick som var intressanta. Det märks att författaren har "stulit" från andra författare när har skrivit den här romanen, men jag uppfattar att det är ett medvetet grepp för att få fram budskapet med romanen.

Sättet att skriva på känner jag igen från hans ungdomsromaner och även det filosofiska temat är bekant från hans ungdomsromaner. Jag tycker att det funkar lika bra i en vuxenroman som i en ungdomsroman. Jag tycker också att den här romanen kan lämpa sig för ungdomar såväl som vuxna, fast den har ett visst sexuellt innehåll. Dock tror jag inte att alla uppskattar hans sätt att skriva, eftersom det ibland känns hackigt och korthugget och ibland lite pretentiöst. Jag tror inte heller att alla uppskattar hans sätt att blanda in sig själv i romanen, som han gör i den här och i Ett annat sätt att vara ung.

Men jag tycker att hans böcker är lättlästa och de har ofta något som får mig att börja fundera och det gillar jag. Dock märker jag när jag tänker tillbaka på de ungdomsromaner som jag läst av honom att jag inte kommer ihåg dem särskilt tydligt. Vissa bitar kommer jag ihåg, men inte hela handlingen. Och då har jag ändå mycket bättre minne än de flesta när det gäller saker som jag har läst. Jag tolkar det som att hans romaner är trevlig underhållning för stunden, men att de inte lämnar några bestående intryck. Och den här romanen är så lik hans andra romaner att det förmodligen är samma sak med den. Jag gillade att läsa den just nu, men snart kommer jag att ha glömt stora delar av den.

Lovligt byte

Lovligt byte är skriven av Janet Evanovich och handlar om Stephanie Plum, som får sparken från sitt jobb som inhandlare av underkläder och istället börjar hon jobba som prisjägare hos sin kusin Vinnie. Hennes första uppdrag blir att fånga traktens Casanova som är efterlyst för mord. Men han har inga planer på att låta sig fångas in förrän han hittat den verklige mördaren och kan rentvås från anklagelserna.

Egentligen är detta ganska dålig litteratur. Jag har stött på gymnasieelever som skriver bättre än Janet Evanovich. Översättningen är heller inte mycket att hurra för. Bland annat översätts engelska uttryck rakt av till svenska, trots att det finns svenska motsvarigheter. Handlingen är inte heller särskilt märkvärdig.

Ändå tyckte jag att den här boken var riktigt underhållande. Jag läste på Wikipedia att den genre som Evanovichs böcker tillhör kallas komisk deckare och jag antar att det kan vara därför som jag gillar den. I min ungdom tyckte jag nämligen väldigt mycket om TV-serier som Par i brott med Bruce Willis och Cybill Shepherd, Remington Steele med Pierce Brosnan och naturligtvis också Magnum med Tom Selleck, som också kan kallas för komiska deckare. Att läsa den här romanen påminner väldigt mycket om dessa TV-serier.

Dessutom var den här romanen faktsikt rolig. Jag tycker sällan att böcker som utmålas som komiska verkligen är det, men det fanns faktiskt gott om humor i den här romanen. Stephanies mormor är en av de roligaste karaktärerna och jag kan nästan se henne framför mig där hon svassar omkring i cykelbyxor (som var mode bland ungdomar 1994, när den här romanen skrevs).

Det finns också en annan likhet mellan Janet Evanovichs böcker och TV-serier och det är att hon har skrivit en hel mängd böcker om prisjägaren Stephanie Plum. Jag har sett hennes böcker i bokhandeln och vet att det finns flera i serien, men jag hade ingen aning om att det finns så många som 13 stycken. Det fick jag reda på när jag idag bytte till mig den senaste, Lean Mean Thirteen, i bibliotekets bokbytarväska. Men eftersom jag nu har läst den första och har den sista i serien så känner jag mig nästan tvingad att läsa även övriga böcker i serien. Men fortsätter de att vara lika lättlästa och lättsmälta som den här är jag villig att bortse från att de är dåligt skrivna (men kommer att försöka läsa dem på engelska för att slippa den usla översättningen).

Den indiske tolken

Den indiske tolken är en novellsamling av Jhumpa Lahiri. Det är hennes debutbok och den innehåller nio noveller. De nio novellerna tar på olika sätt upp temat utanförskap. Jhumpa Lahiri föddes av indiska föräldrar i London, men har växt upp i USA. Hennes många resor till Calcutta har inspirerat henne till novellerna och huvudpersonerna i de flesta av novellerna är indier i USA. Andra teman som tas upp är relationsproblem och föreställningar om identitet.

Det är som vanligt svårt att skriva något sammanfattande om en novellsamling, men som helhet tyckte jag att den här samlingen var väldigt bra. Det finns ett gemensamt tema i de olika novellerna trots att handlingen i dem är väldigt olika och det gillar jag. Men såklart så gillade jag vissa noveller mer än andra. Den första novellen, En temporär historia, som handlar om ett ungt par med problem som under strömavbrott leker en sanningslek som får deras äktenskap att hotas än mer tyckte jag om.

Likaså tyckte jag om Hos mrs Sen, som handlar om Eliot som på dagarna är hos sin barnvakt mrs Sen. Mrs Sen lider av att vara i USA, skild från sin familj i Calcutta. Jag gillade också Ett välsignat hus, för att jag fann en sorts humor i den. Den handlar om ett ungt indiskt par som hittar en massa kristna attiraljer, som Jesusdekaler och Madonnastatyer, i huset de just köpt. Bibi Haldars bot, som handlar om en kvinna i Indien som blir utstött av familj och grannar för att hon är mentalt sjuk (i själva verket har hon troligtvis epilepsi) tyckte jag också väldigt mycket om, kanske mest för att det inte är allt för länge sedan epileptiker även här i Sverige ansågs mentalt sjuka.

Jag tyckte också väldigt mycket om Den tredje kontinenten, som handlar om en indisk man i USA vars bror arrangerar ett äktenskap för honom med en indisk kvinna som kommer till honom i USA. Den här novellen påminner ganska mycket om filmen The namesake, fast förstås mycket kortare och den påminde mig också om Monica Alis roman Brick Lane.

Jhumpa Lahiri fick Pulitzerpriset för den här novellsamlingen och det är lätt att förstå varför. Hon skriver mycket bra, språket är enkelt men också vackert och hon berättar sina noveller med en egen stil, både allvarlig och lite ironiskt humoristisk. Jag gillade den väldigt mycket och jag hoppas att hon fortsätter att skriva. Jag vill väldigt gärna läsa mer av henne.