Bär mig över bron

Bär mig över bron är skriven av Håkan Toresson och den utspelar sig i Mattmar i början av 70-talet, men handlar också en del om en händelse som inträffade på kalkbruket i Mattmar på 30-talet. Signe, Anders och Martin brukade träffas där men en kväll brinner kalkbruket ner och Martin försvinner och tros vara död. Signe och Anders gifter sig med varandra och 35 år senare ser Signe tillbaka på livet med bitterhet. Äktenskapet är både kärlekslöst och barnlöst. Hon utvecklar en relation med kyrkoherden Knut-Göran och samtidigt dyker också Martin upp och bosätter sig i byn.

När jag började läsa den här romanen var det för att jag ville veta vad som hade hänt vid kalkbruket. Det får man till slut veta, men det visar sig ha väldigt liten betydelse. Istället tror jag att författaren vill säga något viktigt om livet och religion, men jag vet inte riktigt vad. Författaren verkar väldigt ambitiös, men det leder inte riktigt någonstans. Romanen känns också ganska deprimerande att läsa, eftersom varken Signe, Knut-Göran eller Martin blev lyckliga med sitt liv. I och för sig blir de väl det i slutet när de har hittat meningen med sitt liv, men det känns ändå deprimerande att man ska behöva bli 59 år innan man upptäcker meningen med livet.

Romanen var kort, 200 sidor, och gick därför ganska fort att läsa. Den var lite tråkig, men helt ointressant var den inte. Jag gillade dock inte att Gud var en slags självklar närvaro i romanen, precis som om det var en sanning att han finns. När jag läste på om författaren efter att ha läst ut boken fann jag att han håller på att utbilda sig till präst, så det kanske inte är så konstigt. Jag tyckte inte heller om de korta, kursiverade avsnitten i romanen eftersom jag inte tyckte att de tillförde någonting eftersom det aldrig framkom vems tankar det var och dessutom varierade det vem det handlade om eftersom ett stycke kunde handla om den som blivit slagen och nästa om den som slagit.

Miljöerna är väldigt bra beskrivna i boken. Jag har ingen aning om var Mattmar ligger, men jag fick redan från början en känsla av Norrland när jag läste. En koll på nätet visar att det ligger i Jämtland, mitt mellan Åre och Östersund. Författaren lyckas också ganska bra skildra 70-talet genom små detaljer som bilar och radioprogram, utan att för den skull bre på för mycket av nostalgi.

Vanligtvis brukar jag inte låta mitt svensklärar-jag komma fram när jag läser skönlitteratur, men ibland är det svårt att låta bli. Speciellt irriterade blev jag på att han inte kan använda de och dem på ett korrekt sätt; så pass tycker jag ändå att man ska kunna kräva av en författare. Jag tycker också att han använder stora och små bokstäver på ett konstigt sätt, t ex så ska Mamma och Mor inte skrivas med stor bokstav och ibland glöms stor bokstav efter punkt och ibland är det stor bokstav efter frågetecken. Vissa stycken börjar också med att några ord står med versaler, vilket förstås är helt okej bara man gör det konsekvent. Ett annat exempel på en konstig användning av versaler och gemener: Knut-Göran och RITVA träffades i baren någon timma efter att båten hade lagt ut.

Jag har ingen som helst lust att läsa fler romaner av Håkan Toresson även om jag inte direkt tyckte att den här romanen var dålig. Den var bara lite för religiös, utan att ifrågasätta religionen på något vis, och den ger därför inte heller särskilt mycket att tänka på. Författarens och mina värderingar skiljer sig nog åt alldeles för mycket för att jag ska ha någon behållning av att läsa hans romaner.